Sjukhusarkitektur i Sverige är arkitekturen av vårdinstitutioner inriktade på sjuk- och psykiatrisk vård i Sverige. Historiskt har synen på sjukvårdens metoder och syfte varierat vilket yttrat sig i olika sätt att planera och uppföra sjukhus. De första offentliga vårdinstitutionerna i Sverige var spetälskehospitalen som uppkom vid början av 1200-talet efter att spetälskan kommit till Sverige under 1100-talet.

Medeltiden miniatyr|303x303px|Ruin av Skänninge hospital, Sveriges äldsta kända sjukvårdsinstitution. Under medeltiden åsyftade termen hospital dels helgeandshusen, vars primära funktion var vård av äldre, sjuka och fattiga, men också spetälskehospital. Lite är känt om hur spetälskehospitalen var utformade utöver att de ofta var belägna ett hundratal meter utanför staden och nära kyrklig bebyggelse med kapacitet för ett tiotal sjuka. Begravningsplatserna tillhörande kyrkan användes också för hospitalets behov. Under 1200-talet upprättades en rad spetälskehospital i Sverige efter det att det tredje laterankoncilietet år 1179 utfärdat ett dekret om att de spetälska fysiskt och andligt skulle avskiljas från samhället. Att spetälskehospitalen placerades utanför städerna berodde alltså dels på sjukdomens smittsamma karaktär, men också på att de drabbade ansågs vara döda för världen. Det äldsta hospitalet i Sverige är hospitalskyrkan i Skänninge som först omnämns 1208 och tros ha grundats av Magnus Minnessköld. Hospitalet var uppfört som en självförsörjande bondgård med ekonomibyggnader och kapell. Ett av de äldre och mer välkända spetälskehospitalen i Norden är Sankt Jörgens hospital som från 1100-talets mitt fram till 1587, då det lades samman med hospitalet i Lund, befann sig i Sankt Jörgens park. Till skillnad från spetälskehospitalen var helgeandshusen i regel anlagda inne i städerna vid kyrklig bebyggelse.

Vasatiden I och med reformationen i Sverige började kyrkans makt att råda över sin egendom gradvis begränsas. Som följd av reformationen avvecklades helgeandshusen tillsammans med ett fåtal kloster som verkade som sjukstugor. Parallellt med att vissa sjukvårdinstitutioner började avvecklas inleddes sakta en sammanslagning för att minimera sjukvårdens omkostnader. 1527 placerades de sex välgörenhetsanstalterna som vid tillfället fanns i Stockholm - S:T Göransgården, Själagården, Helgeandshuset, sjukstugan vid Munkbron och fredags- och söndagsallmosorna- under gemensam förvaltning. 4 år senare slutfördes sammanslagningen när gemensamma lokaler inrättades i det ödelagda Gråbrödaklostret på Riddarholmen. Genom sammanslagningar av hospital grundades under 1500-talet ett antal kronohospital som erbjöd statligt finansierad sjukvård. Bland de största av dessa tillhörde Danvikens hospital i Stockholm och Vadstena hospital i Östergötland. På 1540-talet sekulariserades de kyrkliga institutionerna fullständigt, vilket innebar att staten övertog befälet av hospitalen. Fram till 1700-talets mitt förblev hospitalen lokalt styrda av olika kommunala befattningshavare då staten inte företräddes av en central myndighet. Precis som under medeltiden var det ovanligt att man vände sig till en arkitekt vid nybyggnation av hospital då dessa i stort sett var identiska med vanliga bostadshus.

Danvikens hospital Danvikens hospital tillkom efter att Gustav Vasa beordrat Stockholms borgare att flytta Stockholms hospital till Danviken. Hospitalsledningen lät uppföra en liten träkyrka och två närliggande hus med sjuksalar, varifrån de sjuka kunde höra predikningar från kyrkan vilket var tänkt att kunna bota dem. Den närbelägna Danviks kvarn som Gustav Vasa lät bygga 1540 kom att bli en god inkomstkälla för hospitalet.

Vadstena hospital 1519 inrättades en hospitalinstitution i Vadstena efter att stockholmsborgaren Mårten Nilsson Skinnare erhållit tre tomter i det område som kallades "laglösaköping", ett område öster om klosteranläggningen vid Lastköpingsgatan, utanför stadens klostermur. Mårten Nilsson Skinnare lät på platsen uppföra ett antal hospitalbyggnader, bland annat Mårten Skinnares hus. Vadstena hospital grundades 1532 efter sammanslagningen av Mårten Skinnares stiftelse och stadens helgeandshus, en timmerbyggnad med ett rum och kappellutbyggnad, och kom att bli en av Sveriges viktigaste vårdinrättningar.

1700-tal Från att tidigare ha varit finansierade av donationer började staten, kommuner och landsting under 1700-talet i större utsträckning överta kontrollen av Sveriges vårdinstitutioner. Efter det att Serafimerlasarettet inrättats i Stockholm byggdes allt fler sjukhus över hela Sverige. Till skillnad från de tidigare hospitalen begränsades inte verksamheten i lasaretten till livsuppehållande vård och man började sträva efter att förbättra patienternas tillstånd. Sjukdomsspridning i sjukhusen utgjorde ett stort hinder för vårdens framfart och det var inte ovanligt att operation i hemmet föredrogs framför i sjukhuset på grund av smittorisken. Under denna period var lite känt om vad som orsakade sjukdomar och hur de spred sig vilket orsakade brister i bekämpning av sjukdomarna. Senare kom sjukhusen att byggas utifrån paviljongssystemet efter observationen att sjukdomar framförallt spreds i äldre och större sjukhus.

Serafimerlasarettet miniatyr|298x298px|Byggnadens utveckling från malmgård till Serafimerlasarettet. Sveriges första moderna sjukhus, Serafimerlasarettet, invigdes den 30 oktober 1752 i Gripenhielmska malmgården på Kungsholmen. Inledningsvis rymde lasarettet endast åtta platser men kom 1755 att öka sin kapacitet till 36 platser varefter fortsatt expansion följde. Vid 1700-talets slut hade Serafimerlasarettet växt till en förhållandevis stor institution. Det tilltänkta syftet med lasarettet var att behovet av en utbildningsanstalt i praktisk medicin skulle tillgodoses och samtidigt verka som ett vårdhem för fattiga sjuka. Mellan 1785 och 1788 genomförde Erik Palmstedt en ombyggnation av lasarettet. Malmgårdens tidigare smala tvåvåniga flyglar förtjockades vilket gav byggnaden en samlad yttre skepnad tillsammans med Malmgårdens kraftiga, trevåniga mittparti. Rummen i lasarettets entrévåning var grupperade längs en mittkorridor och patienterna delades in i byggnadens södra och norra flygel beroende på karaktären av deras sjukdom. Patienterna med invärtes sjukdom gavs plats i den södra flygeln medan de med utvärtes sjukdom placerades i den norra. Norra flygelns bottenvåning huserade en isolerad avdelning med 28 sängplatser vari patienter med könssjukdomar placerades. I övrigt fanns fanns det så kallade "tillfriskningsrum" där sjuka på bättringsväg gavs plats att återhämta sig och så kallade "reserve-rum" där patienter vars tillstånd innebar exempelvis stank placerades. Till minne av Gustaf III:s lyckligt botade frakturer, efter att han trillat av en häst, fanns det dessutom två rum för patienter med arm- och benbrott. De större sjukrummen rymde mellan sju och åtta bäddar och från dessa kunde patienterna kalla på sjukvakterskorna, som bodde i smårum intill entrén, genom att dra i en klocksträng. Sjukhusets stadgar fastställde att det i varje rum skulle finnas en viss utrustning och att det inte fick ligga mer än en person i varje säng.

1800-tal Trots förbättrad hygienisk standard var sjukhusen långt in på 1800-talet fortfarande en plats man ogärna vistades på och den medicinska vetenskapen överlag möttes av många med skepsis. Bortsett från att vården i sig var förlegad, åderlåtning praktiserades ofta och det vanligaste kirurgiska ingreppet var amputation, var dessutom dödligheten högre på sjukhus än i hemmiljöer. Mot bakgrund av detta blev frågan om hur sjukhuset och dess omgivande miljö skulle utformas för att minska smittspridning högaktuell. Blodförgiftning var den största orsaken bakom sjukhusens höga dödlighet. Då blodförgiftning utifrån tidens rådande teori om infektioner sågs som en sjukdom orsakad av oren luft som förmodades komma från de sjuka patienterna, även kallad miasma, blev ventilationen högt prioriterad. Sjukhusen skulle vara högt belägna med rymlig och gles planlösning. Lasarettens generaldirektör C J Ekström menade specifikt att varje sängplats borde ha ungefär 15 kubikmeter fritt luftutrymme omkring sig. Ett krav som realiserades i bland annat Akademiska sjukhuset i Uppsala, uppfört 1867. Planlösningen på de nybyggda sjukhusen strukturerades antingen utefter paviljongssystemet eller korridorsystemet. De sjukhus som strukturerades efter korridorsystemet kunde variera i storlek och var sammanhängande byggnader med mindre sjuksalar förlagda längs en sidokorridor.

miniatyr|318x318px|Akademiska sjukhuset i Uppsala (till vänster) tillsammans med Uppsala slott.

1823 bestämde riksdagen att den äldre hospitalfattigvården skulle avvecklas och att de mindre hospitalen skulle sammanlänkas i större centralhospital för att förbättra sjukvården. 20 år senare kvarstod av de 11 tidigare hospitalen hospitalen i Uppsala, Vadstena, Malmö, Härnösand, Göteborg, Växjö, Nyköping och Visby. Danviks hospital bedrev trots regeringens beslut fortsatt hospitalfattigvård på grund av den unika självständiga ställning som hospitalet hade gentemot staten. Trots reformen var antalet vårdplatser för sinnessjuka fortsatt få. År 1850 fanns det totalt 1000 vårdplatser varav 900 var förlagda hos centralhospitalen. Samtidigt byggdes det lite nytt med undantag av nya hospitalhus vid Ulleråker och Härnösand uppförda under 1800-talets första hälft. Arkitektoniskt var de båda nyuppförda hospitalshusen simpla byggnader med mittkorridor i centrum och oansenliga fasader. Hospitalhuset i Uppsala uppfördes i tegel med putsfasad, vilket var brukligt när kronan ansvarade för byggnationen, medan huset i Härnösand särskiljer sig som ett timmerhus med panel, ritad av Axel Nyström.

Kännetecknande drag Trots att sjukhusen uppförda under 1800-talet alla hade staten som gemensam byggherre präglades sjukhusarkitekturen under denna period av olikartade stilar, vilket kan jämföras med exempelvis fångvårdsarkitekturen som under samma period var mer enhetlig. miniatyr|374x374px|Lunds Hospital 1884. Att olika arkitekter anställdes för byggandet av olika sjukhus är en orsak till detta, men inte ens efter att Serafimerordensgillet från 1874 hade en fast anställd arkitekt huvudansvarig för sjukhusen uppstod någon typiserad sjukhusarkitektur. Det var dock vanligt att avdelningarna på sjukhusen strukturerades efter horisontalsystemet, vilket innebar att varje avdelning hade sina lokaler i ett plan. Detta kunde till exempel innebära att varje avdelning hade en egen matsal. I motsats till horisontalsystemet stod det mindre vanliga vertikalsystemet där varje avdelning istället utformades i höjdled, matsalen var förlagd i en våning.