USS Nevada (BB-36), det tredje fartyget i den amerikanska flottan som namngavs efter delstaten med samma namn, var det första fartyget av Nevada-klassens två slagskepp. Nevada, som sjösattes 1914, var ett språng framåt jämfört med andra dreadnought-slagskepp. Fartyget hade fyra nya egenskaper skulle komma att ingå i nästan alla efterföljande amerikanska slagskepp: tre kanontorn, olja i stället för kol som bränsle, ångturbiner med växellådor för större räckvidd och principen om "allt eller inget"-pansar. Dessa egenskaper gjorde Nevada, tillsammans med sitt systerfartyg Oklahoma, till den amerikanska flottans första slagskepp av "standardtyp".

Nevada tjänstgjorde i båda världskrigen. Under de sista månaderna av första världskriget var Nevada baserad i Bantry Bay på Irland för att skydda konvojer som seglade till och från Storbritannien. Under andra världskriget var hon ett av de slagskepp som befann sig i Pearl Harbor när japanerna attackerade. Nevada var det enda slagskeppet som lyckades fly under attacken, vilket gjorde fartyget till "den enda ljuspunkten i en annars dyster och deprimerande morgon" för USA. Ändå träffades fartyget av en torped och minst sex bomber, vilket tvingade besättningen att borra det skadade fartyget i sank på en korallrev. Fartyget fortsatte att sjunka och gled slutligen av kanten och sjönk till bottnen. Nevada bärgades därefter och moderniserades vid Puget Sound Navy Yard, vilket gjorde att hon kunde eskortera konvojer i Atlanten och ge eldunderstöd vid fem landstigningar (invasionerna av Attu, Normandie, södra Frankrike, Iwo Jima och Okinawa).

I slutet av andra världskriget beslutade flottan att Nevada på grund av sin ålder inte skulle behållas som en del av flottan och hon blev i stället ett målfartyg för atombombsexperimenten vid Bikiniatollen i juli 1946 (Operation Crossroads). Fartyget träffades av explosionen från atombomben Able och blev svårt skadat och radioaktivt. Nevada var olämplig för fortsatt tjänstgöring och togs ur tjänst den 29 augusti 1946 och sänktes den 31 juli 1948 som ett målfartyg.

Design miniatyr|Nevadas profil innan hennes ombyggnad 1927 miniatyr|Amerikansk "igenkännings-bild" som visar slagskeppet efter dess reparationer 1942 Som det första i andra generationens slagskepp i den amerikanska flottan har Nevada beskrivits som "revolutionerande" och "lika radikalt som Dreadnought var på sin tid" av historiker. Vid tiden för fartygets färdigställande 1916 anmärkte New York Times att det nya krigsfartyget var "det största [slagskeppet] i världen" eftersom det var så mycket större än andra samtida amerikanska slagskepp: Dess tonnage var nästan tre gånger så stort som den föråldrade pre-dreadnoughten USS Oregon från 1890, nästan dubbelt så stort som Connecticut från 1904 och nästan 8 100 ton tyngre än den första amerikanska dreadnoughten, Delaware, som byggdes bara sju år före Nevada.

Nevada var det första slagskeppet i den amerikanska flottan som hade tre kanontorn, en enda skorsten, och ett oljeeldat maskineri. Användningen av den mer energirika oljan gav fartyget en fördel jämfört med tidigare koleldade fartyg. Nevada var också det första amerikanska slagskeppet med växlade turbiner, vilket bidrog till att minska bränsleförbrukningen och därmed räckvidden jämfört med tidigare direktdrivna turbiner. Möjligheten att kunna färdas långa sträckor utan att bunkra var en viktig fråga för generalstyrelsen vid denna tid. År 1903 ansåg styrelsen att alla amerikanska slagskepp borde ha en minsta räckvidd på 6 000 nautiska mil (11 000 km) så att USA kunde upprätthålla Monroedoktrinen. Ett av huvudsyftena med den stora vita flottan, som seglade runt jorden 1907–1908, var att bevisa för Japan att USA:s flotta kunde "föra en sjökonflikt på japanska hemmavatten". Möjligen som ett resultat av detta var slagskeppen efter 1908 huvudsakligen konstruerade för att "segla 8 000 miles (ca 13 000 km) i marschfart"; med tanke på att avståndet mellan San Pedro, där flottan skulle vara baserad, och Manila, där flottan förväntades behöva slåss enligt krigsplan Orange, var 6 550 nautiska mil (12 130 km), var uthållighet ett stort bekymmer för den amerikanska flottan. Oljan gjorde det också möjligt att minska besättningen i pannrummet - ingenjören på USS Delaware uppskattade att 100 eldare och 112 män för att skyffla kol kunde ersättas av endast 24 man, vilket skulle göra det möjligt att eliminera vissa besättningsutrymmen; detta skulle spara vikt och även minska mängden färskvatten och proviant som fartyget skulle behöva.

Utöver detta hade Nevada tjockt pansar över kritiska områden, som magasin och motorer, och inget på mindre viktiga ställen, även om tidigare slagskepp hade pansar av varierande tjocklek beroende på hur viktigt området det skyddade var. Denna radikala förändring blev känd som "allt eller inget"-principen, som de flesta större flottor senare antog för sina egna slagskepp. Med denna nya pansardesign ökade slagskeppets pansar till 41,1% av deplacementet.

Som ett resultat av alla dessa designändringar från tidigare slagskepp var Nevada det första av den amerikanska flottans slagskepp av "standardtyp". "Standard-fartyg" kännetecknades av att man använde olja som bränsle, att man använde en "allt eller inget"-pansardesign och att huvudbestyckningen var uppdelad i fyra trippel- eller tvillingtorn utan torn på mitten av fartyget. Man ville skapa en flotta med moderna slagskepp som var likartade när det gällde bestyckning, hastighet, vändradie och skydd. Nevada följdes av 11 andra slagskepp av denna typ, även om betydande förbättringar gjordes i efterföljande konstruktioner i takt med att flottans teknik snabbt utvecklades. Ytterligare sju slagskepp av standardtyp (USS Washington (BB-47) och de sex South Dakota-klass slagskeppen) färdigställdes aldrig på grund av Washingtonfördraget.

De två slagskeppen i Nevada-klassen var praktiskt taget identiska utom i fråga om maskineri. Nevada och hennes systerfartyg var utrustade med olika motorer: Oklahoma fick äldre vertikala trippelexpansionsmotorer, som hade visat sig vara mer bränsleeffektiva och tillförlitliga än de direktdrivna turbinerna i vissa tidigare slagskepp, medan Nevada fick växlade Curtis-ångturbiner.

Konstruktion och tester miniatyr|Nevada under ett av sina sjötester, tidigt 1916 Nevadas beställning godkändes av kongressen den 4 mars 1911. Kontraktet gick till Fore River Shipbuilding Company den 22 januari 1912 för totalt dollar (exklusive pansar och beväpning), och byggtiden skulle ursprungligen vara 36 månader. Den 4 november 1912 kölsträcktes Nevada och den 12 augusti 1914 var fartyget till 72,4% färdigt. Nevada sjösattes den 11 juli 1914; hon sponsrades av miss Eleanor Anne Seibert, brorsdotter till Nevadas guvernör Tasker Oddie och ättling till den förste marinministern Benjamin Stoddert. Vid sjösättningen deltog flera framstående regeringsmedlemmar, bland andra guvernör Oddie, guvernör David I. Walsh från Massachusetts, senator Key Pittman från Nevada, marinminister Josephus Daniels och biträdande marinminister Franklin D. Roosevelt, som senare skulle bli USA:s 32:a president.

Nevada fick sedan genomgå många olika tester innan hon togs i drift för att se till att fartyget uppfyllde villkoren i det ursprungliga kontraktet. Dessa började den 4 november 1915, då fartyget genomförde en tolv timmar lång kryssning "upp och ner längs New Englands kust" och nådde en toppfart på 21,4 knop (39,6 km/h). Testresultaten var positiva: slagskeppets oljeförbrukning var 6 lb (ca 2,7 kg) per knop lägre än vad kontraktet hade krävt. Ett annat test genomfördes under 12 timmar i 15 knop (28 km/h), med ett ännu bättre resultat: 10 lb (ca 4,5 kg) per knop lägre än kontraktets specifikationer. Efter att ha genomfört dessa tester utanför Rockland, Maine, seglade Nevada till varven i Boston och New York för att utrustas. När alla förberedelser var slutförda togs Nevada i bruk den 11 mars 1916 vid Charlestown Navy Yard, och William S. Sims blev det nya fartygets första kapten, följt av Joseph Strauss den 30 december 1916.

Första världskriget Efter att ha utrustats på varven i Boston och New York anslöt sig Nevada till Atlantflottan i Newport, Rhode Island den 26 maj 1916. Före USA:s inträde i första världskriget genomförde hon många utbildningskryssningar och övningar från sin bas i Norfolk, Virginia, och seglade så långt söderut som till Västindien under dessa resor. USA gick in i kriget i april 1917, men Nevada skickades inte till andra sidan Atlanten på grund av bristen på eldningsolja i Storbritannien. Istället lämnade fyra koleldade slagskepp från den nionde slagskeppsdivisionen (USS Delaware, Florida, Wyoming och New York) USA för att ansluta sig till den brittiska Grand Fleet den 25 november 1917. De anlände den 7 december och utsågs till Grand Fleets sjätte stridsskvadronen. Texas anslöt sig till dem efter att skadorna efter en grundstötning på Block Island hade reparerats; hon avgick den 30 januari och anlände till Skottland den 11 februari. Det dröjde ända till den 13 augusti 1918 innan Nevada, som då stod under befäl av Andrew T. Long (14 februari; 1918 - 14 oktober 1918), lämnade USA för Storbritannien.

Efter en tio dagar lång resa anlände hon till Berehaven på Irland den 23 augusti. Tillsammans med USS Utah och hennes systerskepp Oklahoma fick de tre fartygen smeknamnet "Bantry Bay-skvadronen"; officiellt var de den sjätte slagskeppsdivisionen under befäl av konteramiral Thomas S. Rodgers, som valde Utah som sitt flaggskepp. Under resten av kriget opererade de tre fartygen från bukten och eskorterade konvojerna på väg till de brittiska öarna för att säkerställa att inga tyska tunga ytfartyg kunde smita förbi den brittiska flottan och anfalla handelsfartyg och deras svaga eskort av äldre kryssare. höger|miniatyr|USS Nevada under hennes besök till Australien, 1925 Den 13 december eskorterade 10 slagskepp, däribland Nevada, och 28 jagare oceanångaren George Washington med president Woodrow Wilson ombord till Brest i Frankrike under den sista dagen av Wilsons resa till landet för att delta i fredskonferensen i Paris. Flottiljen mötte George Washington och hennes eskortfartyg (Pennsylvania och fyra jagare) strax utanför Brest och eskorterade dem in i hamnen. De tio slagskeppen seglade hemåt klockan 14.00 nästa dag, den 14 december.

Mellankrigstiden miniatyr|Nevada torrdockad i Pearl Harbor 1935 Mellan de två världskrigen tjänstgjorde Nevada i både Atlant- och Stillahavsflottan under Thomas P. Magruder (8 maj 1919-23 oktober 1919)Nevada II (Battleship No. 36), Naval History and Heritage Command och William Dugald MacDougall (23 oktober 1919-4 maj 1920). Även om hon ursprungligen hade utrustats med 21 stycken 12,7 cm/51 kanoner för att försvara sig mot fientliga jagare, reducerades detta antal till 12 år 1918, på grund av att de övriga nio kanonernas alltför utsatta positioner i fören och aktern tog in vatten.