Feminiseringen av kostymen syftar på den historiska utvecklingen där kostymklädseln till en början endast var en vardagsklädsel avsedd för män och sedan övergick till att bli en klädsel för en stor andel kvinnor runtom i världen. Kostym har varit en allmän vardagsklädsel för män sedan 1800-talet och började sedan att förekomma i kvinnomodet under 1900-talet. Från den moderna kostymens skapande fram till 1900-talet har utbudet av kostymer för kvinnor varit minimalt eller ofta icke existerande.

Bakgrund Kostym kommer av franska costume, av italienska costume ’dräkt’, ’klädnad’, ’kostym’, ytterst av latin consuetuʹdo ’vana’, ’sed’. Den traditionella kostymklädselns består av långbyxor, kavaj och vid vissa tillfällen en väst som bärs utanpå kavajen, ofta är västen i samma material samt färg som kavajen.

1700-talet Den moderna kostymen har spår från 1700-talet, i samband med den franska revolutionen (1789–1799). Tidigare hade herrmodet främst inspirerats av det kungliga hovet. Engelsmannen och dandyn Beau Brummell (1778–1840) är känd som "den moderna kostymens fader". Brummell förenklade den tidigare kostymklädseln som de högsta samhällsklasserna klädde sig i, och Brummells nya kostymklädsel bestod av en tvådelad dräkt med byxor och skjorta. Till Brummells kostym brukade männen bära läderstövlar, till skillnad från de tidigare klackskorna. Den nya kostymklädseln försvårade att tydligt kunna se vilken samhällsklass en man tillhörde. Den nya kostymen ansågs dessutom vara behaglig att bära samt enklare att ta på sig.

1800-talet miniatyr|Illustration av fem herrar klädda i kostym, Stockholms modejournal, 1851. Under 1800-talet förändrades kostymklädseln inom herrmodet. Kostymklädseln fick under denna tidsperiod ett tillägg i form av en lång överrock som gick ner till knäna, överrocken var i ett tunnare material än kostymen. Likt övriga klädesplagg under 1800-talet bestod kostymen av flera lager, herrarna bar innerst en skjorta. Det andra lagret bestod av en underrock som täcktes med överrocken, och det yttersta lagret bestående av överrocken. Överrocken knäpptes antingen lite lättare med endast några få knappar eller inga alls, eller så knäpptes överrocken med alla knappar vid formella tillfällen. Även en ny typ av kostym tillkom under 1800-talet, en lättsam kavaj i kortare version som gick ned till midjan. Att kläderna skulle vara funktionella är något karaktäristiskt för 1800-talet. Tidigare var det idealiskt att över- och underdelen av kostymen skulle vara i samma färg, material och mönster, under sena 1800-talet blev det däremot vanligt för män att bära över- och underdelar med färger, material och mönster som inte var av samma typ.

Under 1800-talet var kostym för kvinnor ännu inte socialt acceptabelt, men det fanns ett fåtal kvinnor som bar kostym. 1870 bar den franska skådespelerskan Sarah Bernhardt (1844–1923) kostym i offentligheten. Vid denna tid ansågs Bernhardts klädval som skandalöst.

Historia miniatyr|En skyltdocka föreställande Lillian Metge (1871–1954) klädd i suffragettkostym. Under tidiga 1900-talet började den huvudsakliga feminiseringen av kostymen. Det tidiga 1900-talet och det sena 1900-talet samt 2000-talet skiljer sig mycket åt gällande användningen av den kvinnliga kostymen. Tack vare flera faktorer som exempelvis kamp för kvinnliga och mänskliga rättigheter samt progressiva modeskapare fick kvinnorna under 1900-talet större möjlighet att bära kostym, tillsammans med andra klädesplagg som tidigare varit avsedda för män.

1910-talet Under 1910-talet kämpade kvinnorna i Storbritannien, suffragetter i England, som senare fick namnet Suffragettrörelsen. I suffragetternas marscher och demonstrationer för den kvinnliga rösträtten bar många kvinnor en skräddarsydd jacka samt en långkjol, därmed introducerades Suffragettkostymen. Suffragettkostymen ansågs vara progressiv och nydanande för kvinnornas klädsel under det tidiga 1900-talet. miniatyr|Porträtt föreställande Ulla Bjerne klädd i kostym, målat av Isaac Grünewald 1916.

La Garçonne Den svenska konstnären Isaac Grünewald (1889–1946) avbildade 1916 den svenska författaren Ulla Bjerne (1890–1969) i ett porträtt. På porträttet bär Bjerne lila kostym samt en grön väst utanpå. Samma år som porträttet utgavs Bjernes novell Mitt andra jag (1916) i vilken hon skildrade sitt liv som kvinna under 1910-talet och sin kamp för att leva självständigt. I sina normkritiska litterära verk och med sin klädstil som bröt de kvinnliga normerna för klädsel utmanade hon 1910-talets kvinnoideal. Bjerne skapade grund för La Garçonne, (svenska ungkarlsflicka, av franska la garçonne), som senare utbredde sig inom kvinnomodet under 1920-talet. Garçonne-stilen är en klädstil för kvinnor som kännetecknas av androgyna kläder med maskulina inslag, såsom slipsar, hattar och kostymliknande plagg.Waldemarsudde, utställningsinformation: Isaac Grünewald - konst och teater, 22/23. Läst 3 januari 2023

Coco Chanel Det franska modehuset Chanel bildades 1909 av Gabrielle Bonheur Chanel, känd som Coco Chanel, då hon öppnade ett hattmakeri i Paris. Med inspiration från suffragettrörelsen skapade Chanel sin första kostym år 1914. Chanels första kostym bestod av en pälskantad jacka med en lång kjol som gick ned till anklarna. Chanel skapade kostymen samt sina övriga klädkollektioner i syfte att göra kvinnoklädseln mer bekväm och lättare att röra sig i, samt elegant. Chanel hade tydliga budskap med sitt modeskapande, att befria kvinnor från dåtidens normer gällande kvinnoklädseln, exempelvis användningen av korsett. Chanel uttryckte sig gällande sitt syfte med sitt klädskapande, att hon ville klä kvinnor "i kostymer som får dem att känna sig tillfreds ... men det betonar fortfarande kvinnlighet" (översatt från engelska). Chanel skapade sina tidigaste kostymer i jersey, ett material som tidigare använts för att tillverka underkläder. Chanel använde jerseytyg med anledning av tygets fysiska egenskaper, såsom jerseytygets drapering och hur det passar kvinnokroppen.

1920-talet miniatyr|Gabrielle "Coco" Chanel, 1931. Under 1920-talet fortsatte frigörelsen av kvinnokläder och feminiseringen av kostymen genom att kvinnor började bära byxor när de utförde olika idrotter, särskilt inom tennis, cykelsport och ridning. Ridkostymen som kvinnor bar vid ridning är en form av kostym med byxor och kavaj. Tidigare hade en kvinna som bar byxor ansetts vara crossdressing och i vissa fall kriminaliserats.

I mitten av 1920-talet började Chanel att skapa kostymer i tweed, ett grovt ylletyg i mjuk textur. Tweed är ofta vävd med en slät väv, kypert eller fiskbensstruktur. Till en början ansågs tweed som en oglamorös textil som ej var avsedd för kvinnokläder då den tidigare använts för att tillverka herrkläder. Chanel feminiserade tweed genom att skapa en bredare mångfald av tweed, i nya färger och texturer för att uppmärksamma tweedens många användningsområden. Hennes metoder för tillverkning av tyget inspirerade en rad andra franska modeskapare att använda hennes metoder. 1925 la Chanel grunden till sina första tweedkostymer, som senare under 1950-talet presenterades för världen. Under de följande åren vidareutvecklade Chanel tillverkningen av tweed genom att blanda tweed med andra material, såsom siden och ull, för att skapa ett lättare samt en blank variation av tweed. Populariteten av Chanels tweedkostym skulle under senare decennium växa. miniatyr|vänster|Greta Garbo i kostymdräkt.

Greta Garbo Den svenska skådespelerskan Greta Garbo uppmärksammade byxorna inom dammodet 1929, när hon bar byxor och andra kläder som var avsedda för män i filmen En kvinnas moral (1929). Garbo är känd för sin androgyna klädstil och hennes kläder inspirerade av herrmodet, bl.a kostym. Garbo är en känd nonkonformist inom kvinnoklädseln. Hon introducerade smokingen i dammodet, vilket senare skulle känneteckna skådespelerskan Marlene Dietrich. Garbo lät smokingen skräddarsys. Greta Garbos androgyna klädstil är en betydelsefull faktor till frigörelsen inom kvinnoklädsel.

1930-talet Marlene Dietrich var en tysk-amerikansk skådespelerska och sångerska som är känd för att ha burit kostym vid många tillfällen offentligt. 1932 bar Dietrich smokingkostym på röda mattan vid premiären för filmen Blonda Venus (1932) som hon medverkat i. Samma år hade den franska designern Marcel Rochas designat den första byxdressen för kvinnor, vilket var en betydande skapelse som utvecklade feminiseringen av kostymen. Dietrichs klädstil kännetecknas bl.a. av hennes smoking och vita dubbelknäppta kostymer.

Flera "first ladies", fruar till den sittande presidenten i USA, bar ridkostym vid flera tillfällen, även om det ansågs som anstötligt och skamligt av många. 1930-talets presidentfruar som bar kostym i privata och offentliga sammanhang var Lou Hoover och Eleanor Roosevelt. E. Roosevelt bar ridkostym i Vita husets årliga "easter egg roll" 1933, och blev därmed den första presidentfrun som burit kostym vid en officiell tillställning.

År 2022 upptäcktes en hundtandsrutig (franska pied-de-poule) ridkavaj som tillhört skådespelerskan Ingrid Bergman. Ridkavajen är uppsydd för "Fru Ingrid Bergman" i september 1937 av Nordiska Kompaniets franska damskrädderi. Bergman bar ridkavajen i filmen En enda natt (1939). Hundtandsmönstret utbredde sig inom dammodet under 1930-talet och var till en början en statussymbol avsedd för överklassen. Ingrid Bergmans klädstil kännetecknas av androgyna inslag och ansågs ej som klassisk kvinnlig, hon klädde sig ofta i kostym och andra plagg som ansågs vara avsedda för män.

År 1939 publicerade det amerikanska modemagasinet Vogue sitt första uppslag med kvinnliga modeller som bar byxor. Kvinnor som bar byxor ansågs som opassande och ej avsedda för kvinnor under 1930-talet. miniatyr|vänster|Katharine Hepburn i kostym.

Katharine Hepburn Katharine Hepburn var en skådespelerska samt vinnare av flera utmärkelser, bland annat fyra Oscars för bästa kvinnliga skådespelare. Hepburn är känd för att ha brutit de sociala normerna för hur kvinnor skulle klä sig. Hon började tidigt att bära byxor, och hon hade en klädstil som kännetecknades av herrinspirerade kläder, såsom skjortor med krage och kostym. Kostymen var en stor del av hennes klädstil och Hepburn är idag ett känt ansikte för feminiseringen av kostymen. Hon är även känd för att ha utmanat normerna för 1900-talets kvinnoestetik, såsom herrinspirerade kläder och minimalistiskt smink. Andra världskrigets början påverkade modet till stor del och världens modecentrum Paris år 1939 blev i hög grad påverkat av andra världskriget. Hollywood-designer började då att framkalla det "amerikanska modet" i filmer och annan media, vilket ledde till att Hollywoods framväxande inflytande på modet gjorde Hepburns androgyna klädstil definierbar för den välkända amerikanska klädstilen. Hepburn beskrivs av kostymhistorikern Jean Druesedow som att "ha förkroppsligat amerikansk stil".

1940-talet och andra världskrigets påverkan