miniatyr|Första upplagans omslagsbild. miniatyr|Exempel på plansch ur första upplagan. Menniskan – Hennes uppkomst, hennes lif och hennes bestämmelse, ur naturhistorisk synpunkt betraktad är en bok skriven av Nils Lilja. Verket kom att bli hans mest omfattande utgivning; den gavs på kort tid ut i fyra upplagor, och senare även i en omarbetad upplaga. Alla upplagor utgavs av Albert Bonniers förlag.

Upplagor Första upplagan utkom 1858, och sista upplagan i Sverige utkom 1889. 1896 utgavs boken i Nordamerika för emigrantsvenskar, och dessutom på danska och norska i gemensam översättning. Femte upplagan från 1889 finns också fotokopierad och utgiven hos British Library, bland deras "Historical Print Editions".

Utformning Trots att de fyra första upplagorna gavs ut under en kort tid, 1858, -59, -61 och -68, ökade sidantalet för varje utgåva (309, 429, 444, 454 sidor). Första upplagans utformning är densamma som de häftena som trycktes upp för Liljas föredrag. Dessa föredrag behandlade samma ämnen som behandlas i Menniskan, och samma material (i form av bilder) har använts i de båda. Fotnoter används extensivt, och kan ibland uppta mer än en hel sida. Illustrationer förekommer sporadiskt insprängt i texten, och ett antal planscher tryckta på tjockare papper. Antalet planscher som redovisats för bokbindaren i första upplagan är sjutton stycken (dock ej inräknat de sporadiska illustrationerna i texten). Detta kan jämföras med de nästan 450 illustrationer som femte upplagan salufördes med. 21 år efter den fjärde upplagan, och 31 år efter den första, utgavs Menniskan återigen. Denna blev genomarbetad av Karl af Geijerstam, vilken också tillförde en del kommentarer till det ursprungliga materialet. Detta skedde för förtydligande och uppdatering av den information som föråldrats. Utgåvan fylldes också med ett större antal bilder på de berörda samtalsämnena som boken behandlar. Denna nya, genomarbetade upplaga utgavs i ett antal olika band, till skillnad ifrån tidigare upplagor som utgivits i halvfranska.

Den sjätte upplagan, som trycktes och distribuerades i Nordamerika, utsmyckades med, för kontinenten passande illustrationer.

Exempel på olika inbindningar av fjärde upplagan

Innehåll Bokens innehåll är till för att ge en övergripande inblick i många discipliner åt läsaren. Lilja har slagit fast i förordet attMeningen härmed är endast att gifva en kort men klar öfwersigt af det hela och i epigrammatisk form framställa de wigtigaste saker, som ingått i planen för närvarande bearbetning. [...] [Verket] är icke skrifwet för de lärde, hwilka haffa volymer i öfwerflöd, utan för folket, som äfwen bör komma till sanningens kunskap och lära sig att fatta det förnuftiga enligt erfarenhetens uppenbarelse. [...] Vårt arbete utgör likväl annat än utkast och enkla konturteckningar, emedan man öfwer hwarje avdelning skulle kunna skrifwa de största böcker och widlyftigaste afhandlingar.Syftet till verkets existens är alltså att ge en kort beskrivning av många, för gemene person, praktiska kunskapsområden. Lilja är dock tydlig med att varje kapitel berör de olika ämnena endast ytligt, och att varje kapitel förtjänar en egen bok i sig. 32 kapitel presenterar ämnen såsom naturhistoria, biologi, samhällsrelaterade diskussioner, politisk, vetenskap, teologi och filosofi. Innehållet är av sådant som vid tiden var normerad kunskap, såsom människorasernas utseenden och karaktärsdrag och teorin om humoralpatologin, med det fyra huvudkaraktärsdragen. Men boken innehåller även flera av Liljas mer kontroversiella åsikter, de som kom att orsaka meningsmotstånd.

Citat ur dikter blandas med naturvetenskapliga uppgifter, till exempel citeras det ur Esaias Tegners dikt "Elden" i kapitlet "Släktskapet och personlighetsbegreppet". Liljas egen poetiska bakgrund ger texten, förutom inslag som detta, en särskild poetisk klang i sitt redogörande.

Natursynen Bokens tre första kapitel; "Skapelsen och Naturen", "Jordklotets utvecklingar" och "Naturens bildningsperioder", ger boken en prägel av att främst vara ett naturhistoriskt arbete. Det första kapitlet är dock kort och essäistiskt, dock innehåller det kanske de ordalagen som skapade en stor del av den kritik som boken, och författaren fick motta. I kapitlet förkunnar Lilja att naturen och hela dess innehåll är Guds skapelse, likaså naturlagarna. Anden uppfyller allting och gör det fullkomligt.Naturlagarna äro Guds werksamhetssätt, uppenbaradt i werldsalltet och hwilka lika litet som Guds eget väsende kunna förändras eller bara annorlunda. Alla underverk med störandet af naturlagarna äro rent omöjliga, emedan de skulle vara stridande emot Guds sätt att verka och uppenbara sig.Lilja menar också att trots människans klipskhet och förmåga till att forska oss fram till svar, så återstår det fenomen som inte går att förklara. Naturen har ett verkningsätt som inte går att studera, som inte går att se under de förutsättningar som människan verkar. Denna åsikt, tillsammans med argumenten om den gemensamma ande som uppfyller hela den existerande naturen, har lett till att slutsatsen att Lilja var en anhängare av den romantiska naturfilosofin.

Innan det första kapitlet är hinner dessutom den mosaiska berättelsen att angripas. Detta gör Lilja genom att benämna den som myt, enkel och materiell; ett verk skrivet för att ge ett vilt och barbarisk folk en uppfattning om Gud och hur denna skapade jorden på sex dagar. Lilja argumenterar emot detta och menar att vi inte kan veta om materien någonsin haft någon egentlig begynnelse.

Jordens uppkomst och utveckling I de två påföljande kapitlen följer en utförlig beskrivning av hur, först solsystemet, och sedan jorden i sin begynnelse uppkom och utvecklades. Allting rörde sig i en mycket stor ring, påverkad av naturkraften, snurrandes kring sin egen axel. Genom denna rörelse bildades det gasklot som med tiden blev fastare till formen. "På detta sätt skulle planeterna utgöra affsöndrade ringar från solen, och månarne vara gasringar, affsöndrade från sina planeter."

Jorden, i sin begynnelsefas, beskrivs som en eldröd och smält världsdroppe, vilken i sig innehållandes alla element till framtida bildningar.Omgifwen af sin luft, hwilken oupphörligt nedföll i regn på den smälta och glödande jordmassan och åter fräsande upplöste sig i ångor för att ånyo nedströmma, måste jorden haft en under millioner år fortsatt regnperiod, hvarigenom också jordytan efter hand afswalnade till ett hårdnat skal af olika bergarter [...] Enligt den uträkning, naturforskare försökt i smått, skulle öfwer 300 millioner år åtgått blott för ytans afswalnande från smält massa till ett tunt skal, så att man härad göra sig ett begrepp om jordens utwecklingstid.Likasom att det har tagit många miljoner år för jorden att utvecklas till den punkt den är idag, så är den inte heller avslutad, utan fortsätter att verka i tysthet. Ännu högre utvecklingar kommer uppstå, så snart den nuvarande helt och hållet har försvunnit.

Han fortsätter sin naturhistoriska redogörelse med att utförligt beskriva de olika tidsperioder i jordens utvecklingshistoria och hur olika bergarter uppkom, hur djuren och växterna som levde under perioden såg ut och vilka fossiler som går att finna från dessa perioder. Insprängt i texten finns teckningar på skelett av förhistoriska djur och teckningar över hur tidigare landskap kunde sett ut. miniatyr|Jordens olika utvecklingsperioder, och hur livet på jorden såg ut under perioden. miniatyr|Bild ur femte upplagan som jämställer ett människo- och ett gorillaskelett.

Evolutionsteorin Genom den beblandning mellan arter så uppstår det helt naturligt nya arter av djur och växter i naturen. Nya djurraser och varietéer av plantor uppstår av förändringar i näringstillgångar, klimat eller andra förutsättningar.Men art och slägte i naturen är icke något ständigt konstant och kortwarande, utan endast för en wiss tid och under wissa yttre omständigheter. Både slägten och arter förändra sig i tidernas längd och antaga högre utwecklingar och andra former, men likwäl alltid i samma riktning och det är genom denna artens och slägtets föränderlighet som hela naturen har utwecklat sig från enkla celler och låga former till en stigande skönhet och fullkomlighet.Kring människans evolution skriver Lilja att det är omöjligt att vederlägga människans utvecklingsgrader, och den tiden utvecklingen har tagit. Men att människan i sin nuvarande form skulle uppstått ur intet anses "ganska tydligt och fullkomligt överensstämmande med de allmänna naturlagarna." Människoskraniet jämförs med ett kranium hos aporna, och slutsatsen dras att människan måste tillhört en lägre stående ras, som stått mycket nära apan, och utvecklats ifrån dem. Detta ska ha skett antingen under den tertiära eller den kvartära bildningen. Människans tid på jorden åldersbestäms till 2 000–3 000 år av Lilja, en uppgift som av Geijerstam korrigeras till minst 200 000 år.

I en längre fotnot hänvisar Lilja till flera naturforskare och zoologer som likaså har likställt människan och apan, antingen i uppstigande led, eller i samma klass eller familj. Orangutangen omnämns, men även schimpansen och gorillan, som de mest människolika aporna. Detta baserat på deras svanslösa karaktär, upprätta gång och plattnaglade händer och fötter. Schimpansen främst omnämns som mest människolik, med de mest proportionella lemmarna och händerna liknande grova människohänder, och de enda bland aporna med strimmor likt människan. Lilja presenterar också de olika djurens ansiktsvinklar, men jämställer inte dessa med människans i sammanhanget. Apan visar inte tecken på varken intelligens eller konstfärdighet, men "de sägas visa ömhet och kärlek för varandra samt torde led efter led kunna domesticeras". För vilket syfte som apan ska domesticeras framgår inte i sammanhanget. I fjärde upplagan går det uttryckligen att läsa att människan är en högre utveckling av en närstående djurform, "naturligtwis från de menniskolika aporna", och att de tidigare människoformerna för all tid försvunnit.

Charles Darwins lära omnämns i registret, men inte mer än så, till den fjärde upplagan av Menniskan. Denna utkom 1868, vilket innebär att Lilja omnämner Darwin och den evolutionsteori han kom att formulera redan innan denne givits ut i svensk översättning, vilket skedde 1871. Liljas formulering finns att läsa redan i första upplagan av Menniskan från 1858, men något register till upplagan finns inte att tillgå, vilket gör det omöjligt att veta om kopplingen till Darwins teori fanns redan då. I femte upplagan har Geijerstam lagt till Darwins namn i ett stycke som behandlar naturvetenskapen, i sällskap med Cuvier, Lamarck, Linné, Lavoisier och Berzelius (Linné och Berzelius är de enda som omnämns av Lilja i fjärde upplagan).

I en rättande fotnot upplagan från 1889 tillrättavisar Karl af Geijerstam Liljas åsikt om att lidande inte existerar i naturvärlden.Det vilda djuret är egentligen icke utsatt för annat än lidande än den sista dödskampen, ty det har inga sjukdomar, ingen fattigvård, ingen träldom, inga dårhus och inga cellfängelser. Djuret har sitt hem, sin förda och sin klädedrägt såsom en naturens rikliga faddergåfva. Det födes till full äganderätt af alt hvad det behöfver.Till detta citatet replikerar Geijerstam att, det inte alls stämmer att djuren inte lider. Anledningen till Liljas åsikt är att i den idékrets han befann sig i, förekom inte begreppet kampen om tillvaron och dess innebörd.

Jämställdhet