Före andra världskriget var Libyen en italiensk koloni. Italien tillhörde axelmakterna under kriget, och från 1943 administrerades Libyen av de allierades militära administrationer, regionerna Tripolitanien och Cyrenaika av brittisk militär och Fezzan av de fria franska styrkorna. I fredsfördraget från 1947 mellan Italien och segrarmakterna gav Italien upp alla anspråk på sina besittningar i Afrika. Libyens slutliga status blev sedan en fråga för FN. En kompromisslösning som införlivades i en FN-resolution 1949 innebar att en suverän stat som inbegrep alla tre historiska regioner i Libyen skulle vara upprättad i januari 1952. Ett nationellt författningskonvent möttes för första gången i november 1950 och godkände ett federalt statsskick med monarki, trots meningsskiljaktigheter från Tripolitaniens delegater, och erbjöd tronen till Idris, ledaren för den mäktiga Sanusiya-orden i Cyrenaika. Den 24 december 1951 utropade kung Idris I Förenade kungariket Libyens självständighet som suverän stat.

Det självständiga Libyen var först en federation av de tre historiska regionerna Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan. Federalismen avskaffades 1963 och landet blev en enhetsstat. Vid självständigheten var Libyen mycket fattigt och underutvecklat, men det ekonomiska läget ändrades dramatiskt när man 1959 hittade petroleum, som sedan blev basen för landets ekonomi. Under 1960-talet växte missnöjet med att oljerikedomarna inte kom alla libyer till del, samt att regeringen förde en försiktig utrikespolitik och samarbetade med USA och Storbritannien. Ett dramatiskt skifte skedde i september 1969, då en grupp unga officerare tog makten i en militärkupp, störtade monarkin och utropade republik. Den nya republiken kom att tillhöra de mest radikala krafterna i Arabvärlden, och den faktiske ledaren Muammar al-Gaddafi blev en framträdande förespråkare för panarabism och motstånd mot Israel. Även inrikespolitiskt skedde stora förändringar, då landet omformades till en socialistisk republik grundad på Gaddafis egenutvecklade ideologi. Landet har i flera decennier präglats av Gaddafis politik och personlighet. Gaddafis aktivistiska utrikespolitik, som inbegrep stöd till olika väpnade rörelser världen över, ledde till konfrontation med andra länder, i synnerhet med USA. Efter att länge ha varit diplomatiskt isolerat började Libyen närma sig västvärlden i början av 2000-talet. Den arabiska våren 2011 fick för Libyens del högst dramatiska konsekvenser, med ett inbördeskrig som ledde till störtandet av Muammar Gaddafis regim.

Monarki från 1951 Förenade kungariket Libyen

Enligt grundlagen från oktober 1951 leddes den federala monarkin Libyen av kung Idris som statschef, med tronföljd till hans utsedda arvingar. Betydande politisk makt vilade hos kungen. Den verkställande grenen av staten bestod av en premiärminister och ett ministerråd utnämnda av kungen men också ansvariga inför Deputeradekammaren, underhuset i ett tvåkammarparlament. Senaten, eller överhuset, bestod av åtta representanter från var och en av de tre provinserna. Hälften av senatorerna nominerades av kungen, som också hade vetorätt över lagstiftningen och rätt att upplösa underhuset. Lokalt självstyre i provinserna utövades genom provinsregeringar och -parlament. Benghazi och Tripoli fungerade omväxlande som nationell huvudstad.

Flera faktorer med rötter i Libyens historia påverkade den politiska utvecklingen av det nyligen självständiga landet. De avspeglade provinsernas skiljaktiga politiska inriktningar och de tvetydigheter som var inneboende i Libyens monarki. För det första, efter de första allmänna valen, som hölls den 19 februari 1952, förbjöds politiska partier. Nationella kongresspartiet, som hade fört kampanj mot ett federalt styrelseskick, besegrades runtom i landet. Partiet förbjöds, och Sadawi deporterades. För det andra fortsatte banden till provinserna att vara starkare än de till nationen, och de federala och provinsiella regeringarna var ständigt i konflikt om sina respektive maktsfärer. Ett tredje problem härrörde från frånvaron av en direkt arvinge till tronen. För att avhjälpa denna situation utsåg Idris år 1953 sin sextioårige bror till sin efterträdare. När den ursprunglige tronarvingen dog tillsatte kungen sin brorson, prins Hasan ar Rida, som efterträdare.

I sin utrikespolitik hade Libyen en pro-västlig hållning och ansågs tillhöra det konservativa traditionalistiska blocket i Arabförbundet, som det anslöt sig till 1953. Samma år slöt Libyen ett tjugoårigt vänskaps- och alliansavtal med Storbritannien, som innebar att britterna mottog militärbaser i utbyte mot finansiellt och militärt bistånd. Året därpå undertecknade Libyen ett avtal med USA enligt vilket USA också fick rätt att hålla militärbaser i Libyen, i utbyte mot ekonomiskt bistånd. Den viktigaste av USA:s installationer i Libyen var Wheelus Air Base, nära Tripoli, som ansågs vara en strategiskt värdefull installation på 1950-talet och i början av 1960-talet. Reserverade platser i öknen användes av brittiska och amerikanska luftvapnet som övningsskjutfält. Libyen knöt nära band med Frankrike, Italien, Grekland och Turkiet och upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen 1955, men tackade nej till ett sovjetiskt erbjudande om ekonomiskt bistånd.

Som en del av ett brett stödpaket gick FN:s Technical Assistance Board med på att sponsra ett program för tekniskt bistånd som betonade utveckling av jordbruk och utbildning. Utländska makter, däribland Storbritannien och USA, tillhandahöll utvecklingsbistånd. En stadig ekonomisk förbättring skedde, men i långsam takt och Libyen förblev ett fattigt och underutvecklat land som var kraftigt beroende av utländskt bistånd.

Denna situation förändrades plötsligt och dramatiskt i juni 1959 när prospektorer från Esso bekräftade att det fanns stora petroleumreserver i Zaltan i Cyrenaika. Ytterligare upptäckter följde, och kommersiell utveckling inleddes snabbt av koncessionshållare som betalade 50 procent av sina vinster i skatt till den libyska staten. På petroleummarknaden låg Libyens fördelar inte bara i kvantiteten utan också i den höga kvaliteten hos dess råvara. Libyens närhet och direkta förbindelse till Europa över havet var ytterligare marknadsfördelar. Upptäckten och utvinningen av petroleum gjorde det vidsträckta, glesbefolkade och fattiga landet till en självständig rik nation med potential för omfattande utveckling och utgjorde därmed en stor vändpunkt i Libyens historia.

Kungariket Libyen Medan utvecklingen av petroleumresurserna framskred i början av 1960-talet lanserade Libyen sin första femårsplan 1963-68. En negativ följd av det nya välståndet från petroleum var dock en nedgång i jordbruksproduktionen, till stor del på grund av försummelse. Libyens inrikespolitik fortsatte att vara stabil, men det federala styrelseskicket hade visat sig ineffektivt och tungrott. I april 1963 fick premiärminister Muhi ad Din Fakini parlamentets stöd för ett lagförslag, med stöd av kungen, som avskaffade det federala statsskicket och i dess ställe upprättade en enhetsstatlig monarki med en dominerande centralregering. Genom lagstiftning skulle de historiska indelningarna Cyrenaika, Tripolitanien och Fezzan elimineras och landet indelas i tio nya provinser, som var och en leddes av en tillsatt guvernör. Parlamentet reviderade författningen 1963 för att avspegla förändringen från förbundsstat till enhetsstat.

I regionala frågor åtnjöt Libyen fördelen att inte ha förbittrade gränskonflikter med sina grannländer. Libyen var en av de trettio ursprungliga medlemmarna av Afrikanska enhetsorganisationen (OAU), som upprättades 1963, och deltog i november 1964 med Marocko, Algeriet och Tunisien i bildandet av en gemensam rådgivande kommitté syftande till ekonomiskt samarbete mellan länderna i Nordafrika. Fastän Libyen stödde arabiska rörelser, däribland självständighetsrörelserna i Marocko och Algeriet, deltog Libyen inte mycket aktivt i Mellanösternkonflikten eller den tumultartade inter-arabiska politiken på 1950-talet och början av 1960-talet.

Icke desto mindre utövade den slags arabnationalism som framfördes av Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser ett tilltagande inflytande, särskilt hos den yngre generationen. Som svar på antivästlig agitation år 1964 krävde Libyens i huvudsak pro-västliga regering evakuering av de brittiska och amerikanska baserna före de datum som angivits i fördragen. De flesta brittiska styrkor drogs faktiskt tillbaka 1966, men evakueringen av utländska militära anläggningar, inklusive Wheelus Air Base, hade inte fullbordats förrän i mars 1970.

Sexdagarskriget mellan Israel och dess arabiska grannländer i juni 1967 väckte en stark reaktion i Libyen, särskilt i Tripoli och Benghazi, där hamn- och oljearbetare såväl som studenter var inblandade i våldsamma demonstrationer. De amerikanska och brittiska ambassaderna och oljebolags kontor skadades i upploppen. Medlemmar av den lilla judiska folkgruppen attackerades också, vilket ledde till att nästan alla återstående libyska judar emigrerade. Regeringen återställde ordningen, men därefter stupade försök att modernisera den lilla och ineffektiva libyska försvarsmakten och att reformera den mycket ineffektiva byråkratin på motstånd från konservativt håll mot de föreslagna reformernas karaktär och takt.

Fastän Libyen tydligt hade visat sitt stöd för arabiska frågor i allmänhet spelade landet ingen betydande roll i arabisk politik. Vid det arabiska toppmötet som hölls i Khartoum i september 1967 gick dock Libyen, tillsammans med Saudiarabien och Kuwait, med på att tillhandahålla generösa bidrag från oljeinkomster för att hjälpa Egypten, Syrien och Jordanien, som hade besegrats av Israel i juni. Idris var också först med att framkasta idén om att gå till kollektiv handling för att öka världsmarknadspriset på olja. Trots detta fortsatte Libyen sin nära anslutning till västvärlden, samtidigt som Idris regering förde en huvudsakligen konservativ inrikespolitik.

Efter att den libyska enhetsstaten bildats 1963 hade Idris regering försökt - utan större framgång - att främja en känsla av libysk nationalism uppbyggd kring monarkin. Men Idris själv var först och främst cyrenaiker, som aldrig var hemmastadd i Tripolitanien. Hans politiska intressen var huvudsakligen cyrenaiska, och han förstod att den reella makt han hade - vilken var större än den som föreskrevs i författningen - låg i den lojalitet han åtnjöt som emir av Cyrenaika och överhuvud för Sanusiya-orden. Idris västerländska sympatier och samhörighet med det konservativa arabiska blocket ogillades särskilt av en allt mer politiserad urban elit som föredrog alliansfrihet. Många libyer som kände till potentialen hos landets naturrikedomar blev också medvetna om att dess förmåner nådde en mycket liten del av befolkningen. En illavarslande underströmning av missnöje med korruption och maktmissbruk i förvaltningen började också visa sig, särskilt bland unga officerare i militären som var influerade av Nassers arabnationalistiska ideologi.

Idris var främmande för den folkrikaste delen av landet, för städerna och för en yngre generation libyer och tillbringade mer och mer tid i sitt palats i Darnah, nära den brittiska militärbasen. I juni 1969 lämnade kungen landet för att vila och få läkarvård i Grekland och Turkiet. Kronprins Hasan ar Rida blev ställföreträdande regent.

Republik från 1969 Kuppen i september 1969