Tysklands herrlandslag i fotboll, även känt som Die deutsche Fußballnationalmannschaft eller endast Die Mannschaft, representerar Förbundsrepubliken Tyskland (1949–1990 kallat Västtyskland) i fotboll på herrsidan och är ett av de framgångsrikaste landslagen med både flest vunna VM-medaljer varav 4 guld och 4 silver och flest vunna EM-medaljer varav 3 guld. Tyskland vann även Fifa Confederations Cup 2017, vilket är det bästa resultatet av de tre gånger laget deltagit i turneringen.
Tidig historia Fotbollen kom till Tyskland 1874 och började utvecklas under 1890-talet med flera regionala förbund och serier. Berlin och Karlsruhe tillhörde de tidiga fotbollsstäderna under en period där fotbollen av många sågs som något otyskt, till skillnad från gymnastiken som utvecklats under Friedrich Ludwig Jahn. Men sakteliga ökade antalet fotbollsutövarna och spred sig till olika samhällsklasser. Det tyska fotbollsförbundet Deutscher Fussball-Bund (DFB) grundades 1900 och inofficiella landskamper genomfördes i liten skala.
thumb|left|OS 1912 Första officiella landskampen spelades 5 april 1908 mot Schweiz, som slog Tyskland med 5–3. I 1912 års olympiska spel i Stockholm fick Tyskland, liksom sex andra landslag som inte nådde medaljmatch, spela så kallad tröstturnering där de slog Ryska imperiet stort med 16–0. Tyska landslaget hade blandade framgångar före första världskriget, som tillfälligt stoppade fotbollen i Tyskland och det tyska landslaget från internationellt spel de närmsta åren efter krigsslutet.
Fotbollens popularitet i Tyskland växte gigantiskt fram till 1930-talet då den var den klart största sporten. De stora lagen under denna period var lokalrivalerna SpVgg Greuther Fürth och 1. FC Nürnberg från Bayern, Hamburger SV och något senare Schalke 04 från Ruhrområdet.
thumb|250px|Paul Janes skjuter 2-2 på frispark mot Jugoslavien i en landskamp 1939. Tyska landslaget deltog återigen i en internationell turnering 1928 i Amsterdam där Tyskland nådde olympisk kvartsfinal efter vinst mot Schweiz med 4–0, men förlorade med 1–4 mot blivande olympiska mästarna Uruguay.
1934 deltog Tyskland liksom de flesta övriga europeiska landslag för första gången i VM, där laget vann VM-brons och lagets unge anfallare Edmund Conen som gjorde 4 mål slutade på delad andraplats i skytteligan med Angelo Schiavio, efter Oldřich Nejedlý. Andra profiler i laget var Schalkes Fritz Szepan, Karl Hohmann, Ernst Lehner och Tysklands meste landslagsman under flera decennier Paul Janes.
Efter misslyckande i olympiska spelen på hemmaplan 1936, med förlust i kvartsfinalen mot blivande olympiska bronsmedaljörerna Norge, tog Sepp Herberger över landslaget efter Otto Nerz. Inför följande VM i Frankrike 1938, då Tyskland annekterade Österrike, förenades österrikiska spelare i tyska landslaget, då bland de bästa landslagsspelarna (men med olika spelstilar som gjorde dem svåra att förena med tyska spelare). Frankrike-VM blev ett misslyckande med förlust mot Schweiz i första omgången. De efterföljande åren och under andra världskriget utarmades fotbollen av naziregimen som ville lägga den populära sporten under sig. Många spelare kallades in i kriget och trots att fullt krig härjade runt om i Europa spelade Tyskland landskamper fram till 1942 - dock i regel bara mot motståndare från ockuperade länder alternativt bundsförvanter till Nazityskland. Bland länder som spelade krigstida landskamper mot Nazityskland var Bulgarien, Böhmen-Mähren, Danmark, Italien, Rumänien, Jugoslavien, Schweiz, Slovakien, Sverige och Ungern.
Första VM-titeln
1950 spelade Tyskland återigen landslagsfotboll då landslaget mötte Schweiz i Stuttgart och vann med 1–0. Tyskland hade delats i två stater och Östtyskland (DDR) spelade sin första landskamp i september 1952; före dess deltog ett gemensamt väst- och östtyskt lag i årets olympiska sommarspel i Helsingfors som där förlorade mot de regerande olympiska mästarna, tillika blivande olympiska bronsmedaljörerna, Sverige i matchen om tredjepris (efter att tidigare ha förlorat mot Jugoslavien i semifinalen). Följande olympiska spel 1956 i Melbourne resulterade i förlust i åttondelsfinalen mot blivande olympiska mästarna Sovjetunionen.
Västtyskland under Sepp Herberger och med lagkaptenen Fritz Walter som den stora stjärnan kvalificerade sig för Schweiz-VM 1954, där de överraskande blev världsmästare efter finalseger, kallad Das Wunder von Bern (som är en av de största händelserna i tysk fotbollshistoria), mot dåtidens storfavoriter Ungern. I finallaget spelade Toni Turek, Hans Schäfer, Jupp Posipal, Werner Liebrich, Werner Kohlmeyer, Horst Eckel, Ottmar Walter, Fritz Walter, Karl Mai, Max Morlock och Helmut Rahn, den sistnämnda utsågs till matchhjälte, som både kvitterade till 2–2 i mitten av första halvlek och tog en avgörande ledning i slutet av andra. Därigenom blev Västtyskland direktkvalificerade (som regerande världsmästare) till nästa VM 1958 i Sverige där Västtyskland, efter en andra vinst i rad mot Jugoslavien i kvartsfinal, förlorade mot värdarna och blivande finalisterna Sverige med 1–3 i en stökig semifinal (med bl.a. en utvisning på Erich Juskowiak), och även mot blivande bronsmedaljörerna Frankrike med 3–6 i matchen om tredjepris. Helmut Rahn slutade dock på delad andraplats i skytteligan med världsmästaren Pelé, som båda gjorde 6 mål, efter bronsmedaljören Just Fontaine med 13 mål.
Svacka och andra VM-titeln Efter Chile-VM 1962 då Västtyskland förlorade i kvartsfinalen, som var den tredje i rad mot Jugoslavien, startade nytänkande och, efter år av diskussioner, en rikstäckande liga, Bundesliga, vilken höjde nivån på tysk fotboll, samtidigt som nya stjärnor blommade ut som tillhörde de största namnen i tysk fotbollshistoria: Franz Beckenbauer, Wolfgang Overath och Sepp Maier var några av de tyska världsspelare som slog igenom under seklets 7:e decennium. 1964 deltog det förenade tyska laget för första gången på 8 år i olympiska spelen, dock endast med östtyska spelare denna gång, vilka vann brons.
Västtyskland vann i följande VM 1966 varje match utom den mållösa gruppspelsmatchen mot Argentina och finalen mot värdarna England på Wembley, som blev oavgjord efter en sen kvittering till 2–2 av Wolfgang Weber, men England vann med 4–2 efter förlängning, båda målen gjorda av Geoff Hurst.
I följande VM i Mexiko 1970 var Västtyskland tillbaka i storform efter misslyckande att kvalificera sig till 1968 års Europamästerskap. Den nytillkomne Gerd Müller, som kom att bli skyttekung med hela tio mål och dessutom den dittills målrikaste spelaren i VM senare efter ytterligare fyra mål i följande VM 1974, öste in mål samtidigt som hela landslaget, med bland andra teknikern Reinhard Libuda och veteranerna Uwe Seeler och Karl-Heinz Schnellinger, gjorde väl ifrån sig, och vann samtliga gruppspelsmatcher (som hittills endast upprepats i hemma-VM 2006), och tog revansch mot regerande världsmästarna England för finalförlusten 1966 genom att i kvartsfinalen kvittera till 2–2 genom två mål gjorda av Franz Beckenbauer och Uwe Seeler och vinna med 3–2 efter ett avgörande ledningsmål av Müller i förlängningen, som senare i semifinalen mot Europamästarna Italien ("århundradets match") både tog en ledning med 2–1 och kvitterade till 3–3 i förlängningen, före ett avgörande italienskt ledningsmål bara minuten efter Müllers kvittering. Efter semifinalförlusten vann Västtyskland mot Uruguay med 1–0 i bronsmatchen.
miniatyr|höger|Berti Vogts jagar Nederländernas Johan Cruijff i VM-finalens öppningsminut. Till höger Uli Hoeness.
Västtyskland, med storstjärnor som Franz Beckenbauer, Günter Netzer och Gerd Müller dominerade under 1970-talet landslagsfotbollen. I laget fanns även en av världens främsta målvakter i Sepp Maier, Hans-Georg Schwarzenbeck som var Beckenbauers drabant i försvaret, den ettrige ytterbacken Berti Vogts och offensiva ytterbacken Paul Breitner. Stommen i laget bestod av spelare från de två storklubbarna FC Bayern München och Borussia Mönchengladbach som vid samma tid även hade stora framgångar i Europa i klubblagsspel.
En milstolpe på landslagets väg mot storhet var dess första vinst mot England på engelsk mark, Wembley, i kvalspelet till Europamästerskapet i fotboll 1972 i Belgien, där Västtyskland blev Europamästare efter vinst mot värdlandet Belgien i semifinalen följt av Sovjetunionen i finalen, och blev samtidigt världsmästare i följande VM 1974, som hittills endast upprepats av Frankrike (som blev både världsmästare och Europamästare 1998/2000) och Spanien (som blev både Europamästare och världsmästare 2008/2010/2012 som var hittills enda gången ett landslag vann två EM-titlar i rad). Västtyskland, som var direktkvalificerade till VM 1974 som värdland, var dessutom det blott fjärde värdlandet som blev världsmästare (efter Uruguay 1930, Italien 1934 och England 1966) och även det första landslaget som vann tre VM-medaljer i rad, och vann varje match utom den mot grannlandet Östtyskland (som var den enda matchen mellan Öst- och Västtyskland och slutade 1–0 till Öst-). Efter att ha förlorat EM-finalen 1976 mot Tjeckoslovakien, som lyckades avgöra straffsparksläggningen när Uli Hoeness missat genom att skjuta över målburen, blev Västtyskland återigen Europamästare 1980 såväl som det hittills enda landslaget som nått minst tre EM-finaler i rad, medan Argentina-VM 1978, som Västtyskland direktkvalificerades till som regerande världsmästare, blev ett misslyckande med enbart en vinst (mot Mexiko med 6–0) och förlust mot Österrike med 2–3 i den sista gruppspelsmatchen, som hade krävt en vinst för att gå vidare till medaljmatch, varefter ett nytt landslag byggdes upp under ledning av Jupp Derwall och med en ny generation av spelare som Harald Schumacher, Ulrich Stielike, Hans-Peter Briegel, Karl-Heinz Rummenigge och Bernd Schuster.
Tre raka VM-finaler och tredje VM- och EM-titeln Spanien-VM 1982 kom att bli ett spelmässigt och mediamässigt fiasko, trots framgång, då Västtyskland stundtals totalsågades i tysk media. Efter en oväntad förlust i öppningsmatchen, 1–2 mot Algeriet, (en av VM-historiens största sensationer) vann Västtyskland varje match före finalen mot Italien, utom den mållösa matchen mot England, och semifinalen mot Frankrike som tidigt kvitterade till 1–1 på straffspark av Michel Platini, och under andra halvlek fick sin inhoppare Patrick Battiston nedmanglad av tyske målvakten Harald Schumacher utan påföljd för målvakten (som ses som en av de största domarskandalerna någonsin), och senare i förlängningen hade en ledning med 3–2 i förlängningen, efter två franska mål och en tysk reducering i första halvlek, före en kvittering till 3–3 i början av förlängningens andra halvlek, som gjorde VM-semifinalen till den första utslagsmatchen som avgjordes genom straffsparksläggning, och slutade med västtysk vinst efter 4 mål av 5 möjliga vardera, då ordinarie straffomgång gick till golden goal-omgång där Maxime Bossis missade Frankrikes extra-straffspark och Horst Hrubesch lyckades avgöra.