thumb|Libyen ligger i Nordafrika vid Medelhavets kust. thumb|Septimius Severus triumfbåge vid Leptis Magna. Libyens historia var, tills Libyen blev självständigt 1951, i stort sett en historia om stammar, regioner och städer, samt de imperier som området ingick i. Namnet Libyen härrör från det namn som en enskild berberstam var känd under för de forntida egyptierna och användes senare av grekerna för större delen av Nordafrika, och termen libyer för alla dess berbiska invånare. Fastän dessa namn är av antikt ursprung användes de inte för att beteckna det specifika området för det nuvarande Libyen och dess folk förrän på 1900-talet, och ingen sammanhängande politisk enhet i hela området bildades förrän då. Därför måste det moderna Libyen, trots sina regioners långa och distinkta historier, ses som ett nytt land som ännu utvecklar ett nationellt medvetande och nationella institutioner.
Geografin var den främsta bestämmande faktorn för den separata historiska utvecklingen i Libyens tre traditionella regioner- Tripolitanien, Cyrenaika och Fezzan. Dessa var avskurna från varandra av svårgenomträngliga öknar och behöll sina separata identiteter fram till på 1960-talet. I hjärtat av Tripolitanien låg dess metropol, Tripoli, som i århundraden var en terminal för karavaner som bedrev handel på Saharas handelsvägar och en hamnstad som härbärgerade pirater och slavhandlare. Tripolitaniens kulturella band var med Maghreb, som det geografiskt och kulturellt utgjorde en del av och som det hade en gemensam historia med. Tripolitanierna utvecklade sitt politiska medvetande i reaktion mot utländsk dominans och det var från Tripolitanien som de starkaste impulserna kom för enandet av det moderna Libyen.
Till skillnad från Tripolitanien var Cyrenaika historiskt orienterat mot Egypten och Mashreq. Med undantag för några av sina kuststäder var Cyrenaika relativt opåverkat av politiskt inflytande, från de regimer som gjorde anspråk på det men inte kunde hävda sin makt i inlandet. Ett element av inre enighet fördes till regionens stamsamhälle på 1800-talet av en muslimsk religiös orden, Sanusiya, och många cyrenaiker uppvisade en beslutsamhet att behålla sitt regionala självstyre även efter att Libyen blivit självständigt och enat.
Fezzan hade mindre beröring med både Maghreb och Mashreq. Dess nomader väntade sig traditionellt ledarskap från stamdynastier som kontrollerade oaserna vid handelsvägarna i öknen. Genom hela sin historia hade Fezzan nära relationer med både subsahariska Afrika och med kusten.
De mest betydelsefulla milstolparna i Libyens historia var införandet av islam och arabiseringen av landet under medeltiden. Andra betydelsefulla milstolpar under de två senaste generationerna är:
självständigheten upptäckten av petroleum revolutionen i september 1969 som förde Muammar al-Gaddafi till makten inbördeskriget 2011 som ledde till störtandet av hans styre.
Perioden efter 1969 har medfört många viktiga förändringar. Gaddafis regim gjorde det första verkliga försöket att ena Libyens olika folkgrupper och skapa en distinkt libysk stat och identitet. Den skapade nya politiska strukturer och gjorde ett bestämt försök till diversifierad ekonomisk utveckling finansierad av oljeinkomster. Som en följd av dessa utvecklades i det libyska samhället en betydande grad av statlig styrning och övervakning, till stor del på befallning av Gaddafi själv. Fastän regimens och dess politiks meriter var mycket omdiskuterade både inom och utanför Libyen var det inte fråga om annat än att Libyen på 1980-talet var ett avsevärt annorlunda land än det hade varit bara två eller tre årtionden tidigare. Motsättningarna mellan folkgrupper och politiska grupperingar var dock allt annat än överbryggade, något år 2011 kom att utvisa.
Antiken
Arkeologiska fynd visar att från åtminstone 7000-talet f.Kr. ingick Libyens kustslätt i en neolitisk kultur, som bedrev boskapsskötsel och jordbruk, och som var gemensam för hela kuststräckan vid Medelhavet. I söder, i det som nu är Saharaöknen, strövade nomadiska jägare och herdar omkring på en vidsträckt, välbevattnad savann som hade ett överflöd av jaktbyten och gav betesmarker åt deras djur. Deras kultur blomstrade tills regionen började torka ut efter 2000 f.Kr. Savannens folk skingrades inför den annalkande öknen och invaderande ryttare och flyttade till Sudan eller assimilerades med berberna.
thumb|200px|Forntida egyptisk avbildning av en libyer. Berbernas ursprung är ett mysterium som har lett till en stor mängd spekulation. Mycket tyder på att berbernas förfäder utvandrade från sydvästra Asien till Nordafrika i början av tredje årtusendet f.Kr. Berberna uppvisar en stor uppsättning olika fysiska typer och talar ett antal olika dialekter som tillhör den afroasiatiska språkfamiljen. De har aldrig utvecklat en nationskänsla och har historiskt identifierat sig med sin stam, klan och familj.
Inskrifter som återfunnits i Egypten från Gamla rikets tid (cirka 2700-2200 f.Kr.) är de tidigaste kända vittnesbörden om den berbiska folkvandringen och även den äldsta skriftliga dokumentationen om Libyens historia. Åtminstone så tidigt som under denna period gjorde berberstammar, av vilka en identifierades som Levu (eller "libyer"), räder österut ända till Nildeltat och försökte bosätta sig där. Under Mellersta riket (cirka 2200-1700 f.Kr.) lyckades de egyptiska faraonerna påtvinga sitt överherravälde på dessa östliga berber och tog ut tribut från dem. Många berber tjänade i faraonernas armé, och vissa uppnådde betydelsefulla positioner i den egyptiska staten. En sådan berbisk officer tog kontroll över Egypten omkring år 950 f.Kr. och härskade som farao under namnet Shishonk I. Hans efterträdare under de tjugoandra och tjugotredje dynastierna - de så kallade libyska dynastierna (cirka 945-730 f.Kr.)--tros också har varit berber.
Tripolitanien och fenicierna
Feniciska köpmän var aktiva i Medelhavsområdet före 1100-talet f.Kr och många nordafrikanska städer och byar började som feniciska handelsstationer. Vid 400-talet f.Kr. hade stadsstaten Karthago, den främsta av de feniciska kolonierna, utsträckt sitt herravälde över stora delar av Nordafrika, där en distinkt civilisation, den puniska, uppstod. Puniska bosättningar vid Libyens kust var bland andra Oea (Tripoli), Labdah (senare Leptis Magna) och Sabratah, i ett område som sammantaget kom att bli känt som Tripolis, eller "Tre städer".
Karthago, med underlydande städer, odlade goda förbindelser med berberstammarna i inlandet, men var i huvudsak en sjömakt. När den expanderade längs västra Medelhavets kust kom den i konfrontation med Rom och besegrades i de puniska krigen på 200- och 100-talen f.Kr. Tripolitanien överläts först till Numidien, men blev senare en romersk provins. Den puniska civilisationens inflytande i Nordafrika var dock djupt inrotat.
Cyrenaika och grekerna thumb|200px|Mynt från Kyrene med avbildning av silphium. Liksom fenicierna hade minoiska och grekiska sjöfarare i århundraden sonderat Nordafrikas kust, men den grekiska koloniseringen där började först under 600-talet f.Kr. Enligt traditionen blev emigranter från den överbefolkade ön Thera beordrade av oraklet i Delfi att söka sig ett nytt hem i Nordafrika, där de 631 f.Kr. grundade staden Kyrene.
Inom 200 år hade ytterligare fyra viktiga grekiska städer upprättats i området: Barka (Al Marj); Euhesperides (senare Berenike, dagens Benghazi), Teuchira (senare Arsinoe, dagens Tukrah) och Apollonia (Susah), Kyrenes hamnstad. Tillsammans med Kyrene var dessa kända som Pentapolis (Fem städer). De konkurrerade ofta med varandra och fann det svårt att samarbeta även när de mötte gemensamma fiender. Från Kyrene, moderorten och den främsta av de fem, härrörde namnet Cyrenaika för hela regionen.
Grekerna i Pentapolis stod emot intrång från egyptierna i öster samt karthagerna i väster, men år 525 f.Kr. erövrade perserkungen Kambyses Cyrenaika, som under de två följande århundradena stod under persiskt eller egyptiskt herravälde. Alexander den store anlände i Cyrenaika år 331 f.Kr.. Efter hans död 323 f.Kr. delades hans imperium upp mellan hans makedonska generaler och Egypten, med Kyrene, tillföll Ptolemaios. De andra grekiska stadsstaterna i Pentapolis behöll sitt självstyre. Senare bildades en federation av Pentapolis som vanligen styrdes av en kung från det ptolemaiska kungahuset. Ptolemaios Apion, den siste grekiske härskaren, efterlämnade Cyrenaika till Rom, som annekterade regionen formellt år 74 f.Kr. och förenade den med Kreta som en romersk provins.
Pentapolis blev en rik region av spannmål, vin, ull och kreatursuppfödning samt av silphium, en ört som bara växte i Cyrenaika och som betraktades som ett afrodisiakum. Kyrene blev ett av de främsta intellektuella och konstnärliga centrumen i den grekiska världen. Den filosofiska skolan kyrenaikerna gjorde också staden till sitt hem.
Fezzan och garamanterna Under hela perioden av punisk och grekisk kolonisation på kustslätten dominerades området Fezzan av garamanterna, ett stamfolk som kom till området någon gång före 1000 f.Kr. I öknen upprättade de ett mäktigt rike vid handelsvägen mellan västra Sudan och Medelhavskusten. Garamenterna efterlämnade många inskrifter i tifinagh, den gamla berbiska skriften som fortfarande används av tuaregerna. Förutom dessa och det som nämns av Herodotos och andra klassiska författare var lite känt om detta folk tills moderna arkeologiska metoder kom i bruk.
Libyen och romarna thumb|200px|Den romerska teatern i Sabratha.
Under mer än 400 år var Tripolitanien och Cyrenaika välmående romerska provinser och ingick i en kosmopolitisk stat vars medborgare hade ett gemensamt språk, gemensamt rättssystem och gemensam romersk identitet. Köpmän och hantverkare från många delar av den romerska världen etablerade sig i Nordafrika, men städerna i Tripolitanien behöll sin bestämda puniska karaktär och de i Cyrenaika sin grekiska. Tripolitanien var en stor exportör av olivolja, samtidigt som det var en stapelplats för guldet och slavarna som fördes till kusten av garamanterna, medan Cyrenaika fortsatte att vara en viktig källa till vin, läkemedel och hästar. Merparten av befolkningen på landsbygden bestod av berbiska jordbrukare, som i väster var helt och hållet "puniserade" i språk och seder.
Fastän de afrikanska provinserna gynnades lika mycket som någon annan del av imperiet av införandet av Pax Romana, var området inte utan missämja och krigshot. Det vidsträckta territoriet försvarades av en lokalt rekryterad legion (5 500 män) i Cyrenaika och en mindre militär styrka i Tripolitanien, förstärkta av hjälptrupper från stamfolk vid gränsen. Även om expeditioner trängde djupt in i Fezzan sökte Rom i allmänhet endast kontrollera de områden i de afrikanska provinserna som var ekonomiskt nyttiga eller kunde garnisoneras med tillgängliga soldatmaterial.
Under ptoleméerna hade Cyrenaika blivit hem för en stor judisk gemenskap, vars antal ökades betydligt av tiotusentals judar som deporterades dit efter det misslyckade upproret mot det romerska styret i Palestina och förstörelsen av Jerusalem år 70 e.Kr. De omvände även många berber till judendomen. År 115 väckte judarna ett större uppror i Cyrenaika som snabbt spreds genom Egypten tillbaka till Palestina. När upproret var kuvat 118 hade judiska rebeller ödelagt Cyrenaika och plundrat staden Kyrene. Minst ett århundrade krävdes för att återställa Cyrenaika till den ordning och det välstånd som samtidigt rådde i Tripolitanien.
Som en del av sin omorganisering av imperiet år 300 skilde kejsar Diocletianus administrationen av Kreta från Cyrenaika och bildade de nya provinserna Övre Libyen och Nedre Libyen i den senare. Detta var första gången namnet Libyen användes som administrativ beteckning. Med den slutgiltiga delningen av imperiet år 395 fördes libyerna till det östra imperiet, medan Tripolitanien fogades till det västra imperiet.