miniatyr|upright=1.5|Relief på f.d. stadshotellet i Södertälje med motiv från rysshärjningarna, skulpterad 1940 av Hugo Borgström. Rysshärjningarna, också kallat skärgårdskriget, var den ryska flottans terroraktiviteter mot svensk civilbefolkning längs svenska östersjökusten samt expeditioner och strövkårer inåt landet under de sista åren av stora nordiska kriget, 1719–1721. Avsikten var att tvinga svenska regeringen till eftergifter i fredsförhandlingarna på Åland. Sveriges representant Georg Heinrich von Görtz förhalade i förhoppning om militärt stöd från England. Peter den store eftersträvade ett slut på kriget för att i stället inrikta sig på att reformera Ryssland.
I sammanhanget ska nämnas att Nedertorneå socken och Torneå stad - staden ännu tillhörande Sverige - drabbades redan vintern 1714–1715 av attacker från trupper tillhörande ryska armén i det ockuperade Finland, med första drabbningen efter Carl Armfeldts tillbakadragande av Finska armén i december 1714 vid slaget i Kemi i Finland. Attackerna mot Nedertorneå socken och Torneå stad fortsatte vintern 1715–1716. Vintern 1716–1717 drabbades hela Norrbotten av ryssanfall från och med 8 december till 21 december 1716, från Övertorneå socken i norr ned till Piteå stad i söder. Dessa attacker förefaller till viss del varit koordinerade eftersom Överkalix socken och Luleå stad bägge angreps den 19 december och det framkom att Luleå varit föremål för spioneri före anfallet eftersom kosacktruppen, med andra, som ankom staden kunde namn på personer boende i staden. År 1721 brändes Piteå stad ned vid ryssanfallet som kom söderifrån.
Gotland attackerades också 1715, 1717 och 1718.
Bakgrund
När Karl XII övertog tronen 1697 var Sverige en stormakt i norra Europa. Riket omfattade den västra rikshalvan (nuvarande Sverige), den östra rikshalvan Finland samt besittningar kring Östersjön, bland annat provinserna Livland och Estland, och områden i norra Tyskland. Den svenska utrikespolitiken inriktades främst på att försvara dessa innehav, medan grannmakterna Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland ville vinna tillbaka områden som de förlorat. År 1699 bildade de en koalition mot Sverige. Stora nordiska kriget bröt ut 1700. Karl XII slog först tillbaka en rysk armé vid Narva och förde därefter kriget söderut. I Polen tvingade han kung August II att abdikera och ersatte honom med Stanisław Leszczyński som sin marionettkung. Efter freden i Altranstädt 1706 vände den svenska huvudarmén mot Ryssland, vilket slutade med nederlaget vid Poltava 1709 och en strategisk kollaps för Sverige. År 1710 erövrade Ryssland flera av Sveriges viktigaste östersjöprovinser: Riga i Livland, Reval i Estland och Viborg i Karelen. Därmed öppnades Finland för rysk invasion. Samtidigt gick Sverige miste om sin tyska besittning Bremen-Verden, och general Magnus Stenbocks fälttåg i Nordtyskland slutade med kapitulation vid Tönningen 1713 trots segern vid Gadebusch året innan. År 1715 gick även Preussen och Hannover in i kriget mot Sverige, och kungens återkomst till hemlandet följdes av förlusten av svenska Pommern och misslyckade fälttåg mot Norge 1716–1718. Den svenska fälthären i Finland, under generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt, misslyckades i sitt försök att erövra Trondheim. Under den efterföljande hemfärden över de norska fjällen i början av januari 1719 överraskades trupperna av en svår snöstorm, där tusentals svenska soldater från regementen i den finska rikshalvan frös ihjäl. Under belägringen av Fredrikstens fästning vid Halden den 30 november 1718 stupade Karl XII. Efter kungens död tog hans svåger, generalissimus Fredrik av Hessen-Kassel, befälet över den svenska armén. Genom sitt äktenskap med Karl XII:s syster Ulrika Eleonora fick Fredrik en stark ställning i rikspolitiken, och vid riksdagen 1719 valdes Ulrika Eleonora till regerande drottning. Samtidigt var rikets yttre provinser delvis ockuperade och kriget pågick fortfarande på flera fronter.
Efter Karl XII:s död hade Sverige tappat stora delar av sin militära slagkraft, vilket bidrog till att den svenska ledningen i högre grad sökte fredslösningar. Tidigare hade kungen hållit fast vid krigsseger utan territoriella eftergifter. Men från 1718 gick bedömningarna inom den svenska ledningen i ökande grad ut på att ett fredsslut skulle kräva landavträdelser, samtidigt som Storbritannien och Ryssland hade vid denna tid en framträdande ställning som ledande makter i Europa. Försök till svensk-rysk fredskongress på Lövö 1718 strandade dock och Karl XII tillmätte dem aldrig egentlig tyngd. Efter regimskiftet formulerade London under kung Georg I och ministern James Stanhope en Östersjöpolitik som skulle hindra rysk dominans, säkra Bremen-Verden åt Hannover och pressa Sverige till fred med Danmark, Preussen och Sachsen. Diplomaten John Carteret sändes till Stockholm och amiral John Norris till Östersjön sommaren 1719, medan Sverige i realiteten fick begränsade garantier om brittiskt stöd. Under tsar Peter I:s ledning hade Ryssland redan före detta genomfört en snabb flottreform: med utländska specialister som Cornelius Cruys och galärbyggaren Ivan Botsis byggdes linje- och galärflottor, nya baser anlades från Ladoga och Peipus till Sankt Petersburg, och ett skärgårdsvapen utvecklades som kunde operera i trånga miljöer där svenska linjeskepp var hämmade. Ryska sjöoperationer prövades sedan stegvis: räder mot Finland 1704 och 1708, Viborgs fall 1710, samt det avgörande sjöslaget vid Hangö udd 1714 då en stor galärstyrka bröt förbi svenska spärrar, följt av härjningar och expeditioner 1715 och 1716 mot Umeå och Köpenhamn. Samtida svenska bedömningar framhöll att skärgårdskriget gynnade Ryssland och att risken för ett anfall mot Stockholm sågs som betydande.
Sveriges försvarsplan Efter att Ryssland 1714 hade erövrat Finland och därefter besatt Åland bedömdes ett angrepp på den svenska rikshalvan som en tidsfråga. Eftersom Sverige hade få galärer och linjeskeppen var för stora för att verka i de trånga och grunda skären, valde man att möta ett troligt ryskt försök med en arméstyrka på land. Fältmarskalken Gustaf Adam Taube sattes att organisera den så kallade Roslagsarmén med högkvarter i Husby–Lyhundra och en teoretisk styrka om cirka 10 500 man, varav en tredjedel kavalleri. Armén var bristfälligt utrustad. Det är sannolikt att tsar Peter, påverkad av erfarenheterna från Hangö udd i juli 1714 där galärer exponerades för tungt artilleri, avstod från att sända en armé mot Stockholm på galärer detta år. Under 1715 band Karl XII:s närvaro i Tyskland ryska resurser, men hotet mot den svenska rikshalvan kvarstod och kungen beordrade fortsatt uppsättning av Roslagsarmén samt förläggning av regementen nära sannolika landstigningsplatser. Trots detta nåddes aldrig den planerade styrkan på 11 000 man på grund av vakanser. I början av 1719 beräknades den ordinarie svenska armén till cirka 21 000 effektiva, men sjuklighet och svag rekrytering gjorde siffran osäker och de tillfälliga mönstringsregementena höll ojämn kvalitet. Amiralitetskollegiet hade sedan 1712 försökt bygga upp en skärgårdskomponent (skottpråmar, galärer och skärbåtar), men Sverige låg efter Ryssland i erfarenhet och materiel, något som i källorna beskrivs som ett ryskt försprång i skärgårdskrigföring. Svenska galärbyggen i Göteborg 1715 resulterade i större enheter med 36- och 18-pundig bestyckning samt halvgalärer om cirka 15 meters längd. Totalt byggdes ett trettiotal galärer och två skottpråmar, men brist på roddare och sjövana besättningar hämmade verkan. Vid början av 1719 räknade Sverige med omkring 24 linjeskepp, 21 fregatter, 12 skottpråmar, 21 galärer och 15 brigantiner, men huvuddelen av linjeskeppen låg i Karlskrona; endast Stockholmseskadern kunde snabbt stödja huvudstadens försvar. Att svensk galärbyggnation startade sent, medan Ryssland haft ett decenniums försprång i Östersjön, har i forskningen beskrivits som en strukturell nackdel inför krigsåret 1719.
I februari 1719 tog den nya regeringen ett samlat grepp om landförsvaret genom ett möte lett av fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, där man delade upp försvaret i fem arméer: Jämtlands armé, Värmlands armé, Bohuslänska armén, Skånska armén och Stockholmsarmén. Den sistnämnda fick uppdraget att skydda mellan- och ostkusten och sattes samman av kavalleriförband ur Livregementet till häst, Livdragonregementet, Adelsfanan, Östgöta och Upplands tremänningar, samt infanteri ur bland annat Livgardet, Västmanlands, Södermanlands, Västgöta, Östgöta, Dalregementet och tremänningsregementen. Rapporter under våren visar emellertid stora brister i utrustning, proviant och hästar. Även med välvillig bedömning uppskattades den verkliga styrkan i Stockholmstrakten sällan över 8 000–9 000 man. Samtidigt centraliserades huvudstadens sjöförsvar. Överamiralen Claes Sparre varnade i början av februari för brådskan att bemanna och rusta Stockholmskeppen. Generalissimus Fredrik drev därför i april på rustningarna "i allsköns ro" och beordrade att Vaxholms fästning skulle stöttas med skottpråmar och galärer, samt att Pålsundet skulle spärras. Stockholmsskvadronen under viceamiralen Jonas Fredrik Örnfelt förstärktes, men fördröjda expeditioner och brist på sjöfolk gjorde att sjöförsvaret länge var otillräckligt. I juni grupperades trupper successivt närmare staden. Södermanlands regementes två bataljoner på 820 man under överste Rutger Fuchs låg i tältläger vid Danderyds kyrka innan de marscherade söderöver.
Rysk kraftsamling och Stockholms försvar miniatyr|stående|Generalamiral Fjodor Apraksin (1848) av Vasilij Nikiforovich Bovin. Den ryska flottan samlades våren 1719 under generalamiralen Fjodor Apraksin, vars galärstyrka drog nytta av ett långt försprång i organisation och övning. Den bestod av 132 galärer, omkring 100 mindre skärbåtar och cirka 26 000 soldater och matroser. En linjeflotta på tolv linjeskepp och flera fregatter säkrade eskort. Peter I följde själv galärernas operationer från fartyget Ingermanland; schoutbynacht Peter Sivers ansvarade för linjeskeppen. Den 26 juni lämnade roddflottan Hangö udd, och kort därefter anslöt linjeflottan. Peter räknade med att den brittiske amiralen John Norris skulle uppträda i Östersjön men var beredd att undvika avgörande sjöslag och i stället härja kusterna. För att vinna diplomatiskt spelrum sändes greven Nikolaj Fjodorovitj Golovin till Norris för samtal som kunde dämpa brittisk reaktionsvilja. Den 28 juni hade britterna beslutat att ankra vid Karlskrona, vilket gav ryssarna rörelsefrihet i skärgården. Den 8 juli gick roddflottan in i Lemland och höll samling. Vid ett krigsråd den 9 juli gav Apraksin order till galärbefälen att segla mot Sverige, "härja så mycket som kunde ske" och samtidigt påverka svensk opinion psykologiskt. På kvällen den 10 juli ankrade de första ryska fartygen på väg mot den svenska kusten. Efter midnatt mojnade vinden och roddfartygen tog sig vidare mot Kapellskär, där strandvakter och en svensk galär sköt varningsskott när de första ryska enheterna siktades på eftermiddagen den 11 juli.