Paleolitisk forskning i Grekland är en relativt ung gren av förhistorisk forskning som bara har bedrivits i Grekland sedan andra världskrigets slut.
Försenad paleolitisk forskning i Grekland Greklands försenade paleolitiska studier hänger samman med att Grekland som nation ville skapa en identitet för nationen efter befrielsen från det turkiska väldet. Man valde då att göra detta genom att framhäva nationens klassiska och bysantinska historia. Att arkeologin fokuserade på dessa perioder avspeglade inte läget i övriga Europa, där det avlägsna förflutna stod i centrum för arkeologin. Greklands har fortsatt ett behov av att definiera sig som nation på Balkan vilket framgår av konflikten med Nordmakedonien gällande rätten till namnet Makedonien. Grekerna spelade en central roll i världshistorien genom arvet inom filosofi och grekiska antik vetenskap. Intresset för denna historia kunder det moderna Grekland tillägna sig och utnyttja för en nationell identitet.
Den grekiska ekonomin var en agrart präglad ekonomi ända fram till 1960-talet, och resurser och den akademiska infrastrukturen fanns inte för att studera ett mindre viktig paleolitiskt skede i förhistorien. Den engelske forskaren Bailey menar att de paleolitiska platser var få jämfört med västra Europa och av mindre vikt än dessa i Asien eller Afrika. Greklands paleolitikum var ointressant för nationell och internationell forskning. Greklands arkeologer hade sitt fällt inom den klassiska arkeologin och detta tillstånd varade under hela 1800-talet första halvan av 1900-talet. Detta har fortsatt en påverkan på utvecklingen av arkeologin. En ny förståelse för att Grekland kan ha intressanta lämningar från paleolitikum har uppstått sedan 1960-talet. Balkan var bro mellan övriga Europa och Främre Orienten och invandrande grupper av hominider har troligen passerat landet. Grekland har flera platser med material som överlappar mellan mellanpaleolitikum och senpalelitikum bland dessa märks Franchthi och Theopetra. Dessa båda grottor innehåller en sammanhållen lagerföljd från paleolitikum till neolitikum. Detta ger möjlighet att studera utvecklingen av dessa perioder.Panagopoulou, E., (1996). The contribution of Greek Data to the international Palaeolithic research. Atchaiologia kai Texnes 61:43-45 (Grekiska)
Utländska forskare blir pionjärer inom paleolitisk forskning i Grekland Sedan 1930-talet har paleolitisk forskning i Grekland initierats av utländska forskare som varit viktiga för våra nuvarande kunskaper om regionens äldre förhistoria. Först av dessa forskare var österrikaren Adalbert Markovits, som var verksam i Grekland från 1928 till sin död i en flygolycka 1941. Hans utgrävningar av Zaimi-grottan i centrala Grekland bekräftade han åsikter, tidigare starkt ifrågasatta, att Grekland har förhistoriska lämningar från tiden före neolitikum. Efter andra världskriget arbetade den franske etnologen Jean Chavaillon och arkeologen Leroi-Gourhan som dokumenterade lösfynd och inventerade i Eleia-regionen på västra Peloponnesos under 1960-talet.
Thessalien Den tyske arkeologen Vladimir Milolojcic arbetade med paleolitiska ytfynd i Thessalien i centrala Grekland.Kourtessi-Philippaki, G., (1996), The pioneers of Palaeolithic research in Greece. Archaiologia kai Texnes\32-43 (Grekiska). 1958 började Milolojcic och en tysk forskargrupp studera Thessaliens geologi och äldre arkeologi. Gruppens resultat publicerades 1965 i den första monografin om Greklands paleolitikum: Paläolithikum um Larissa in Thessalien. De tyska forskarna avsökte floden Peneios stränder från Larissa till byn Amygdalia och de hittade 20 fyndplatser med fynd av stenredskap eller faunalämningar. Dessa 20 platser tolkades på basis av studiet av de ingående typerna av de cirkla 600 flintföremål som hittades. Fyndens geologiska fyndmiljö studerades också. På tre platser hittades flintföremål eller ben in situ inlagrade i de ursprungliga lagren. Dessa tre fynd användes som viktiga fasta punkter i en relativ kronologi för de olika stratigrafiska lager fynden hittades i vid floden. De flesta fynden hittades som ytfynd i flodavlagringar (grusbankar) som tolkades som bildade tidigare i flodens historia. Sjösediment och deltaavlagringar utmärktes däremot av lera och snäckor, ibland sandbankar och grus. Fynden hade kommit till ytan och sedan blivit borttransporterade av floden då den hade högre vattenstånd. Men ytfynden saknade spår av vattentransport och hittades där vattendrag flöt ut i floden eller sjöar. Fynden kom från lager som var rika på artefakter eller ben som bröts loss av floden vid högvatten vårar eller höstar. Ett benrikt lager som hittades vid plats 1 kunde återfinnas 3 km bort vid plats nr 5 (profil 6/7). Av detta drog man slutsatsen att fynden kom från samma lager i närheten av floden som de hittades i.
D. Jung and H. Schneider var båda geologer i samma grupp som Milolojcic och de var de första som studerade Thessaliens flodavlagringar som de delade upp i fyra flodtrerasser. Högterrassen var äldst troligen från tidig Pleistocen och delar av mellanpleistocen, De delade denna i en övre och lägre terrass. Lågterrassen bildades vid tre olika skeden under senpleistocen tull mellersta holocen. Alla fynden som gjordes kom från den nedre terrassen. Den yngsta terrassen är den nu ännu aktiva flodslätten. Fauna-analyser tydde på ett varmt klimat vid tiden då den nedre terrassen bildades vilket pekade mot senaste interglacialen Riss/Würm till början av Würm.
Dimitris Theocharis upptäckte 1960 fler fynd vid floden då han undersökte floddalen. Han utökade samlingen med 250 stenföremål och med fler fossila benTheocharis, D. 1967. The dawn of Thessalian prehistory. Volos: Filarchaios Etaireia Volou (Grekiska) sidan 20. Det främsta av hans fynd var ett människoskallben som hittades vid plats E på norra stranden av floden nära staden Larissa. Det hittades i ett sandlager på 3,5 meters djup under den gamla flodstranden. Tre flintverktyg påträffades i samma lager, men de var spriida på olika platser i lagret och kan inte direkt knytas till skallfragmentet.Theocharis, D. 1967. The dawn of Thessalian prehistory. Volos: Filarchaios Etaireia Volou (Grekiska) sidan 33–34.
Thessaliens landskap i centrala Grekland och är en slättregion med två lågt liggande bassänger som är omgivna av höga berg och de delas av en ås. Till dessa slättbassänger kommer man från havet vid bukten vid Volos genom en smal dalgång, Tempe. Larissaslätten är vidsträkt och på slätten slingrar sig floder fram, Slätten omges i öster av bergen Olympos, berget Ossa och berget Pelion. Söderut begränsa slätten av berget Othrys. Detta landskap bildades under den alpina bergskedjeveckningen och omformades sedan genom spricktektonik i yngre tertiär och kvartär De paleolitiska fynden har hittats utmed floden Peneios särskilt i grusbankar, men också vid flodens branta stränder som troligen bildades under interglacialen Riss-Würm, men kan vara yngre. Peneiosfloden har sin källa i Pindus, den bergskedja som begänsar slätten västerut, varifrån floden rinner söderut, sedan fortsätter österut och slutligen nordost för att passera genom Tempe mellan Olympos och berget Ossa för att sedan rinna ut i havet. Många neolitiska bosättningar finns på den östra thessaliska slätten, och här har också gjorts mesolitiska fynd men få. Bergen var goda jaktmarker med skogar, och grottor och klippor som gav boplatser. Bergen var också en säkerhet för byarna i lägre terräng. Bassängerna i låglandet hade floder och sjöar, med vatten och de erbjöd fiske. Slätterna och det centrala bergslandet hade bördig jord för jordbruk. Stenåldersinvånarna hade naturliga råvaror, framför allt röda block av radiolarit och hornsten i terrasserna av grus, serpentin i de omgivande bergen och en andesitförekomst. Naturliga förekomster av obsidian saknas i Thessalien. Obsidian under neolitikum kom från de grekiska öarna främst Melos vilket spåranalys har visat.Ludwig Reisch, Erlangen: Die 13. Tagung der Hugo Ohermaier-Gesellschaft 1969 in Bad Kreuznach mit Exkursionen ins Mainzer Becken und ins Gebiet der unteren Nahe
Curtis Runnels studier av Thessalien miniatyr|Mousterianspets. miniatyr|right|Teckning av redskap med denticulate (tandad) retusch. Under senare delen av 1980-talet och början av 1990-talet gjorde Curtis Runnels nya undersökningar på en del av dessa platser och drog då slutsatsen att Thessalien hade lämningar även från tidig paleolitikum vilket då var nytt för Grekland. 1987 började Runnels ett forskningsprogram med sikte på att datera mellanpaleolitikum i Grekland mera exakt och göra jämförelser med samtida lämningar från övriga Balkan. Undersökning började i området runt Larissa i Thessalien Peneiosflodens banker och olika terrasser inventerades men nytt var att områden i Thessalien med geologiska förutsättningar att innehålla äldre förhistoriska artefakter också togs med. Dessa områden baserades på den geologiska kartan som A. Demitrack hade förberett för projektet. Demitracks stratigrafiska studie över jordlager från sen pleistocenen på Larissa slätten hade ett samband med en ökande förståelse för dateringar av jordlager och värdet av detta för att datera fyndplatser i det fria landskapet. Att leta efter öppna boplatser vann terräng i forskarsamhället eftersom det arkeologiska intresset hade flyttats bort från enbart fokus på grottor och klippöverhäng.
Under 1987 dokumenterades 32 fyndplatser och 211 fynd av sten samlades. Dessa artefakter var av mellan- och senpaleolitiska typer. Dateringar gjordes genom att fynden anknöts till de avlagringar av floden som hade exponerats genom erosion av floden. Radiometriska dateringar av flodens avlagringar gav åldrar från 45 000–27 000 år för de paleolitiska fynden. Andra fynd i Grekland från mellanpaleolitikum är ungefär likåldriga. En fyndplats (nr 17) med fynd av senpaleolitiska flintor hittades fast i skikt. Övriga artefakter är ytfynd, som ansågs komma från material i flodbankerna, med transport bara i låg hastighet då de var välbevarade. Platserna fynden hittades på relaterades till flodavlagringarna på med samma argument so tidigare. Materialen bevarades i ett kolrikt lager av sediment till det eroderades fram av floden och kunde hittas på stranden.
Den paleolitiska kulturen i Tessalien är av typen Levallois-Mousterian med bifaciala bladspetsar (tunna spetsar bearbetade på båda sidorna), sidoskrapor, så kallade Mousterian-spetsar (se bild), dentikulationer (bild) och ändskrapor av Aurignacian-typ, (det vill säga spån med skrapeggen på änden av spånet) sticklar, retuscherade spån och bifaciala bladspetsar med rundade baser. Fynden från Thessalien som är en blandning av mellan- och senpaleolitiska typer finns även på andra ställen i Grekland. Den grekiska kulturen av Levallois-Mousterian liknar Szeletian i Ungern och båda är lika gamla. De människor som tillverkade föremålen kan ha varit sena neandertalare som redan kommit i kontakt med en moderna homo sapiens. Senpaleolitiska eller epigravettien och mesolitiska kulturer hittades inte Thessalien. Områden i Grekland kan ha varit obebodda eller lite använda till för cirka 9 000 år sedan då de första neolitiska bosättningarna dyker upp i Thessalien.
1987 års undersökning omfattade också elva områden med relikta flodavlagringa. En fyndplats (Findspot 30,FS 30) hittades nordost om Larissa nära byn Rodia. Floden rinner där in i Rodia Narrows, en smal ravinen som leder från den thessaliska slätten till Tempe. FS 30 ligger på en terrass där man kan se entrén till ravinen. FS 30 gav fynd av radiolarit med senpaleolitisk prägel och så kallade provstenar där två tre avslag hade gjorts och Runnel menade att platsen var en slagplats som hade återbesökts under flera tidsskeden för stenbrytning och provslagning,