Mode i Sverige under 1950-talet präglades av att andra världskriget hade tagit slut. När den strikta tygransoneringen äntligen var slut ville många återta de år de missade, kjolarna blev större, liven mer figurnära och mönster blev alltmer vanliga, inte minst den nästan stereotypa prickiga klänningen. Christian Diors "The New Look" revolutionerade modescenen. Gördeln bars fortsatt som grundläggande underplagg. Männen blev återigen centrum för försörjning och arbete. Männens mode var till stor del praktiskt men nya innovativa idéer skapades och trendiga nya plagg började användas på fritiden. Det samhällsvida idealet om kvinnan som hemmafru syntes för första gången och gruppen tonåringar föddes. Modets fokus började flyttas från unga vuxna till tonåringar när ungdomarna skapade sina egna modetrender under 1950-talet. Det kom nya material som revolutionerade modet.
Tonårsmode
Efter andra världskriget ökade optimismen inom samhället. Detta färgade av sig på tonåringarna som genom TV och film snabbt tog till sig nya trender. Modeintresset hos tonåringarna ökade och nya trender såsom raggare, dixies, filmstjärnor och knuttar skapades. Svenskar fick det bättre ekonomiskt efter andra världskriget.
Jeans Jeans var den framträdande trenden för tonåringar under 1950-talet. Det var de två filmstjärnorna Marlon Brando och James Dean som klädde sig i jeans och på så sätt spred det till ungdomen. I Sverige blev jeansproducenten Algots stora.
Raggare, dixies och knuttar Raggare växte även fram från James Dean och Marlon Brando. De började klä sig i skinnjackor från Schott och ungdomen tog efter som ett uppror mot sina föräldrar. Kvinnliga raggare i Sverige bar capribyxor, scarfar och armlösa jumpertröjor. Manliga raggare inspirerades till stor del av skådespelarna. Amerikanska bilar tillsammans med läderboots, ett par jeans och läderjackor var idealet. Dixies växte fram som en typ av unisexmode. Duffelrockar, yllebyxor, tjocktröja och en halsduk var dixieidealet. Ylletröjan var det plagg som gjorde dixiestilen välkänd och eftertraktad. Knuttar var ett tonårsideal under 1950-talet. Knutte är en förkortning för skinnknutte och tog även inspiration från Marlon Brando då han spelade huvudkaraktär i filmen vild ungdom. De skulle anses som farliga på sina motorcyklar och med skinnjackor, t-shirts med upprullade ärmar och jeans.
Arbetsmode
Polismode miniatyr|Polisuniform från 1954. Polismodet ändrades under 1950-talet. En ny uniform kom 1954 där man utgick ifrån den tidigare modellen från 1941. Den nya uniformen 1954 bars likt en kavaj med skjorta och slips. Den tidigare modellen var utformad för att kunna användas under andra världskriget vilket gjorde att man till exempel bar hjälm. Man använde sig nu istället av en skärmmössa alternativt en båtmössa.
Kostymmode Kostymmodet i Sverige under 1950-talet påverkades till stor del av Storbritannien. De bidrog till att svenskarna bar kostymer med vadderade axlar och en markerad midja. Slag var vanligt på kostymbyxorna vilket är en extra tygremsa som bidrar till ett bättre fall. Man bar ofta hatt och i de mest konservativa kretsarna var det olämpligt att inte täcka huvudet. Under 1950-talet minskade denna trend vilket gjorde det mer accepterat att inte bära huvudbonad.
Militärmode Militärmodet och militäruniformerna under 1950-talet kom i olika designer och färger. En ny permissionsuniform med namn m/1952 fastställdes. Man använde sig av diagonaltyg där rocken var grå och byxorna bruna. Uniformen var konfektionssydd vilket betyder att den var tillverkad i en fabrik. Det tillkom även en viss utrustning som kallas för vit utrustning m/1954. Utrustningen var vit och innehöll damasker, hjälm, handskar och bälte. En ny vinteruniform vid namn m/1958 tillkom då man efter andra världskriget insåg vikten av olika uniformer för vinter och sommarväder. Den var tillverkad av grönt ylle.
Mannens värld
Mannen som försörjare Andra världskriget bidrog till att många män som lytt order i armén nu istället tog order i förvärvslivet. De olika medier som fanns världen runt spred normen att männen skulle försörja familjen och sedan koppla av och ta det lugnt när man var hemma. På arbetet bar man mörka kläder såsom kavajer, dessa blev under 1950-talet allt längre och striktare. När man kom hem från jobbet bytte man om till en ledigare och färggladare stil. Kriget påverkade även genom att det skapade en revolution av utbud av kläder. Effektiviteten hade höjts och man hade standardiserat tygkvalitet och storlekar. Detta ledde till att man i flera olika affärer kunde införskaffa massproducerade herrskjortor. Detta påverkade även de skräddarsydda och specialbeställda plaggen då efterfrågan för dessa sjönk. Efterfrågan på västar sjönk och istället ökade efterfrågan på herrcardigans vars popularitet kom från filmindustrin. Dessa började även mer och mer accepteras på arbetsplatser. Även hattar som hade varit populära tidigare minskade i användning, trots att de fortfarande i stor utsträckning användes i reklam och filmer. När det gäller håret var de flesta männen klippta i en kort frisyr med sidbena. Fritidskläderna var i början av 1950-talet till stor del inspirerade av militärmodet. Detta ändrades under decenniet till en mer livlig stil med mer färg och bekvämlighet.
Mannen i den grå kostymen miniatyr|302x302px|Tage Erlander i en grå kostym 1952. 1950-talets man var väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden. Krigets slut och uppbyggnaden av Europa gav arbetsmöjligheter. Mannen behövde inte vara modeinriktad då det ansågs vara till för kvinnorna. Som familjeförsörjare speglade hans klädsel bilden av en man mitt i karriären. Man bar vit krage och slips, man var diskret, mogen och anonym. Han var den så kallade mannen i den grå kostymen. Dessa grå män tog sig till jobbet på vardagsmorgnarna tillsammans med sina arbetskamrater i en liknande kostym som oftast var enkelknäppt och bars med en vit skjorta, sidenslips och en portfölj. Flera filmer på 1950-talet bygger på denna man som tema. Den gråa flannellkostymen hade längre varit en klassiker bland studenter på de så kallade Ivy Leagueskolorna i USA. 1950-talets version innebar en grå enkelknäppt kavaj med två eller tre knappar. Kavajen var lång och rak i snittet för att den skulle dölja mannens profil. I Storbritannien användes en kavaj som var kortare och mer figurnära och detta påverkade de svenska männen. Ännu en influens från Ivy leaguestilen var den nya och populära loafern, en bekväm sko som kunde användas utan strumpor.Under 1950-talet blev även kavajkostymer mer accepterade utanför arbetslivet. De skulle då ha tydliga pressveck, kavajen skulle falla snyggt och manschetterna skulle synas under kavajärmen.
Nya material
Sport och badkläder Nya tyger i konstmaterial medförde en ny spännande utveckling för sportplaggen. Mode och funktion hade en delad vikt i designen av dessa plagg. De amerikanska och italienska plaggen var framträdande och skapade lätta men varma seglardräkter. De kunde även skapa skiddräkter från den designen man använde i krigstiden flygarjackor och dessa var nu möjliga att skapa i det nya materialet nylon. Tack vare blixtlåset slapp man glipor i plaggen. Stretchmaterial började även användas till skidbyxor som hade en fothälla för att ge benen en rak linje. Blixtlåset flyttades till sidan för att det ansåg som provocerande med en gylf. Badkläderna drog även nytta och använde sig av de nya konstmaterialen. Stretchtyger användes till baddräkter med eller utan axelband. Dessa hade formpressade eller stoppade kupor för att få den rätta formen. Till baddräkterna bars även en badmössa. Den mer vågade typen av badkläder bikinin introducerades 1946 av Louis Reard. Den var på väg att slå igenom och gjorde det speciellt sedan den engelska filmstjärnan Diana Dors visat upp sig i sin klänning gjord av mink på filmfestivalen i Cannes. Denna revolution av nya material ledde till att det lyste av färger överallt, både i skidbacken som på stranden.
Konstfibermaterial Införandet av konstfibermaterial för herrar blev ett startskott för amerikanska experiment med färger och struktur. Åren 1951 och 1952 var det väldigt populärt med slubs. Detta var tyger med till synes slumpmässiga färgfläckar. Åren 1955 och 1956 var ett syntetiskt tyg likt silke väldigt populärt, då det var mycket luftigare och inte lika varmt under sommarmånaderna. Man kunde även tvätta och dropptorka dessa tyger under natten.
Nylon, rayon och terylen Nylon var en textil som framkom på 1930-talet och lanserades av företaget DuPont. Det användes från början till damstrumpor och underkläder. Detta ändrades under andra världskriget då man använde det för fallskärmar, däck och rep. Under 1950-talet ökade efterfrågan enormt på strumpor i nylon. De var enkla att tvätta och krympfria samtidigt som de var väldigt slitstarka. Av nylon kunde man producera alla typer av plagg och detta skapade en så kallad nylonrevolution. Rayon eller viskos var ett billigt syntettyg som hade en lång historia. Det hade blivit populärt då det liknade det exklusiva materialet silke och gick därför under namnet konstsilke. I verkligheten var det framställt av bomullsfiber, trämassa, ättiksyra och kaustiksoda. Terylen var en polyesterfiber som kom som en biprodukt från den petrokemiska industrin. Detta skapade stora rubriker. Materialet hade utvecklats i Storbritannien under andra världskriget och tagits upp av det amerikanska företag DuPont. På samma sätt som nylon var tyget väldigt lättskött då det var enkelt att tvätta och inte krympte i tvätten. Det var även skrynkelfritt vilket sparade mycket tid för dem som var tvungna att stryka sina kläder varje dag. Materialet var även mycket lättare än andra liknande material. Detta gjorde att en herrkostym som tidigare vägde 575 gram kunde minskas i vikt till 350 gram.
Kvinnans värld
Kvinnan i hemmet Under 1950-talet var normen att kvinnans plats var i hemmet. Dampressen meddelade att kvinnlighet börjar i hemmet. Den bästa karriären för en kvinna var att gifta sig och skapa en familj. Detta gjorde det svårt för många kvinnor att anpassa sig efter att ha jobbat i militären under andra världskriget och haft kontroll över sina egentjänade pengar. Detta påverkade kvinnor då ett ökat bruk av antidepressiva mediciner talades om som hemmafrusyndromet. Genom hela årtiondet uppvisade dammodet en idealiserad bild av hemmafrun. Medierna och modehusen använde sig av adjektiv som feminin, mjuk och charmerande för att beskriva olika kläder. Men i verkligheten var de kläder som modehusen lanserade inte så mjuka, då modellerna var långa och smala med korsetter och poserade i balettposer. Väldigt få modefotografier visade kvinnor i arbetet och inte heller i hemmet. Timglasfiguren var ett ideal vare sig kläderna kom från modehusen i Paris eller lågprisvaruhusen. I sällskapslivet var de ickemoderna bestämda reglerna fortfarande härskande. När en vuxen kvinna gick på teater eller hade gäster klädde hon sig i cocktailklänning eller aftonklänning. Man eftersträvade en romantiserad bild av kvinnan och detta gällde både de yngre och de äldre. miniatyr|Grace Kelly och Marlon Brando 1955.
Kvinnor i förvärvslivet Det fanns så klart även kvinnor i förvärvslivet. En ikon för dessa var Grace Kelly. Hon bar snyggt sittande promenaddräkter som liknade en flygvärdinneuniform. Till detta bar hon högklackade skor. Allt som hörde till denna femtiotalsdräkt utstrålade en skörhet. Det var sluttande smala axlar, snittet som underströk bystens och höftens former, klackar som framhävde benen och den nätta hatten med flor och fjädrar. Detta medföljde även handskar och en liten handväska.
År 1950 fanns det uppemot 200 000 kvinnor i förvärvslivet. De flesta arbetade i tillverkningsindustrin eller på kontor. Det fanns även många kvinnor som jobbade på sjukhus, skolor eller med äldrevård. Under 1950-talet blev det ett genombrott då det i slutet av årtiondet var ca 30 % av kvinnorna som var avlönade.
Timglasfiguren