Elvis: A Legendary Performer Volume 1 är ett samlingsalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 59:e album och gavs ut av RCA Records (CPL1 0341) i början av januari 1974.
Det var det första albumet i RCA:s nyskapade A Legendary Performer-serie, en samlingsserie som möjliggjordes efter att bolaget 1973 hade förvärvat rättigheterna till Elvis Presleys inspelningar från tiden före 1973. Serien presenterade materialet i ett retrospektivt upplägg där studioinspelningar, alternativa tagningar, liveframträdanden från 1968 års TV-special och intervjuer med Elvis Presley kombinerades för att ge en bredare bild av artistens karriär än i tidigare samlingsalbum. Albumet innehåller 14 spår och har en uttalat dokumentär prägel snarare än att enbart fungera som en samling hitlåtar.
Albumet fick ett positivt mottagande av samtida kritiker. I USA nådde det plats 43 på Billboards popalbumlista, och förstaplatsen på Billboards countrylista. På den konkurrerande Cashbox-listan i USA placerade det sig som bäst på plats 32, medan det i Storbritannien nådde plats 20 på UK Albums Chart. Under sin inledande aktiva period på listorna sålde det i USA över 750 000 exemplar. Försäljning fortsatte dock, och i mars 2018 certifierades albumet trippel platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning motsvarande tre miljoner exemplar.
Bakgrund miniatyr|Elvis Presley vid ett framträdande i Fort Homer Hesterly Armory i Tampa, Florida, den 31 juli 1955. Efter att skivbolaget RCA i början av 1973 hade köpt rättigheterna till Elvis Presleys inspelningskatalog fram till 1973 för 5,4 miljoner dollar (se Katalogköpet), var de fria att använda detta äldre material på vilket sätt de önskade, utan inblandning från Elvis Presleys manager Tom Parker och utan att behöva betala några royaltyersättningar. Producenten Joan Deary på RCA hade länge velat sätta samman album av Elvis i en Legendary Performer-serie. Hon hade inlett sin bana på RCA som sekreterare åt musikproducenten Steve Sholes, som under lång tid var ansvarig för Elvis Presleys musikutgivning. Senare blev hon ansvarig för administrationen av Elvisutgivningarna och utvecklade en nära arbetsrelation med Parker. Med tiden fick hon ett allt större ansvar för allt som hade med Elvis att göra, och när producenten Felton Jarvis drabbades av njursjukdom, kom hon att ansvara för både Madison Square Garden- och Aloha from Hawaii-projekten.
När några hinder inte längre förelåg och för att snabbt få avkastning på investeringen i katalogköpet, satte Deary samman ett album av äldre material med planerad utgivning i november 1973. Det blev det första i en serie om sammanlagt fyra Elvis: A Legendary Performer-album, där det fjärde och sista gavs ut 1983. Framgången med det första fick RCA att använda samma paketeringsupplägg för andra toppartister, där också Glenn Miller kom att representeras av fler än en volym i serien.
Parker motsatte sig kraftigt utgivningen, eftersom albumet skulle ges ut nästan samtidigt som Elvis nya studioalbum Raised on Rock och enligt honom riskerade att ha en menlig inverkan på dess försäljning. Han lyckades till slut få utgivningsdatumet uppskjutet till efter årsskiftet, så att albumet i stället utkom i början av januari 1974.
Albumet
Dearys album fick namnet Elvis: A Legendary Performer Volume 1. Det innehöll tidigare outgivet material som alternativa tagningar från tiden på Sun Records och liveframträdanden från TV-specialen 1968, blandat med intervjumaterial och äldre hitlåtar – en kombination av material som tidigare hade varit otänkbar. Albumet satte också Elvis musik i ett historiskt sammanhang, något som tidigare gjorts på endast Elvis' Golden Records från 1958. Med fokus på perioden 1954–1961 presenterades en rad musikaliska milstolpar i Elvis karriär med inspelningsdatum och sammanhang: hans första singel ("That's All Right"), hans första miljonsäljare ("Heartbreak Hotel"), hans mest sålda skiva ("Don't Be Cruel"), hans första gospelhit ("Peace In The Valley") och hans kanske största filmlåt ("Can't Help Falling in Love"). Parker hade slutligen också fått medverka i projektet genom att bidra till det påkostade tolvsidiga häfte som medföljde albumet, och som innehöll äldre artiklar, historiska fotografier och material från RCA:s arkiv som visade sessionsinformation. Detta sammanfattade för första gången Elvis Presleys betydelse som inspelningsartist.
Albumet Elvis: A Legendary Performer Volume 1 blev en stor försäljningsframgång och sålde ensamt mer än Elvis tre samtida studioalbum tillsammans: Elvis (The Fool Album), Raised on Rock och Good Times. För Deary var detta en triumf, särskilt med tanke på den strid som vid denna tid blossat upp mellan henne och Elvis ordinarie producent Felton Jarvis, som hade producerat dessa tre studioalbum. Deary skyllde studioalbumens relativa misslyckanden på Jarvis och ville få bort honom, en strid som hon emellertid förlorade när Elvis vägrade att göra sig av med honom.
Parker var också missnöjd. Han oroade sig för att Elvis stora framgångar i det förflutna tenderade att överskugga hans samtida insatser, och gjorde att folk glömde bort hans nya produkter. Även om framgångarna konsertmässigt var påfallande stora, fick Elvis mer uppmärksamhet för sitt förflutna än för den nya musik han spelade in.
RCA hade sparat många av Elvis sessionsband, och även om de tidigare hade släppt några alternativa tagningar från dessa inspelningar blev Elvis: A Legendary Performer Volume 1 inledningen på en allt större utgivning av sådant material. Det var dock först efter Elvis död 1977 som utgivningen av alternativa tagningar tog verklig fart, först genom senare utgåvor i A Legendary Performer-serien och därefter genom en rad specialutgåvor, som så småningom kulminerade i den omfattande Follow That Dream-serien.
Innehåll och ursprung miniatyr|Den rekonstruerade fasaden till Sun Studio, "Memphis Recording Service", där Elvis Presley gjorde sina första studioinspelningar. De äldsta inspelningarna på albumet var "That's All Right" och "I Love You Because". Båda tillhörde Elvis tidigaste inspelningar, gjorda den 5 juli 1954 på Sun Records i Memphis. "I Love You Because" spelades sannolikt in först av de båda, och den släpptes första gången på debutalbumet Elvis Presley 1956. Det var en sammanslagning av tagningarna 3 och 5, medan versionen på A Legendary Performer var den tidigare outgivna tagningen 2. "That's All Right" blev Elvis första singel och den låt som startade hans karriär som inspelningsartist. På båda låtarna spelade Scotty Moore leadgitarr, Elvis kompgitarr och Bill Black ståbas.
miniatyr|Elvis på Milton Berle Show den 5 juni 1956. I bakgrunden syns gitarristen Scotty Moore. "Heartbreak Hotel" spelades in under Elvis första inspelningssession på RCA den 10 januari 1956. Utöver Scotty Moore, Bill Black och Elvis medverkade Chet Atkins på gitarr, D. J. Fontana på trummor och Floyd Cramer på piano. Den blev Elvis första singel för RCA och hans första listetta i USA.
"Don't Be Cruel" spelades in den 2 juli 1956 med samma musiker, förutom Chet Atkins och med Shorty Long i stället för Floyd Cramer på piano, samt med gruppen The Jordanaires som bakgrundssångare. Den uppges på A Legendary Performer ha varit Elvis mest sålda singel, och den toppade singellistan i USA i sju veckor.
"Love Me Tender" spelades in den 24 augusti 1956 till filmen Love Me Tender. Ackompanjemanget bestod av enbart Elvis själv på akustisk gitarr och bakgrundssång av personer med anknytning till filminspelningen. Också den gavs ut på singel och nådde förstaplatsen i USA.
"(There'll Be) Peace In The Valley (For Me)" spelades in den 13 januari 1957 och gavs först ut på den första gospel-EP:n, Peace in the Valley, för att sedan inkluderas på Elvis' Christmas Album. På inspelningen medverkade Elvis vanliga band: Scotty Moore, Bill Black, D. J. Fontana och sånggruppen The Jordanaires, där Gordon Stoker spelade piano.
"(Now and Then There's) A Fool Such as I" spelades in den 10–11 juni 1958 och nådde andra plats på Billboard Hot 100 i USA under tiden som Elvis gjorde sin militärtjänstgöring i dåvarande Västtyskland. Medverkande på inspelningen var Hank Garland, Chet Atkins och Elvis Presley på gitarr, Bob Moore på bas, D. J. Fontana och Murrey "Buddy" Harman på trummor, Floyd Cramer på piano och The Jordanaires på bakgrundssång.
Med på skivan fanns också två spår från intervjuer som Elvis gjorde den 22 september 1958 inför sin avresa med båt till den fortsatta militärtjänstgöringen i Västtyskland, och som tidigare hade utgivits på EP-skivan Elvis Sails 1958. Det kortare utdraget hämtades från en presskonferens med frågor från pressen, medan det avsnitt som på A Legendary Performer benämndes "Elvis' Farewell to His Fans" utgjordes av en intervju som genomfördes ombord på transportfartyget USS Randall.
"Tonight's All Right for Love" spelades in den 6 maj 1960 för filmen G.I. Blues. Det var en ersättningslåt till "Tonight Is So Right for Love" skapad för den kontinentaleuropeiska marknaden, eftersom man ville kringgå upphovsrättsliga problem. "Tonight's All Right for Love" var därför en tidigare outgiven låt på de engelskspråkiga marknaderna. Medverkande på inspelningen var Elvis ordinarie musiker: Scotty Moore på gitarr, D.J. Fontana på trummor och The Jordanaires på bakgrundssång – denna gång förstärkta med gitarristen Tiny Timbrell, basisten Ray Siegel, pianisten Dudley Brooks, trummisen Bernie Mattinson, och dragspelaren Jimmie Haskell.
"Can't Help Falling in Love" spelades in för filmen Blue Hawaii den 23 mars 1961. Låten förekom på Elvis Presleys kommersiellt mest framgångsrika soundtrackalbum, var inramad av framför allt The Jordanaires stämsång och en av de låtar som han starkast kom att förknippas med. Som singel nådde den andra plats på Billboards singellista i USA.
De återstående tre låtarna framfördes under den andra av de så kallade "Sit Down"-showerna den 27 juni 1968 för Elvis' TV-special från 1968. "Tryin' to Get to You" hade spelats in i Sun Studio i juli 1955 men släppts först på Elvis första RCA-album Elvis Presley i mars 1956. "Love Me" spelades ursprungligen in den 1 september 1956 och gavs senare samma år ut både på Elvis andra LP, betitlad enbart Elvis, och EP-skivan Elvis Volume 1. Fastän det var en EP nådde den sjätte plats på singellistan. "Are You Lonesome Tonight?" spelades in den 4 april 1960 och låg som singel på första plats på Billboard Hot 100 i sex veckor. På den lilla scen där de akustiska framträdandena genomfördes medverkade, förutom Elvis, Scotty Moore, D. J. Fontana, Charlie Hodge och Alan Fortas. Ingen av de tre låtarna hade tagits med i den färdiga TV-sändningen och de hade heller aldrig tidigare getts ut på skiva.
Utgivning och kommersiella framgångar Albumets placeringar miniatyr|stående=1.2|Elvis Presley under ett framträdande på Olympia Theater i Miami den 3 augusti 1956. Elvis: A Legendary Performer Volume 1 gavs ut i början av januari 1974 och debuterade den 2 februari på plats 130 på den amerikanska Billboard 200-listan. Den 3 mars 1974, efter fem veckor på listan, nådde albumet sin högsta placering, plats 43. Det låg kvar på listan i 28 veckor. På Billboards countrylista nådde albumet förstaplatsen och låg kvar där i två veckor.
På Cashbox noterades albumet första gången den 26 januari 1974 på plats 132 på tidningens bästsäljarlista, som vid tillfället omfattade 175 album. Efter sju veckor på listan, den 9 mars 1974, nådde det plats 32, vilket var dess högsta placering under de tolv veckor det låg kvar på listan. I Storbritannien nådde albumet plats 20 på UK Albums Chart den 9 mars 1974 och låg kvar på listan i tre veckor.
Försäljning