I Got Lucky är ett samlingsalbum och det 49:e albumet av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Records på dess budgetetikett RCA Camden (CAL 2533) i mono i oktober 1971.
Det var det sjunde budgetalbumet med Elvis Presley som gavs ut på Camden-etiketten och var, med undantag av "Fools Fall in Love", sammansatt av låtar från soundtrack-EP-skivorna till de fyra filmerna Follow That Dream, Kid Galahad, Viva Las Vegas och Easy Come, Easy Go. Det var en uppföljare till det föregående Camdenalbumet C'mon Everybody, som på motsvarande sätt samlade de tidigare utgivna låtarna från dessa fyra EP-skivor. Dessa båda album ingick tillsammans med Almost in Love i en grupp om tre Camden-album som tillgängliggjorde låtar som tidigare, med något undantag, endast funnits utgivna på singel- eller EP-skivor.
På albumet återfinns bland annat Jerry Leiber och Mike Stollers "Fools Fall in Love", som utkommit som B-sida på singel tillsammans med "Indescribably Blue" i januari 1967. Där finns också "I Got Lucky" och "Home Is Where the Heart Is" från Kid Galahad, "What a Wonderful Life" från Follow That Dream och "I Need Somebody to Lean On" från Viva Las Vegas.
Albumet nådde i USA plats 104 på Billboard 200, och plats 77 på Cashbox albumlista. Eftersom listplaceringen vid denna tid grundades på omsättningen i dollar och inte på antalet sålda exemplar samtidigt som albumet var en budgetutgåva som såldes till ungefär halva priset av en vanlig LP, kom det att påverka placeringarna. I Storbritannien nådde albumet plats 26 på UK Albums Chart. Det certifierades guld i januari 2004 och platina i september 2011 av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av en miljon exemplar i USA.
Bakgrund miniatyr|Målat glasfönster med HMV:s logotyp och RCA Victor-hunden Nipper, från RCA Victor-byggnaden i Camden, New Jersey. Camden-etiketten Elvis manager Tom Parker och skivbolaget RCA förhandlade i december 1969 fram ett avtal om att låta ge ut fyra album med Elvismaterial, med möjlighet till ytterligare två, på RCA:s lågprismärke Camden. Detta avtal förlängdes senare med ytterligare tre album, och medräknat det redan tidigare utgivna Elvis Sings Flaming Star (mars 1969), gavs totalt tio album ut på Camden fram till december 1972 (se Camden-utgivningarna).
Efter Elvis Sings Flaming Star (mars 1969) följde Let's Be Friends (april 1970), en nyutgåva av Elvis' Christmas Album (augusti 1970), Almost in Love (november 1970) samt gospelalbumet You'll Never Walk Alone (mars 1971). Som sjätte album i serien släpptes C'mon Everybody (juli 1971) och som sjunde I Got Lucky (oktober 1971).
Albumets innehåll och ursprung Efter att de fem första Elvisalbumen utkommit på lågprisetiketten Camden, var lagret av nya och outgivna film- och studioinspelningar som gick att inkludera i de kommande albumen nästan uttömt (se Camden-utgivningarna). Därför riktade Elvis Presleys manager, Tom Parker, och RCA sin uppmärksamhet mot fyra tidigare utgivna EP-skivor med filmlåtar för de kommande två Camden-albumen – C'mon Everybody och I Got Lucky – låtar som ännu inte hade släppts på något album. De fyra filmerna i vilka låtarna förekom var Follow That Dream från 1962, Kid Galahad, också från 1962, Viva Las Vegas från 1964 och Easy Come, Easy Go från 1967. Efter att drygt hälften av låtarna från EP-skivorna publicerats – "Sing You Children" på gospelalbumet You'll Never Walk Alone (mars 1971) och tio ytterligare på C'mon Everybody (juli 1971) – inkluderades de återstående nio låtarna på det efterföljande RCA Camden-budgetalbumet I Got Lucky (oktober 1971). För att öka spellängden och få ihop tio låtar togs också "Fools Fall in Love" med på albumet. Det var en studioinspelning som tidigare hade utkommit på singel men inte släppts på ett album.
På såväl C'mon Everybody som I Got Lucky är spåren i mono.
Komposition, stil och texter Follow That Dream
Till filmen Follow That Dream spelades sex låtar in i RCA:s studio B i Nashville den 2 juli 1961. Scotty Moore, Hank Garland och Neal Matthews från The Jordanaires deltog på gitarr, D. J. Fontana och Buddy Harman på trummor, Floyd Cramer på piano och Boots Randolph på claves. Bakgrundssången stod gruppen The Jordanaires och Millie Kirkham för.
"A Whistling Tune" spelades in för filmen, men ratades och kom i stället att spelas in på nytt och användas i Kid Galahad. Det var ett tydligt exempel på att låtarna i de båda filmerna liknade varandra, inspelade inom en fyramånadersperiod 1961 till två filmer producerade av samma bolag, Mirisch Company. Av de fem låtar som kom med i filmen togs fyra med på EP-skivan Follow That Dream, som släpptes i april 1962, medan den femte, "Sound Advice", exkluderades då Elvis ansåg att den inte höll måttet. Den släpptes senare på albumet Elvis for Everyone! 1965. "Angel", "Follow That Dream" och "I'm Not the Marrying Kind" fick sin albumdebut på C'mon Everybody, medan EP-skivans fjärde låt, "What a Wonderful Life", albumdebuterade på Follow That Dream.
EP-skivan Follow That Dream sålde i över en miljon exemplar i USA och certifierades platina av RIAA den 27 mars 1992. Den nådde plats 15:e på den amerikanska singellistan. och plats 34 på den brittiska, medan den innehade förstaplatsen på den brittiska EP-listan i 20 veckor.
"What a Wonderful Life" skrevs av Sid Wayne och Jerry Livingston. Inspelningen i RCA:s studio B i Nashville den 2 juni 1961 fullbordades på sju tagningar, genom att slutet på tagning 6 klipptes samman med tagning 7. Låten kan uppfattas som lättsam rock'n'roll på grund av tempo och arrangemang, men också som ren pop eftersom melodin och texten är enkla och radiovänliga. Låten är typisk för Elvis filmperiod i början av 1960-talet, då hans material var mer poporienterat än hans tidiga rock'n'roll. I filmen spelades den under förtexterna.
Kid Galahad Filmen Kid Galahad bidrog med tre låtar till Folow That Dream-albumet, vilka alla hämtades från EP-skivan Kid Galahad, som utkom i augusti 1962 och innehöll sex låtar. EP-skivans övriga tre låtar – "A Whistling Tune", "This Is Living" och "King of the Whole Wide World" – hade tidigare släppts på C'mon Everybody.
Inspelningarna ägde rum i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien, under två pass den 26–27 oktober 1961. Musikerna var till största delen desamma som under Follow That Dream-inspelningarna, med den skillnaden att gitarristen Hank Garland hade ersatts av Tiny Timbrell och pianisten Floyd Cramer av Dudley Brooks. Boots Randolph deltog även denna gång men på saxofon i stället för på claves.
EP-skivan Kid Galahad certifierades guld av RIAA 1992 för en försäljning på en halv miljon exemplar i USA. Genom låten "King of the Whole Wide World" nådde den plats 30 på den amerikanska singellistan. På den brittiska EP-listan hamnade den på första plats och behöll den positionen i 17 veckor.
miniatyr|stående=0.8|Hal David (2002), som tillsammans med Sherman Edwards skrev "Home Is Where the Heart Is". Kid Galahad har beskrivits som innehållande Elvis Presleys gladaste musik.
"Home Is Where the Heart Is" skrevs av Sherman Edwards och Hal David, där den senare stod för texten. Det är en stillsam, anspråkslös ballad som Elvis framför med värme och eftertänksamhet, utan några tecken på den stiliserade, sydeuropeiskt färgade sångstil som enligt bedömare präglade många av hans kärlekssånger vid den tiden. Vid denna tid lade Elvis fortfarande stor omsorg vid soundtrackinspelningarna, vilket visar sig i att det krävdes 21 tagningar innan han var nöjd. Hal David sade sig tycka mycket om Elvis inspelning av hans låt som, såvitt han visste, var den enda inspelningen av den. Inför den slutliga utgivningen kortades mastern från en speltid på över två och en halv minut till klart under två minuter.
"Riding the Rainbow" skrevs av Ben Weisman och Fred Wise. Det är ett positivt, glatt och lättsinnigt nummer som både i stil och textens tematik har stora likheter med två andra låtar av paret Weisman och Wise inspelade under sessionen, nämligen "This Is Living" och "I Got Lucky" (som de skrev tillsammans med Dolores Fuller). Elvis gav en engagerad tolkning av låten där han närmast låter upprymd och bakgrundssången från medlemmarna i The Jordanaires (Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Ray Walker) harmonierar väl med hans sång och frasering. Dudley Brooks pianospel står i centrum för inspelningen.
miniatyr|stående=0.7|vänster|Dolores Fuller, som tillsammans med Ben Weisman och Fred Wise skrev "I Got Lucky". "Riding the Rainbow" spelades in i två versioner i något olika arrangemang. Den slutliga mastern som släpptes på skiva är ett kompositmontage av de båda, där tagning 7 (den sista) från den andra versionen användes men med de sista takterna utbytta mot de sista takterna av tagning 9 från den första versionen.
"I Got Lucky" skrevs av Dolores Fuller, Ben Weisman och Fred Wise och spelades in under nästa pass, den 27 oktober 1961. Det är en ljust präglad låt med en lätt gungande melodi och en genomtänkt och fyndig text. Den har i sin melodi och utformning tydliga popmusikaliska drag, men har samtidigt beskrivits som ett representativt exempel på det bästa inom det tidiga 1960-talets rock'n'roll, som i flera avseenden skilde sig från 1950-talets rock'n'roll.
Även "I Got Lucky" spelades in i två versioner med något olika arrangemang. Den andra versionen var den som kom att användas, och den kortades till just under två minuter i längd. Låten fick inleda och ge namn åt albumet I Got Lucky.
Viva Las Vegas miniatyr|stående=0.9|Ray Charles (1967), vars uttryck i "What'd I Say" fungerade som förebild för Red Wests "If You Think I Don't Need You". Till filmen Viva Las Vegas (1964) spelades 15 låtar in, varav 12 med Elvis Presley. Inspelningarna ägde rum på Radio Recorders i Hollywood den 9–11 juli och den 30 augusti 1963 (med kompletteringar gjorda under augusti). Fler musiker än någonsin kallades till inspelningarna, vilket ledde till att vissa satt passiva medan andra spelade.
Nio av de tolv låtarna med Elvis kom med i filmen. Inget fullängdsalbum gavs ut; fyra av låtarna släpptes istället på EP-skivan Viva Las Vegas, som nådde 92:a plats på Billboards singellista. Filmens titellåt, "Viva Las Vegas", gavs ut på singel tillsammans med en annan låt från filmen, "What'd I Say", och de båda inkluderades inte på EP:n.
Två låtar på EP:n – "C'mon Everybody" och "Today, Tomorrow and Forever" – hade redan släppts tre månader tidigare på Camdenalbumet C'mon Everybody. De andra två – "I Need Somebody to Lean On" och "If You Think I Don't Need You" – togs med på detta Camdenalbum.
"If You Think I Don't Need You" skrevs av Red West, som ingick i Elvis närmaste krets, tillsammans med Joe Cooper. West sade sig ha velat ge låten en Ray Charles-prägel och tog sikte på att fånga känslan, takten, groovet och melodin i Ray Charles "What'd I Say", snarare än att skapa något i en stereotypisk Elvis-stil.
miniatyr|stående=0.8|Frank Sinatra (1957), som ofta framförde salongsballader som i stil påminner om "I Need Somebody to Lean On". Elvis spelade in låten under det första inspelningspasset, tidigt på morgonen den 10 juli 1963. Även om låten saknar de karakteristiska keyboardfigurer som ofta förknippas med Ray Charles-influerad musik, är det ett R&B-nummer med inslag av både soul och rock. Elvis sjunger låten med energi i sitt högre register, dock utan den råhet som präglade många av hans inspelningar under 1950-talet.
"I Need Somebody to Lean On" skrevs av låtskrivarparet Doc Pomus och Mort Shuman. Det är en sentimental kärleksballad om förlust och längtan, i en stil som för tankarna till salongsballader och ödslig nattstämning. Elvis framförande har beskrivits som intimt och jazznära, med en nattlig klubbkänsla som associeras med Charlie Rich, och samtidigt nära den typ av salongsballader som Frank Sinatra ofta framförde.