Konflikten mellan Libyen och Tchad var ett tillstånd av sporadisk krigföring i Tchad mellan 1978 och 1987. Libyens inblandning i Tchads inre angelägenheter inleddes 1968, då inbördeskriget i Tchad utvidgades till norra Tchad, och blev mer intensivt 1969 då Muammar al-Gaddafi tog makten i Libyen.K. Pollack, Arabs at War, s. 375 Konflikten utmärktes av fyra olika libyska interventioner i Tchad, som skedde 1978, 1979, 1980–1981 och 1983–1987. Vid alla dessa tillfällen hade Gaddafi stöd av ett antal grupperingar i Tchad som deltog i inbördeskriget, medan Libyens motståndare fick stöd av den franska regeringen, som ingrep militärt för att rädda Tchads regering 1978, 1983 och 1986.
Krigets militära mönster avtecknade sig redan 1978. Libyerna tillhandahöll utrustning, artilleri och flygstöd och deras tchadiska allierade stod för infanteriet som utförde det mesta av spanandet och stridandet.K. Pollack, s. 376 Detta mönster kom att ändras radikalt 1986, mot slutet av kriget, när alla tchadiska styrkor gick samman mot Libyens ockupation av norra Tchad med en enighet som aldrig tidigare hade setts i Tchad.S. Nolutshungu, Limits of Anarchy, s. 230 Detta berövade de libyska styrkorna deras vanliga infanteri, precis när de fann sig i konfrontation mot en rörlig armé, som nu var välutrustad med pansarvärnsrobotar och luftvärnsrobotar, och avslutade därmed Libyens överlägsenhet i eldkraft. Det som följde var det så kallade Toyotakriget, där de libyska styrkorna besegrades och kördes ut från Tchad, vilket blev slutet på konflikten.
Den ursprungliga orsaken till Gaddafis inblandning i Tchad var hans ambition att annektera Aouzouremsan, den nordligaste delen av Tchad, som han gjorde anspråk på med hänvisning till ett oratificerat fördrag från kolonialtiden. År 1972 blev hans mål, enligt historikern Mario Azevedos bedömning, att skapa en klientstat på Libyens "undersida", en islamisk republik utformad i likhet med hans jamahiriya, som skulle upprätthålla nära band med Libyen och säkra hans kontroll över Aozouremsan, att driva ut Frankrike från området, och att använda Tchad som en bas för att utöka sitt inflytande i Centralafrika.M. Azevedo, Roots of Violence, s. 151
Händelser Ockupationen av Aouzouremsan miniatyr|stående|BET-prefekturen rödmarkerad Libyens inblandning i Tchad kan sägas ha börjat 1968, under inbördeskriget i Tchad, då den upproriska muslimska grupperingen FROLINAT utvidgade sitt gerillakrig mot den kristne presidenten François Tombalbaye till BET-prefekturen i norr.A. Clayton, Frontiersmen, s. 98 Det hade alltid funnits starka länkar över gränsen mellan Tchad och Libyen och därför kände sig Libyens kung Idris tvungen att stödja FROLINAT. För att bevara relationerna med Tchads före detta kolonialherre och nuvarande skyddsmakt Frankrike begränsade sig Idris till att ge rebellerna en fristad på libyskt territorium och att inte tillhandahålla militär utrustning, enbart förnödenheter.
Allt detta ändrades med statskuppen i Libyen den 1 september 1969 som avsatte Idris och förde Muammar al-Gaddafi till makten. Gaddafi gjorde anspråk på Aouzouremsan i norra Tchad, med hänvisning till ett oratificerat fördrag som undertecknades 1935 mellan Italien och Frankrike, (dåvarande kolonialmakter i Libyen respektive Tchad). Sådana anspråk hade tidigare gjorts 1954 när Idris försökte ockupera Aouzou, men hans styrkor trycktes tillbaka av Franska kolonialstyrkorna.M. Brecher & J. Wilkenfeld, A Study of Crisis, s. 84
miniatyr|stående|Aouzouremsan, blåmarkerad. Gaddafi hade i början en försiktig inställning till FROLINAT, men vid 1970 hade han kommit att se organisationen som användbar för sina behov. Med stöd av östländer, särskilt Östtyskland, tillhandahöll han träning, beväpning och finansiering åt rebellerna.R. Brian Ferguson, The State, Identity and Violence, s. 267 Den 27 augusti 1971 skedde ett kuppförsök mot Tombalbaye, organiserat Gaddafi, som var nära att lyckas. Detta kan ha utlösts av Libyens ängslan efter ett försök som gjordes 24 juli att skapa försoning mellan kristna och muslimer i Tchad genom att ge hälften av regeringsposterna till muslimska politiker. Fastän åtgärden förkastades av FROLINAT sågs en sådan öppning av Gaddafi som ett hot mot hans inflytande i Tchad.M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 85
På dagen för den misslyckade kuppen bröt Tombalbaye alla diplomatiska förbindelser med Libyen, inbjöd alla libyska oppositionsgrupper att basera sig i Tchad, och började göra anspråk på regionen Fezzan i Libyen med hänvisning till "historiska rättigheter." Gaddafis svarade genom att den 17 september erkänna FROLINAT som den enda legitima regeringen i Tchad, varefter Tchads utrikesminister Baba Hassan i oktober i FN fördömde Libyens "expansionistiska idéer."G. Simons, Libya and the West, p. 56
Efter franska påtryckningar på Libyen, och med Nigers president Hamani Diori som medlare, återupptog Tchad och Libyen diplomatiska förbindelser den 17 april 1972. Kort därefter bröt Tombalbaye de diplomatiska förbindelserna med Israel. Han sägs den 28 november i hemlighet ha accepterat att avträda Aozouremsan till Libyen. I utbyte utlovade Gaddafi 40 miljoner pund till TombalbayeS. Nolutshungu, s. 327 och de två länderna undertecknade ett vänskapsavtal i december. Gaddafi drog tillbaka sitt officiella stöd till FROLINAT och tvingade dess ledare Abba Siddick att flytta sitt högkvarter från Tripoli till Alger.J. Wright, Libya, Chad and the Central Sahara, s. 130 Goda relationer bekräftades under de följande åren. Gaddafi besökte Tchads huvudstad N'Djamena i mars 1974,M. Azevedo, s. 145 och samma månad skapades en gemensam bank för att tillhandahålla investeringspengar åt Tchad.
Ett halvår efter att 1972 års fördrag hade undertecknats gick libyska trupper in i Aozouremsan och upprättade en flygbas skyddad av luftvärnsmissiler strax norr om Aozou. En civil administration upprättades, ansluten till Kufra, och libyskt medborgarskap erbjöds de några tusen invånarna i området. Från den tidpunkten beskrevs området som en del av Libyen på libyska kartor.
De exakta villkoren för hur Libyen tog Aozouremsan är delvis oklara. Att en hemlig överenskommelse mellan Tomalbaye och Gaddafi fanns avslöjades först 1988, då den libyske ledaren visade upp en påstådd kopia av ett brev där Tombalbaye erkänner Libyens anspråk. Mot detta har forskare som Bernard Lanne hävdat att det aldrig fanns någon sorts formell överenskommelse, och att Tombalbaye helt enkelt hade funnit det fördelaktigt för sig själv att inte nämna att en del av hans land ockuperades. Libyen förmådde inte heller uppvisa originalet av överenskommelsen när frågan om Aozouremsan fördes inför Internationella domstolen i Haag 1993.
Upproret utvidgas Närmandet skulle inte vara länge, då Tombalbaye avsattes i en statskupp den 13 april 1975 och ersattes av general Felix Malloum. En av anledningarna till kuppen var motstånd mot Tombalbayes undfallande politik mot Libyen, och Gaddafi såg därför kuppen som ett hot mot sitt inflytande i Tchad och återupptog sitt stöd till FROLINAT.
I april 1976 utsattes Malloum för ett mordförsök med stöd från Gaddafi, och samma år började libyska trupper göra räder in i centrala Tchad tillsammans med styrkor från FROLINAT.
Libyens aktivism började skapa oro inom den starkaste av de grupper som FROLINAT hade uppdelats i, Conseil de Commandement des Forces Armées du Nord (CCFAN). Upprorsrörelsen splittrades i oktober 1976 på frågan om stödet från Libyen hade egennyttiga motiv. En minoritet lämnade milisen och bildade Forces Armées du Nord (FAN), ledda av den antilibyske Hissène Habré, medan majoriteten, som var villig att godta en allians med Gaddafi, styrdes av Goukouni Oueddei. Den senare gruppen bytte snart namn till Forces Armées du Peuple (FAP).R. Buijtenhuijs, "Le FROLINAT à l'épreuve du pouvoir", s. 19
Under de åren hade Gaddafis stöd mestadels varit moraliskt och tillförseln av vapen endast marginell. Allt detta började förändras i februari 1977, då libyerna tillhandahöll hundratals AK-47 automatkarbiner, dussintals bazookas, 81 och 82mm granatkastare och rekyllösa kanoner åt Goukounis män. Beväpnade med dessa vapen attackerade FAP i juni Tchads armés (FAT:s) fästen Bardaï och Zouar i Tibesti och Ounianga Kebir i Borkou. Goukouni tog med denna attack full kontroll över Tibesti, eftersom Bardaï, som var belägrat sedan 22 juni, kapitulerade den 4 juli, och Zouar evakuerades. FAT förlorade 300 man, och mängder militär utrustning föll i händerna på rebellerna.R. Buijtenhuijs, ss. 16–17 Ounianga attackerades den 20 juni, men räddades för tillfället av de franska militära rådgivare som fanns där.A. Clayton, s. 99
Eftersom det hade blivit uppenbart att Aouzouremsan användes av Libyen som bas för djupare inblandning i Tchad, beslöt Malloum detta år att föra frågan om ockupationen av remsan inför Förenta Nationerna och OAU.J. Wright, ss. 130–131 Malloum beslöt också att han behövde nya allierade, och på grund av detta förhandlade han fram en formell allians med Habré, Khartoumavtalet, i september. Detta avtal hölls hemligt till 22 januari, då en grundläggande stadga undertecknades, varefter en nationell samlingsregering bildades den 29 augusti 1978 med Habré som premiärminister.S. Macedo, Universal Jurisdiction, ss. 132–133R. Buijtenhuijs, Guerre de guérilla et révolution en Afrique noire, s. 27 Avtalet mellan Malloum och Habré främjades aktivt av Sudan och Saudiarabien, som båda fruktade ett radikalt Tchad kontrollerat av Gaddafi och såg Habré, med sina goda muslimska och antikolonialistiska meriter, som den enda chansen stoppa Gaddafis planer.A. Gérard, Nimeiry face aux crises tchadiennes, s. 119
Libysk eskalering Gaddafi uppfattade avtalet mellan Malloum och Habré som ett allvarligt hot mot sitt inflytande i Tchad, och svarade omedelbart med att föra Libyens inblandning till tidigare ej uppnådda nivåer. För första gången med aktiv medverkan av libyska marktrupper genomförde Goukounis FAP 29 januari 1978 den så kallade Ibrahim Abatcha-offensiven mot de sista utposterna som regeringen höll i norra Tchad, nämligen Faya-Largeau, Fada och Ounianga Kebir. Attackerna var fullständigt framgångsrika, och Goukouni och libyerna tog full kontroll över BET-prefekturen.M. Brecher & J. Wilkenfeld, s. 86R. Buijtenhuijs, Guerre de guérilla et révolution en Afrique noire, s. 26
Den avgörande sammandrabbningen mellan Libyens och FAP:s styrkor och Tchads reguljära styrkor skedde vid Faya-Largeau, huvudstaden i BET. Staden, som försvarades av 5 000 tchadiska soldater, föll den 18 februari efter våldsamma strider till 2 500 rebeller med stöd av möjligen så många som 4 000 libyska soldater. Libyerna tycks inte ha deltagit direkt i striderna, utan tillhandahöll pansar, artilleri och luftstöd. Detta mönster kom att upprepas i framtiden. Rebellerna var också mycket bättre beväpnade än tidigare, och uppvisade luftvärnsrobotar av typen Strela-2.R. Buijtenhuijs, "Le FROLINAT à l'épreuve du pouvoir", s. 18
Goukouni hade tagit omkring 2 500 fångar i dessa segrar och de som vanns 1977. Därmed hade Tchads armé förlorat minst 20% av sitt soldatmaterial och särskilt Garde Nationale et Nomade (GNN) decimerades kraftigt av förlusterna i Fada och Faya.Libya-Sudan-Chad Triangle, s. 32 Goukouni använde dessa segrar för att stärka sin position inom FROLINAT. Under en libyskstödd kongress som hölls i mars i Faya återförenades de största rebellgrupperna och nominerade Goukouni till ny generalsekreterare för FROLINAT.R. Buijtenhuijs, "Le FROLINAT à l'épreuve du pouvoir", s. 21