Elvis Sings Flaming Star är ett samlingsalbum och det 33:e albumet av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Records på dess budgetmärke RCA Camden i stereo (CAS 2304) den 28 mars 1969. Albumet hade dock redan i oktober 1968 utgivits i samma utformning men under namnet Singer Presents Elvis Singing Flaming Star and Others (PRS 279). Under de första fem månaderna fanns albumet tillgänglig endast i utvalda butiker som saluförde produkter från Singer Sewing Machine Company. Singer hade sponsrat den tv-special med Elvis som skulle sändas på tv i december, och hade som del i uppgörelsen fått möjlighet att marknadsföra denna genom en exklusiv rätt att sälja albumet i sina butiker.

Albumet fick sin första breda kommersiella lansering när det återutgavs i mars 1969 genom de vanliga återförsäljarkanalerna som Elvis Sings Flaming Star, och blev det första av Elvis Presleys budgetalbum på RCA Camden-etiketten. Det består till största delen av låtar från Elvis filmer, låtar som vid tiden ännu inte hade utkommit på skiva.

Albumet nådde som bäst plats 96 på Billboards popalbumlista i USA och plats 59 på konkurrerande Cashbox lista, medan det i Storbritannien nådde ända till andra plats på UK Albums Chart. Under det första året hade det sålt en halv miljon exemplar i USA, och Recording Industry Association of America (RIAA) certifierade det guld den 15 juli 1999 och platina den 6 januari 2004 för en försäljning av en miljon exemplar.

Bakgrund Sponsorn Singer miniatyr|Singers logotyp från 1961 och framåt. Singer Sewing Company agerade sponsor åt Elvis 68-tv-special, vilken hade spelats in i juni 1968 och skulle sändas på tv-kanalen NBC i december samma år samtidigt som ett musikalbum från showen skulle utkomma. Elvis manager, överste Tom Parker, och skivbolaget RCA gav Singer ett exklusivt tillstånd att under en begränsad tid med början i oktober 1968 i sina butiker få sälja det nyskapade budgetprisalbumet Singer Presents Elvis Singing Flaming Star and Others.

Camden-utgivningarna miniatyr|RCA Victors tidigare administrationsbyggnad i Camden, New Jersey. RCA lanserade sitt skivmärke Camden i början av 1950-talet. Det fick sitt namn från staden Camden i New Jersey där RCA hade haft sitt huvudkontor från det att företaget grundades 1901. Skivmärket tillkom i syfte att kunna ge ut äldre produkter till ett lägre pris.

Elvis Sings Flaming Star var det första Elvisalbumet att utkomma på Camden-etiketten i mars 1969, och Separate Ways var det tionde och sista i den ursprungliga serien att utkomma i december 1972.

Den 12 december 1969, efter att albumet Elvis Sings Flaming Star redan varit ute på marknaden ett tag, upprättade Tom Parker ett kontrakt med RCA om att ge ut fyra Camden-album mellan påsken 1970 och påsken 1971, med en möjlighet för RCA att ge ut ytterligare två album under 1971 – något de också gjorde. Ett nytt kontrakt skrevs i mars 1972 gällande ytterligare tre album under året. Parker och Elvis delade lika på ersättningen från försäljningen av dessa album och Parker och den ansvarige på RCA skulle enligt uppgörelsen bestämma vad som skulle ges ut och när det skulle ges ut, utan att kontraktet gav Elvis något inflytande.

Under de kommande åren skulle således ytterligare nio Camden-album komma ut under de ursprungliga kontrakt som skrevs med RCA. De sex första under det första kontraktet, Let's Be Friends (april 1970), Elvis' Christmas Album (augusti 1970), Almost in Love (oktober 1970), You'll Never Walk Alone (mars 1971), C'mon Everybody (juli 1971) och I Got Lucky (oktober 1971), var, med undantag för Elvis' Christmas Album (som i huvudsak var en återutgivning av originalutgåvan från 1957) och You'll Never Walk Alone (som bestod av gospelsånger), mycket lika Elvis Sings Flaming Star i sin utformning. De hade alla kort speltid, ofta långt under 30 minuter, och de innehöll en mängd låtar från Elvis filmer – låtar som antingen inte hade givits ut förut (som regel för att filmerna inte åtföljdes av någon LP) eller hade utkommit på endast EP-skivor.

Camden-albumen kompletterades ibland med låtar som hade spelats in för en viss film men inte kommit med i denna, och äldre material återanvändes för nya kommersiella och konstnärliga ändamål. Låtarna på albumen ordnades inte kronologiskt efter när de spelades in eller efter när filmerna utkom, utan i stället efter tema, genre och stämning. På många av albumen låg det dock en hel del planering bakom valet av låtar och teman. Albumen förpackades också på ett sätt så att de gav intryck av att det var en helt ny Elvis-utgåva.

De återstående tre albumen, Elvis Sings Hits from His Movies, Volume 1 (juni 1972), Burning Love and Hits from His Movies, Volume 2 (oktober 1972) och Separate Ways (december 1972) avvek något från tidigare utgåvor. Efter den första serien album hade man i stort sett gett ut de tidigare outgivna låtarna och sådana som inte förekommit på något album, och man övergick därför till att inkludera låtar som redan fanns utgivna på andra album. De två sistnämnda albumen innehöll också var och en låtarna från de två hitsinglar som Elvis vid tiden för utgivningen låg på listorna med.

Elvis Camden-album har till och från kritiserats och ansetts utgöra ett konstnärligt felsteg. Dessa första Camden-album utkom samtidigt som Elvis låg högt på topplistorna, och under den period då han gav ut hyllade album på RCA:s ordinarie skivmärke, som exempelvis From Elvis in Memphis (1969), From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis (1969) och Elvis Country (I'm 10,000 Years Old) (1971). Frågan har gällt varför det var nödvändigt att ytterligare mätta marknaden med ett antal album innehållande låtar som var mindre kända och sådana som tidigare inte ansetts bra nog för att ge ut. Julian Morris beskriver situationen som att det i slutet av 1960-talet fanns "två Elvisar": en "exceptionellt talangfull och konstnärligt motiverad" och en "uttråkad kommersiell vara".

miniatyr|Chuck Berry (1957) som skrev "Too Much Monkey Business" och spelade in och gav ut den 1956. Samtidigt fanns det på 1970-talet många yngre Elvis-fans som potentiellt hade råd att köpa dessa budgetskivor, vilka såldes för ungefär hälften av det som andra skivor kostade, och därigenom fick ta del av åtminstone en liten del av Elvis stora musikkatalog. Dessutom var Camden-albumen många gånger det enda sättet för samlaren att få tag på många av dessa annars otillgängliga låtar.

Albumet och inspelningssessionerna Bortsett från titelspåret "Flaming Star" hade ingen av låtarna givits ut tidigare. Fem av dessa hade inte tidigare varit kända för allmänheten. Mestadels rörde det sig om filmlåtar som antingen förekommit i filmerna eller spelats in för dem men inte kommit med. "Flaming Star" var titellåten till filmen Flaming Star (1960), "Night Life", "Do the Vega" samt medleyt "Yellow Rose of Texas" och "The Eyes of Texas" var från Viva Las Vegas (1964), "She's a Machine" från Easy Come, Easy Go (1967), "All I Needed Was the Rain" från Stay Away, Joe (1968) och "Wonderful World" från Live a Little, Love a Little (1968). Albumet innehöll dessutom den tidigare outgivna Chuck Berry-låten "Too Much Monkey Business", inspelad i januari 1968, och en liveinspelning av "Tiger Man" från '68 Comeback Special.

Komposition, stil och texter Flaming Star "Flaming Star", skriven av Sid Wayne och Sherman Edwards, spelades in för västernfilmen Flaming Star. Filmen hade ursprungligen titeln Black Star, och låten spelades därför in som "Black Star" den 8–9 augusti 1960 i Radio Recorders studio B i Hollywood, Kalifornien. När filminspelningarna var avslutade beslutades dock att titeln skulle ändras till Flaming Star. Elvis fick därför spela in låten på nytt med den nya titeln i samma studio den 7 oktober, och den användes sedan över förtexterna i filmens öppning.

miniatyr|Dolores del Río och Elvis Presley i Flaming Star (1960). "Black Star" är identisk med "Flaming Star" förutom titelbytet, och den nya titeln med tre stavelser i stället för två gör att sångfrasen flyter bättre. Det är en västerninfluerad ballad med livfull rytm, arrangerad för att spegla filmens atmosfär.

Filmbolaget ville ge ut "Flaming Star" som singel för att marknadsföra filmen, men både Elvis och hans manager Tom Parker var tveksamma med tanke på soundtrackets låga kvalitet. När diskjockeyer började spela piratkopior inspelade direkt från filmen beslutade man dock att släppa de två bästa låtarna från sessionerna på en EP. Elvis by Request: Flaming Star and 3 Other Great Songs gavs ut i april 1961 och innehöll, förutom "Flaming Star", balladen "Summer Kisses, Winter Tears". Däremot bedömdes "Britches" och "A Cane and a High Starched Collar" som alltför svaga för utgivning. I stället kompletterades EP-skivan med de aktuella succéerna "It's Now or Never" och "Are You Lonesome Tonight?", och den nådde 14:e plats på den amerikanska singellistan. "Black Star" gavs ut första gången i juni 1991 på boxen Collectors Gold.

miniatyr|Reklamporträtt av Elvis Presley framtaget av NBC 1968, utdelat i samband med lanseringen av albumet Singer Presents Elvis Singing Flaming Star and Others. Viva Las Vegas Till filmen Viva Las Vegas (1964) spelades 15 låtar in på Radio Recorders i Hollywood den 9–11 juli och den 30 augusti 1963. Av dessa togs 11 med i filmen men inget fullängdsalbum gavs ut. Fyra av låtarna gavs ut på EP-skivan Viva Las Vegas, som nådde plats 92 på Billboards singellista. Titellåten "Viva Las Vegas" var inte med på EP:n utan gavs ut som singel och nådde plats 29 i USA. De fyra låtarna på EP-skivan, "C'mon Everybody" och "Tomorrow and Forever" utkom senare på Camdenalbumet C'mon Everybody och "I Need Somebody to Lean On" och "If You Think I Don't Need You" på Camdenalbumet I Got Lucky. Ytterligare en låt från inspelningarna, "Santa Lucia", släpptes på ett Camdenalbum – Burning Love and Hits from His Movies, Volume 2 – medan resterande har utkommit på andra album.

"Night Life" – inte att förväxla med Willie Nelsons klassiska låt med samma namn – skrevs av Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kaye för filmen Viva Las Vegas. Den spelades in som första låt den 9 juli 1963 i Radio Recorders studio B i Hollywood, men kom inte med i filmen. Liksom filmen titelspår, "Viva Las Vegas", är den en hyllning till Las Vegas, men i motsats till den låtens festliga atmosfär har den en något mörkare och mer suggestiv känsla. "Night Life" är ett bluesigt nummer med inslag av rock'n'roll, och Elvis framför låten i en avslappnad stil understödd av Billy Stranges gitarrspel.

"Do the Vega", också av Bernie Baum, Bill Giant och Florence Kaye, spelades in som andra låt under det andra inspelningspasset för Viva Las Vegas. Den är en lättsam latinoinspirerad upptempolåt med ambition att skapa en ny dansfluga, ”The Vega”, på samma sätt som det senare försöket med "Do the Clam" för filmen Girl Happy. Låten kom inte med i filmen och var därmed okänd för allmänheten fram till denna skivutgivning.

"Yellow Rose of Texas / The Eyes of Texas" var två låtar som bygger på amerikanska folkvisor i public domain och som Elvis framförde i ett medley i filmen. "Yellow Rose of Texas" anpassades för Elvis av Fred Wise och Randy Starr, medan "The Eyes of Texas" framfördes i sin ursprungliga form med text av John Lang Sinclair, skriven 1903. I filmen framförs låtarna i en komisk scen, och medleyt har beskrivits som att det gör sig bättre på vita duken än på skiva.

Easy Come, Easy Go Soundtracket till filmen Easy Come, Easy Go spelades in den 28–29 september 1966 i Paramount Studio Recording Stage i Hollywood i Kalifornien. Producenten Hal B. Wallis fick veta att Elvis hade spelat in på MGM:s ljudscen, och krävde därför samma arrangemang.

Såväl Elvis som studiomusikerna fann materialet oinspirerande. Av de sju låtar som spelades in gavs sex ut på EP-skivan Easy Come, Easy Go.