miniatyr|Foto från Potsdamer Platz i riktning mot Stresemannstrasse, 1932. Till höger Haus Vaterland och i förgrunden till höger nedgången till Potsdamer Platz tunnelbanestation. I förgrunden längst till vänster anas Hotel Fürstenhofs ingång och i bakgrunden syns Europahaus med Allianz-ljusreklamen. Haus Vaterland var från 1928 till 1943 ett nöjespalats vid Potsdamer Platz i Berlin, med krogverksamhet i fyra våningar och årligen omkring en miljon besökare. Vid tillkomsten var huset unikt i världen med idén att placera en nöjespark i en byggnad i stadens centrum, och det blev en tidig föregångare till senare tiders upplevelsegastronomi. Under Leo Kronaus ledning byggdes Haus Potsdam, en kontorsfastighet uppförd 1912, om för att inhysa en av Berlins största biosalonger och stadens största kafé.
Efter att byggnaden brunnit till följd av allierade bombningar 1943 drevs endast en begränsad del av byggnadens restaurangverksamhet vidare. Efter krigsslutet låg byggnaden i den sovjetiska ockupationssektorn med ett ofördelaktigt läge i direkt anslutning till gränsen mot Västberlin, och 1953 lades därför den förstatligade restaurangverksamheten i byggnaden slutligen ned. Byggnaden hamnade 1972 i den brittiska ockupationssektorn i Västberlin genom ett utbyte av territorium mellan sektorerna, och 1976 revs slutligen återstoden av byggnaden.
Koncept och verksamhet Inredning Leo Kronau, som var direktör för Haus Vaterland, lät utsmycka byggnaden i en mycket extravagant stil. Redan entréhallen med väntrum, många telefonautomater och hissar gjorde ett luxuöst intryck, och man sparade inte på förgyllda och försilvrade inredningsdetaljer. Under kupolen som låg högst upp i huset närmast Potsdamer Platz låg Palmsalen, en spegelförsedd balsal ritad av Ernst Stern med utsmyckningar av Josef Thorak. Det fjädrande dansgolvet var en brittisk patentlösning som för första gången användes på det europeiska fastlandet och var avsett att underlätta dans i timmar utan tecken på utmattning. Kammerlichtspiele var en av Berlins största biografer och ritades av Carl Stahl-Urach (1879–1946). Totalt kunde omkring 8 000 besökare vistas samtidigt i lokalerna.
"Världen i ett hus" Den främsta sensationen med Haus Vaterland var de många olika restaurangerna och barerna som skapats för att ge gästen känslan av att vara i ett annat land. I alla verksamheter serverades vad man ville framhålla som landets typiska kök och drycker, men dessutom var personalen klädd i motsvarande stil med tillhörande musik- och varitéunderhållning. Framförallt hade man inrett lokalerna med dekoration som sträckte sig upp till sex meter in i rummet och ramade in halva salen. På så sätt kunde man se ut genom fönster på ett kulisslandskap. Alla restauranglokaler hade inretts av Wienkonstnären Carl Benesch.
Zum Löwenbrau Den bayerska ölhallen Löwenbräu var en stor sal med ett galleri, inredd som en lyxrestaurang snarare än ett lantligt värdshus. Det fanns inte några mörka trämöbler utan istället vita dukar, utsirade stolar och ljuskronor. Genom ett stort fönster kunde man blicka ut över en utsikt över Eibsee med Eibsee-Hotel och Zugspitze, där belysningen kunde fås att simulera varje tid på dagen fram till den glödande solnedgången bakom alptopparna. På den andra sidan fanns stora målade glaspartier som visade ölbryggning. Under "Quick-Lunch" erbjöd man varje dag från 11.30 till 15 enklare rätter som tillagades framför gästerna i salen. Löwenbräu var vid denna tid det största bryggeriet i Bayern.
Wiener Grinzinger Heuriger-vinbaren Winer Grinziger hade ingång genom en bastionport i gammal Wienerstil och erbjöd utsikt över Wien med Stefansdomen. Med hjälp av ljusanläggningen kunde man även iscensätta en nattlig vy över Wien.
Bodega Den lilla spanska tavernan hade vinfat som sittplatser och även borden var byggda av vinfat. Verksamheten flyttades 1930 till ett annat rum i byggnaden.
Czarda Czarda var ett ungerskt byvärdshus.
Vilda Västern-baren Vilda Västern-baren kallades Arizona-Bar och låg på fjärde våningen. Det var en timmerstuga med stallyktor i taket och amerikanska jakttroféer på väggen. Från verandan hade man utsikt över Delawarefloden och Klippiga bergen. I baren serverades gästerna av kyparen Bayume Mohamed Husen.
Turkiska caféet Nära Vilda Västern-baren på samma våning låg det turkiska caféet. Det skulle ge en känsla av "Tusen och en natt-sagomagi" och var av denna anledning utsmyckad med pelare och golv i marmor. Inuti låg ett orientaliskt café i "morisk" stil, med divaner som sittplatser och små bord där vattenpipor var framställda. Genom moriska fönster kunde man se Bosporen och därmed den "soliga Orienten".
Japanskt tehus Det japanska tehuset hade "genuin japansk service".
Tyskt café Caféet fanns redan i den ursprungliga byggnaden i samma lokaler, men hade fått en ny inredning med nya innerväggar. I och med ombyggnaden ändrades namnet från Deutsches Kaffeehaus Vaterland till Deutsches Caféhaus, eftersom namnet Vaterland nu övergått till att gälla hela byggnaden. I caféet fanns en scenshow som pågick långt in på natten, vilket gjorde platsen till en lokal med samma betydelse för Berlin som den berömda Moulin Rouge hade för Paris.
Bremer Kombüse Bremer Kombüse var en typisk ölstuga i en stil typisk för Bremen, där grogg, punsch, rödvin och öl serverades. Den inreddes 1930 i det rum där ursprungligen Bodegan låg.
Zum Teltower Rübchen Ölkällaren Zum Teltower Rübchen öppnade 1931 och vände sig framförallt till de bönder från Teltow som reste in till staden med lokaltågen.
Osteria Den italienska osterian byggdes för att ersätta Czardan.
Rhenterrassen Rhenterrassen låg i två våningsplan och var därmed inte bara byggnadens största restaurang utan innehöll också den mest spektakulära upplevelsen.
Dekoren visade Rhendalen vid Sankt Goar med vy över borgen Rheinfels och Loreleyklippan. Varje timme dämpades rumsbelysningen, så att en upplyst stad framträdde. Vid horisonten tändes blixtränder kort, samtidigt som åskmuller hördes och regn strömmade från en vattenledning. I dekoren åkte modelljärnvägar och fartygsmodeller och i samarbete med Lufthansa hade man till och med rörliga flygplansmodeller på tunna trådar. Eftersom "terrass" innebar att det inte fanns någon vägg mellan gästerna och landskapet hade man monterat ramlösa glasskivor för att skydda gästerna från att blötas ned av väderskådespelet. Rhenterrassen låg under balsalen och därmed också under kupolen; landskapsinstallationen låg i den rundade delen av byggnaden.
Teknik För att undvika störande matos hade man ett centralkök som betjänade samtliga restauranger i byggnaden, inrymt i takvåningen. Det var Euro pas då största kök med världens största gasköksanläggning. I centralköket arbetade 80 kockar och 120 assisterande kockar. De 150 servitörerna skickade in beställningar med rörpost och maträtterna transporterades med paternosterhissar till de olika restaurangerna. Huset hade transportband för smutsig disk, en avfallsförbränningsanläggning, en ventilationsanläggning med 200 000 m³ luftflöde per timme och en lågtrycksångvärmeanläggning med åtta pannor.
Besökare Inträde till Haus Vaterland kostade en riksmark och var inte förknippat med något krav på minsta beställning. Det fanns både soppa och korv för 50 pfennig såväl som hummer, kaviar och champagne. Genom eftermiddagsarrangemang som tedanser och modevisningar samt barnpassning vände man sig även till en kvinnlig kundkrets. Ägarfamiljens avsikt var att tilltala alla samhällsklasser, men gästerna utgjordes till större delen av tjänstemän ur medelklassen, en grupp i samhället som växte kraftigt under Weimarrepublikens tid. Däremot såg representanter för finkulturen Haus Vaterland ofta med mer kritiskt nedlåtande blick, bland andra sociologen Siegfried Kracauer som i Die Angestellten 1930 kallade Haus Vaterland en "fristad för de i anden hemlösa".
Vaterland Girls Till husets fasta ensemble hörde även Vaterland Girls: 16 dansöser som skulle motsvara Weimarepokens skönhetsideal och tidvis uppträdde halvnakna. De repeterade på förmiddagarna och uppträdde från klockan 20 till klockan 1 på natten på olika platser i hela huset. Programmet byttes ut vart fjärde vecka. Till ensemblen hörde även fyra män som utklädda till "Biedermeierstudenter" sjöng studentsånger.Wangenheim, Mein Haus Vaterland
Historia Haus Potsdam (1912–1927) Utgångsläge miniatyr|Haus Potsdam kort efter färdigställandet, 1913. Berlin växte fort under industrialiseringens tidiga år, men i och med stadens upphöjning till huvudstad i Tyska riket 1871 ökade tillväxttakten ytterligare. Omkring sekelskiftet 1900 blev en ny byggnadstyp vanligare, nämligen stora kontorsbyggnader som hade gott om plats i bottenplan för butiker eller restauranger. Baugesellschaft am Potsdamer Platz AG, sedermera Bank für Grundbesitz und Handel AG, planerade att uppföra ett sådant hus vid Potsdamer Platz. Förebilder till detta var Haus Trarbach och Haus Bayernhof. Dessutom köptes flera hyresfastigheter in för att rivas och lämna plats. Den därigenom uppkomna lediga tomten låg på västra sidan av Köthener Strasse. Visserligen hade den en mycket smal tomtgräns mot Potsdamer Platz, men den hade trots detta ett mycket strategiskt läge på grund av läget omedelbart angränsande till Potsdamer Bahnhof. Potsdamer Platz var inte något öppet torg i egentlig mening, snarare en trafikkorsning och dessutom den mest trafikerade i hela Berlin.
Uppförande Från februari 1911 till februari 1912 lät Bank für Grundbesitz und Handel uppföra en sexvåningsbyggnad efter ritningar av arkitekten Franz Schwechten och byggnadsstatikern Otto Leithof. Byggnaden fick namnet Haus Potsdam efter läget vid Potsdamer Platz. Särskilt stenvalven över de välvda fönstren gav huset ett intryck av att vara murat i kalk- och sandsten. I verkligheten var det dock en för tiden modern bärande stålkonstruktion, som redan vid uppförandet väckte uppmärksamhet. Konstruktionen var 90 meter lång och 23 meter bred och överbryggade byggnadens mått utan invändiga stödpelare. Även kupolen bars upp endast av stommen. Byggnaden innehöll 3 400 m² kontorsyta, det gigantiska Café Piccadilly och den likaledes storslagna biografen Kammer-Lichtspiele am Potsdamer Platz, vars tak bars upp av fem kraftiga takbalkar i stål längs salens fulla längd. Hela byggnaden kostade omkring 3 miljoner mark eller omkring 19 miljoner euro i 2000-talets penningvärde.
Café Piccadilly Namnet Piccadilly var avsett att ge ett intryck av storstadens elegans. Man hade lånat det från den kända korsningen Piccadilly Circus i London. Potsdamer Platz var liksom Piccadilly Circus en trafikknutpunkt, som med sin ljusreklam även i Tyska riket spred en bild av det moderna storstadslivet. Nattetid lyste skyltarna "Piccadilly" och "Kammer-Lichtspiele" upp fasaden. Inredningen på caféet gav ett överdådigt intryck och enbart den gulgröna marmorn för väggarna hade kostat 200 000 mark. På tak och väggar fanns målningar samt skulpturer som delvis bevarats i jugendstil. Picadilly låg på två våningsplan i den del av byggnaden som låg mot Potsdamer Platz, det vill säga under kupolen. Här satt gästerna på andra våningen på ett galleri som de kunde blicka ut från. Med 2 500 sittplatser var det Berlins största café, med en storlek som även drog till sig internationell uppmärksamhet. Piccadilly drevs av Heinrich Braun, en Berlinentreprenör som ägde flera kända caféer i staden. Med Piccadilly tog han en avsevärd ekonomisk risk, då han var tvungen att nå en omsättning om minst 2 500 mark om dagen för att gå runt. Senare kunde han dock hävda att "Människor från hela riket kommer dagligen till Berlin för att beskåda underverket." Caféet hade nämligen stor framgång och till och med kronprinsparet Wilhelm och Cecilie och den högadliga kretsen kring dem hörde till gästerna.
Kammer-Lichtspiele am Potsdamer Platz miniatyr|Kammer-Lichtspieles biosalong 1912.