George Alfred George-Brown, baron George-Brown, född 2 september 1914, död 2 juni 1985, var en brittisk Labourpolitiker som var vice partiledare för Labourpartiet från 1960 till 1970 och innehade flera kabinettsposter under premiärminister Harold Wilson, bland annat som utrikesminister och First Secretary of State.

Efter att ha slutat skolan vid 15 års ålder började Brown arbeta som kontorist innan han gick med i Transport and General Workers' Union. Han steg snabbt i graderna inom fackföreningen som organisatör, och strax före valet 1945 valdes han till Labourpartiets kandidat i Belper. Han besegrade den konservative kandidaten och fortsatte att inneha platsen fram till sitt eget nederlag i valet 1970. Han tjänstgjorde en kort tid i Clement Attlees regering som arbetsminister 1951. Efter att Labour förlorat regeringsmakten blev han utnämnd till skuggkabinettet och kom att betraktas som en ledare för den fackligt stödda fraktionen till höger om Labourpartiet. Efter Aneurin Bevans plötsliga död 1960 lyckades Brown i valet som ersättare för honom som vice partiledare för Labourpartiet.

Tre år senare, efter Hugh Gaitskells plötsliga död, blev Brown tillförordnad ledare för Labourpartiet och var följaktligen en kort tid ledare för oppositionen. Han kandiderade i valet för att få rollen permanent, men besegrades av Harold Wilson. En bidragande orsak till hans nederlag var oro från kolleger över effekterna av hans välkända alkoholism, en åkomma som följde honom livet ut.Francis Wheen "BOOK REVIEW / Statesman who bottled out: 'Tired and Emotional: The Life of Lord George Brown' – Peter Paterson" , The Independent on Sunday, 9 May 1993 Efter Labours seger i valet 1964 utnämnde Wilson Brown till First Secretary of State, vilket gjorde honom till den näst högste medlemmen av kabinettet, och utnämnde honom till den nya posten som ekonomiminister, i ett misslyckat försök att inskränka finansdepartementets makt.

Två månader efter Labours jordskredsseger i valet 1966 flyttade Wilson Brown till rollen som utrikesminister, ett jobb han alltid hade eftertraktat. Trots detta fortsatte Brown att kämpa med sin alkoholism, och efter flera gräl med Wilson 1968 kom de två överens om att Brown skulle avgå. Brown förlorade sin plats i Belper 1970 och upphöjdes kort därefter till Brittiska överhuset. Han insisterade, efter att alltid ha varit känd som "George Brown", att när han tog sin pärsvärdighet i november 1970 skulle han kombinera sitt förnamn och efternamn för att skapa sin titel, Baron George-Brown, av Jevington i grevskapet Sussex.

Uppxäxt Brown var det äldsta av fyra barn till George Brown och Rosina Harriett (född Mason),Lane, A. Thomas (ed.) Biographical Dictionary of European Labour Leaders, vol. 2, Greenwood Press, 1995, s. 151 i Lambeth i London.Paterson, Peter. Tired and Emotional: The Life of Lord George-Brown, Chatto & Windus, 1993, s. 11 Familjens lägenhet låg i ett bostadsområde för arbetarklassen som byggts av Peabody Trust, en välgörenhetsorganisation för bostäder. Strax efter födseln gav sig hans familj av och flyttade till Peabody Trust-kvarteret vid Peabody Square nära Waterloo station. Hans far, som kom från en familj som länge var bosatt i Southwark, men som trodde sig ha irländskt ursprung,Paterson, Peter. Tired and Emotional: The Life of Lord George-Brown, Chatto & Windus, 1993, p. 12 hade under sina tidigare år arbetat som specerihandlare, sedan som lastbils- och skåpbilschaufför, och tjänstgjorde under första världskriget som chaufför till den högre brittiska arméns officerare. Han blev senare pälsförsäljare. Han var en hängiven fackföreningsman och tjänstgjorde så småningom som medlem av det verkställande rådet för Transport and General Workers' Union, och anställdes senare som heltidsanställd tjänsteman.SEATO Record, Southeast Asia Treaty Organisation, 1966, p. 22Current Biography Yearbook 1963, H. W. Wilson Co., 1964, p. 67Connor, William N. George Brown: A Profile and Pictorial Biography, Pergamon Press, 1964, s. 14 Anklagelser riktades således mot hans sons "arbetarklassmeriter" i ljuset av vad som uppfattades som (om än felaktigt med tanke på hans engelska, skotska och irländska förfäder) hans "East End-kommersiella medelklassjudiska" rötter.Brief Lives, Paul Johnson, Arrow Books, 2011, p. 46

Brown gick på Gray Street Elementary School i Blackfriars där han gjorde tillräckligt bra ifrån sig för att klara ett inträdesprov till West Square Central School, en högstadieskola som nu är en del av ett naturskyddsområde. Brown hade redan anammat sina föräldrars vänsteråsikter och hävdade senare att han hade delat ut flygblad till Labourpartiet i valet 1922 när han var åtta år gammal.

Skolan ville att Brown skulle stanna kvar efter 15 års ålder, men han bestämde sig för att lämna skolan för att tjäna sitt uppehälle och hjälpa sina föräldrar ekonomiskt. Han började arbeta som biträdande kontorist på bokföringsavdelningen på ett företag i staden, men blev uppsagd efter att ha pressat sina kollegor att gå med i en fackförening. Från 1932 arbetade han som pälsförsäljare för John Lewis Partnership, där han släppte sin cockneyaccent för att tilltala societetskunderna. Brown tjänade en hel del på provision. Under denna tid fortsatte Brown sin utbildning genom London County Councils kvällsskolor och Workers' Educational Association. Fattigdomen under hans uppväxt ledde till att Brown senare i livet blev bitter på dem som hade en mer privilegierad bakgrund och en universitetsutbildning.

Fackligt arbete Kort efter sitt giftermål den 27 april 1937 med Sophie Levene, dotter till bokbindaren Solomon Levene,Lane, A. Thomas (ed.) Biographical Dictionary of European Labour Leaders, vol. 2, Greenwood Press, 1995, s. 152 anställdes Brown som huvudboksbiträde vid Transport and General Workers Union, och utsågs året därpå till distriktsorganisatör för Watford. Vid det här laget var Brown aktiv inom Labourpartiet och Labour League of Youth. Han kandiderade som moderat kandidat till ordförandeposten, men vid Labourpartiets kongress 1937 besegrades han av vänsterkandidaten Ted Willis, som senare blev TV-skribent. På partikongressen 1939 gjorde Brown sig känd genom ett starkt tal där han krävde att Stafford Cripps skulle uteslutas för att han förespråkade en folkfront. Under resten av Cripps liv vägrade han att tala med Brown.

Efter andra världskrigets utbrott i september 1939 anmälde sig Brown som frivillig till Royal Air Force, men arbetsmarknadsministern Ernest Bevin behöll Brown och andra fackföreningsfunktionärer på sina civila jobb. Bevin var en av Labourledarna som togs in i koalitionsregeringen under kriget. Brown själv tjänstgjorde som tillfällig tjänsteman vid jordbruksministeriet från 1940 och framåt.

Tidig politisk karriär Parlamentsledamot Som tjänsteman vid TGWU var Brown en attraktiv kandidat för Labours valkretsar som sökte en kandidat, eftersom TGWU sponsrade honom och betalade valkostnaderna. Han valdes för Belper, en blandad valkrets nära Derby, som var en av Labours främsta mål. I valet 1945 vann Brown platsen från de konservativa med en majoritet på 8 881 röster. Han blev inbjuden som en av ett dussin "Young Victors" till en privat middag som gavs av Hugh Dalton den 30 juli 1945 som var talangscout och nätverkande. Brown valdes omedelbart till parlamentarisk privatsekreterare (PPS) till George Isaacs, som hade efterträtt den befordrade Bevin som arbetsmarknadsminister, men hans tid med Isaacs blev kort.

Brown var både skicklig på att förstå politiska frågor och hur man kommunicerar dem, och gemytlig och allmänt populär inom Labourpartiet i parlamentet (utom bland vänsterfalangen, som han angrep som "långhåriga intellektuella"). Han arbetade en kort tid som PPS för finansminister Hugh Dalton från april 1947, vid en tidpunkt då den ekonomiska situationen i Storbritannien knappt hade förbättrats och ministern behövde maximalt politiskt stöd. Brown inledde en misslyckad plan för att få Clement Attlee ersatt som premiärminister av Ernest Bevin, dock utan att rådfråga Bevin som inte gillade det.George Brown : Biography

Ministär Trots att Attlee kände till allt om Browns planer på att avsätta honom, utnämnde han snabbt Brown till Joint Parliamentary Secretary to the Board of Agriculture and Fisheries. Premiärministern hade bestämt sig för att det vore bäst om Brown hölls sysselsatt. På jordbruksdepartementet arbetade Brown för att få igenom Agriculture Act 1947 som gav prisstöd till bönder och även för att ge mer odlingsbar mark och lindra bristen på maskiner och livsmedel. Regeringens politik syftade till att öka livsmedelsproduktionen så att ransoneringen i Storbritannien kunde avskaffas, men framstegen var långsamma. Attlee kom att uppskatta hans talang. När hans mentor Bevin dog i april 1951 utsågs Brown till minister för arbeten i regeringsombildningen – i spetsen för ett ministerium men inte i kabinettet. Brown ärvde en långvarig kamp av regeringen för att få Towern öppet för turister på söndag och lyckades lösa det genom att överlista konstapeln i Towern i förhandlingarna.

Opposition Valet 1951 Brown slutade att vara minister när Labour förlorade valet 1951. Liksom andra före detta Labourministrar fann Brown sig tvungen att förlita sig på en otillräcklig parlamentslön. Detta ledde till att han övervägde att återvända till att vara facklig tjänsteman. Men 1953 anställdes han som konsult av tidningen Mirror Group, vilket gjorde det möjligt för honom att stanna kvar i politiken.

Brown var en partipolitisk deltagare i Labourpartiets interna strider i början av 1950-talet och motsatte sig Bevaniternas kampanj. Hans naturliga förmåga att föra kampanjer blev välkänd, liksom hans tendens att vara oförskämd mot dem som han hade meningsskiljaktigheter med. Strax efter valet 1955 valdes Brown in i skuggkabinettet för första gången. Från och med december samma år, när hans vän Hugh Gaitskell blev ledare för Labourpartiet, fann Brown det lättare att bli befordrad. Brown hade en privat men mycket omskriven skrikmatch med de sovjetiska ledarna Nikita Chrusjtjov och Nikolaj Bulganin när han var en del av en delegation från Labourpartiet som var inbjuden att äta middag med dem under deras brittiska besök i april 1956. I oktober samma år förlorade han valet till kassör för Labourpartiet mot Aneurin Bevan med 3 029 000 mot 2 755 000 röster.

Ställföreträdande partiledare När Bevan dog i juli 1960 blev vice ledarskapet för Labourpartiet vakant vid en tidpunkt då Labourpartiet var djupt splittrat på grund av paragraf IV i partiets stadgar. Brown uppmuntrades att ställa upp som kandidat för Gaitskellite-högern. De andra kandidaterna var vänsterpolitikern Frederick Lee och den moderata men inte tillräckligt seniora James Callaghan. Brown blev vald och slog Lee med 146 röster mot 83 när Callaghan hade eliminerats. Gaitskell som partiledare och Brown som vice partiledare sågs inte av större delen av Labourvänstern som en balanserad akt, och Brown utmanades om posten både 1961 av Barbara Castle och 1962 av Harold Wilson. En del av hans jobb var att förbättra Labours fyllnadsvalskampanj, och han lyckades vinna flera, som den i Middlesbrough West.

Gaitskells plötsliga död i januari 1963 gjorde Browns utmaning om partiledarskapet oundviklig. Han misskötte dock inledningen av sin kampanj. Vid det första mötet i skuggkabinettet efter Gaitskells död kom Brown och hans rival Harold Wilson överens om att föra en ren kamp. Wilson, som anklagades av högern för att underminera partiets enighet, informerade sedan pressen om att båda gick med på att tjäna under den andre, vilket motverkade hans rykte om att konspirera; Brown förkastade alla sådana överenskommelser och utsatte sig själv för den anklagelsen.

Personliga problem