thumb|Rogberga kyrka uppförd 1869, i Rogberga socken. Rogberga sockens historia sträcker sig från yngre stenålder, medan den administrativa enheten Rogberga socken inte uppstod förrän tidigast under vikingatid. Det första omnämnandet i skriftliga källor är från 1250, och det finns ett flertal omnämnande från resten av medeltiden. Vid medeltidens slut var jordägandet i socknen delat mellan kyrka, adel och framförallt skattebönder. Socknen, eller åtminstone sockenkyrkan, förefaller ha varit mycket rik fram till Gustaf Vasas hårda beskattning under 1500-talet. I socknen fanns länge Tveta härads tingsplats, Ingaryd.

Under 1600-talet levde Rogbergas historiskt mest kände person, Mickel Jönsson, som var skogvaktare på gården Tenhult. Under Kalmarkriget ledde han de lokala bönderna i ett bakhåll på en dansk styrka, som nedgjordes.

1800-talet innebar stora förändringar i Rogberga socken. En av de större var öppnandet av järnvägen mellan Nässjö och Jönköping (Jönköpingsbanan), med station på mark som tillhört gården Tenhult. Där växte snart ett samhälle fram som blev centralort i socknen och från 1863 i kommunen. Två företeelser gav kommunen en särprägel under perioden från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet. Dels väckelsen och frikyrkorörelsen, som gav socknen det första missionshuset i Småland och inte mindre än fyra missionsförsamlingar och två pingstförsamlingar, dels de många skolorna. Förutom folkskolorna i Rogberga, Tenhult, Hult och Hundshult fanns Tenhults lantmannaskola, Tenhults Lanthushållsskola, Bergsätra internatskola och en kort period även en halmflätningsskola.

1952 bildades Tenhults landskommun av Rogberga, Barnarp, Ödestugu och Öggestorps landskommuner. I kommunreformen 1971 uppgick denna i Jönköpings kommun.

Forntiden Stenåldern och bronsåldern Det finns flera stenåldersfynd i Rogberga, som alla härrör från neolitikum (yngre stenåldern). Denna period kallas också bondestenåldern, eftersom den kännetecknas av att människan blev bofast och började med jordbruk och boskapsskötsel. Pollenanalyser från de östligare belägna Tveta-socknarna Öggestorp, Forserum och Nässjö, visar på mänsklig påverkan genom skogsbete från cirka 3900 f.Kr.. Ström (1949) listar ett 40-tal stenåldersfynd, varav några finns att beskåda på Länsmuseet i Jönköping. Samtliga är lösa fornlämningar - det finns inga spår av boplatser eller dylikt från stenåldern.

Under stenålder och äldre bronsålder verkar jordbruket på småländska höglandet till stor del ha begränsats till betesgång, vilket innebar att boskap hölls utomhus och fick mat genom att själva beta. Någon gång, kanske under äldre järnålder, tillkom ett rörligt åkerbruk, där åkrarna flyttade inom ett någorlunda avgränsat område. Denna form av jordbruk började möjligen så tidigt som under romersk järnålder att övergå till permanent åkerbruk med fast bebyggelse, men detta är inte belagt med säkerhet förrän i skiftet mellan vikingatiden och medeltiden.

Järnåldern Förromersk järnålder räknas från 500 f.Kr., och vid just denna tid förändrades situationen i Södra Vätterbygden. Det blev kallare och nederbörden ökade. Betestillgången ökade, men det blev besvärligare med åkerbruket, och befolkningen minskade. Först under romersk järnålder finns det fynd i trakten igen, bland annat gravar i Öggestorp, Hakarp och Lekeryd I Rogberga socken finns flera gravrösen som inte undersökts närmre av arkeologer men som troligen stammar från tiden. I Bogla har en gård grävts ut som härstammar från vår tideräknings början, alltså upptakten eller inledningen till romersk järnålder.

Den period som kallas folkvandringstiden (375–550 e.Kr.) innebar en oroligare tid i Europa, i sviterna av Västroms fall. Två fornborgar från denna tid har hittats i Jönköpingstrakten, en på Ramlaklint i Svarttorp och en på Vistakulle. Forskningen visar att denna sorts fornborgar har fungerat som militära stödjepunkter och inte varit permanent bebodda. Inga säkra fynd från denna period har hittats i Rogberga socken. Däremot finns en brandgrav i Rogberga med ett flertal gravgåvor, nu förvarade på Smålands museum, som Arbman (1963) och Dybelius (2021) daterar till vendeltid (550–700) eller 700-tal e.Kr..

Vikingatiden Under sista delen av järnåldern, vikingatiden (700-1050), började befolkningen i norra Småland öka. Det har bara hittats en grav med gott om fynd från denna tid i Jönköpingstrakten, i Lekeryd. Övriga vikingatida gravar i Södra Vätterbygden är enkelt utformade och med brända ben. Utgrävningen av ett gravfält i Bogla 2003-2004 gav gott om exempel på denna sorts gravar.

Häggström (2005) påpekar att fornlämningarna från äldre järnålder i Jönköpings län inte sammanfaller geografiskt med lämningarna från yngre järnålder, och hänvisar till kartor skapade av andra arkeologer. Implikationen är att det mellan dessa två perioder föreligger ett bebyggelsemässigt brott, vilket harmonierar med Dybelius (2021) beskrivning av folkvandringstiden som en orolig tid.

Artelius och Kristensson beskriver också hur en vikingatida gravplats har anlagts ovanpå en äldre gravplats från yngre förromersk järnålder, alltså tiden strax före vår tideräknings början. Det är alltså inte en gravplats som har använts kontinuerligt under järnåldern, utan det finns ett glapp på åtminstone ett halvt årtusende. Även det talar för att Rogberga som vi känner det idag har sitt ursprung i vikingatid och tidig medeltid.

Runstenen i Rogberga

Från vikingatidens slut stammar socknens praktfullaste fornminne, runstenen i Rogberga. Runstenen Sm 121 beskrivs troligen första gången i en protokoll för en fornminnesinventering från 1667: "Item står här på Rogbergia Kyrkiogård een högh grifftesteen, wppå hwilken finnes någon gammal rijtning." Texten lyder:

Renskrivet: ᚴᛂᛐᛁᛚ᛬ᚱᛁᛋᚦᛁ᛬ᚴᚢᛘᛚ᛬(ᚦ)ᚢᛋᛁ᛬ᛂᚠᛏᛁᛦ᛬ᛚᛂ(ᚴ?)᛫ᛘᚢᚦᚢᚱ᛬ᛒᚱᚢᚦᚢᚱ᛬ᛋᛁᚾ Translittererat: ketil : risþi : kuml : þusi : eftiʀ : le(k?) : muþur : bruþur : sin Standardiserad fornnordiska: Ketill reisti kuml þessi eftir Lei(k?) móðurbróður sinn. Modern svenska: Kjell reste denna vård efter Lek(?), sin morbroder.

Vi har då namnen på de två första kända Rogbergaborna, Ketill och (kanske) Leik. Eller Kjell och Lek, på modern svenska. Ström daterar stenen till 900- eller 1000-talet, baserat på runornas form.

Orts- by och gårdsnamn Precis som fakta som framlagts tidigare, så indikerar även sockenamnet för att Rogberga som vi känner det idag har sitt ursprung i vikingatid och tidig medeltid, då råg först började odlas i Sverige på 700-talet e.Kr., i Skåne, för att sen sprida sig norrut. Det är därför ytterst osannolikt att namnet Rogberga skulle ha bildats tidigare än vikingatid.

Orts-, by- och gårdsnamnen i Rogberga socken domineras helt av ändelser som -hult (Tenhult, Granhult, Lidhult, Knivshult, Hult, Hundshult), -ryd (Häljaryd, Mjälaryd, Ingaryd, Våeryd, Älgaryd) och -torp/-arp (Åkarp, Klevarp, Broarp, Perstorp, Tubbarp, Ubbarp, Hjärttorp). Det är alla namn som härrör från vikingatiden eller, i många fall mer troligt, medeltiden, vilket indikerar att detta var en tid då området bebyggdes. En ortsnamnsanalys ger alltså för handen att den bebyggelsestruktur som förekom vid sockenhistoriens inledning (senmedeltid), och som till stor del fortfarande är giltig, inte förefaller vara mycket äldre än vikingatid. Vi vet också att det under perioden från medeltidens början fram till cirka 1300 pågick en agrar expansion i hela Europa, då ny odlingsmark bröts upp och nya gårdar skapades.

Medeltiden Den första skriftliga källa som nämner Rogberga är daterad 11 juni 1250 och upprättad i Gudhem norr om Falköping. Det är drottning Katarina, gift med kung Erik Eriksson (mest känd under tillnamnet "läspe och halte"), som testamenterar en eller flera gårdar i "Rugbiarger" till olika munkordnar. Kung Valdemar, Birger jarl, biskopen i Skara, Holmger Knutsson med flera beseglade testamentet.

Detta är del av en drottning Katarinas stora donation till Gudhem, och en viktig del i uppbyggnaden av kyrkans tillgångar. I början av 1200-talet var kyrkans markägande i Sverige mycket begränsat, men detta förändrades under århundradet.

Namnet Rogberga, under olika former, dyker upp i flera andra handlingar under de följande århundradena:

1310 testamenterade Asmund Lang mark till kyrkan i Rogberga. Sigillanter var de svenska hertigarna, fru Ragnhild, abbot Birger i Alvastra, prästen Karl, Bengt Ingeborgsson, Magnus Larsson och Abjörn Hemmingsson.

1315 testamenterade Johan Baer två mark till kyrkan i Rogberga och en mark till prästen. Sigillanter var abboten i Alvastra, herr Lars Ulfsson och Johan Baers släkting Magnus Siggesson.

1331 pantsatte Carl Magnusson jord i Åkarp ("Akatorp"). Sigillanter var Anund Sture och Karl Bengtsson.

1377 uppnådde Sven Lax och hans styvmor(?) Martha Bosdotter en förlikning efter en strid om några gårdar. En del av överenskommelsen innebar att Sven överlät gården Klevarp ("Kleuatorp") till Martha. Sigillanter var Erengisle Sunesson jarl, riddarna Bengt Filipsson och Birger Ulfsson samt Bo Jonsson, drots i Sverige.

1380 skänkte Martha Bosdotter vidare Klevatorp till Vadstena kloster, i samband med att hon inträdde i klostret. Troliga sigillanter varr Erik Karlsson, Anund Jonsson samt Bo Jonsson, drots i Sverige. Samma år skänkte Martha en gård i Ödestugu socken till Nydala kloster, "för sin son Matts Knutssons, sin egen och sina förfäders själar". En av dem som bevittnade gåvobrevet var "herr Håkan i Rogberga", som anges vara Marthas kyrkoherde. Övriga sigillanter var Peter Virdske, häradshövding i Västra härad i Njudung, och Karl Styrkarsson.

1381 bytte biskop Nils Hermansson i Linköping bort några egendomar, bland annat Rogberga i Rogberga socken, till kung Albrekt av Mecklenburg. Beseglare var ärkebiskop Birger Gregersson i Uppsala, biskop Tord Gunnarsson i Strängnäs, biskop Hartlev Hartlevsson i Västerås, riddarna Karl Ulfsson av Tofta, Erik Karlsson, Sten Bengtsson, Birger Ulfsson, Anund Jonsson, Staffan Ulfsson och Sten Stensson, samt Sveriges drots Bo Jonsson och Folke Nilsson.

1383 hölls ett ting i Tveta härad kring en tvist om en gård i Bogla ("Bofla"). Gården hade getts i morgongåva av en Gudmund till hustrun Ingrid, och efter att hon dött och Gudmund hittat en ny hustru så gav han samma gård i morgongåva till sin nya fru. Tvisten gällde om det var den första eller den andra fruns barn som skulle ärva gården. Den första fruns barn tilldömdes gården.

1407 sålde Magnus Nilsson och Udder Jönsson en gård i Åkarp ("Aghæthorp") till Abraham Brodersson.

1407 skänkte borgaren Jöns Törnesson i Jönköping, jord i Hundshult ("Honsiohulte") till Nydala kloster.

1408 bytte Johan Öjarsson till sig den gård som Jöns Törnesson skänkt till klostret i Nydala, mot södra gården i Hundshult ("Hwndzsiohulte"). Sigillanter var herr Olof, häradshövding Karl Langa, samt Gyurdz Ræff.

1419 sålde Karl Lange sitt gods Fagerslätt ("Fagraslæt") till Henneke Bekman (död 1430).Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium. 196. Vadstena klosterkyrka. - 3. Gravminnen: Östergötland Robert Bennett. Sigillanter var abbot Eskil i Varnhem, väpnare Thorsten Simonsson, och herr Botulf, kyrkoherden i Svarttorps socken.

Vid den första fullständiga inventeringen av gårdarna i socknen – en så kallad jordebok som togs fram på Gustav Vasas initiativ 1543 – angavs att det i Rogberga socken fanns åtta skattehemman, ett kronohemman, sexton frälsehemman, och sexton kyrkohemman (om vi räknar in prästgården och klockarens prebendegård), vilket ger 40 % frälsejord, 40 % kyrkojord och 20 % skatte- och kronojord. Det följer, grovt sett, det regionala mönstret (snittet för Tveta var 38 % frälsejord, 28 % krono- och skattejord, och 34 % kyrkojord.