250px|miniatyr|Segling till Kalifornien i början av guldrushen. Guldrushen i Kalifornien (1848–1855) inleddes den 24 januari 1848, då man upptäckte guld vid Sutter's Mill i Coloma. Sedan Samuel Brannan skrivit om händelsen spred sig ryktet snabbt, vilket ledde till att omkring 300 000 människor begav sig till Kalifornien, från både Nordamerika och andra delar av världen.
Dessa tidiga guldgrävare, som kallades "forty niners" efter året 1849, reste till Kalifornien med segelfartyg och prärievagnar över hela kontinenten. Inte sällan fick de utstå hårda prövningar under resan. Även om de flesta nyanlända var nordamerikaner, så lockade guldrushen till sig tiotusentals människor från Sydamerika, Europa, Australien och Asien. I början utvann guldgrävarna guldet med hjälp av enkel guldvaskning, från vattendrag och flodbäddar, men utvecklade senare mer sofistikerade metoder som sedan anammades över hela världen. Man hittade guld motsvarande flera miljarder amerikanska dollar i dagens värde. Vissa blev enormt förmögna medan andra fick återvända hem, utan mycket mer än det de hade haft med sig från början.
Guldrushen fick betydelsefulla konsekvenser. Staden San Francisco växte från att ha varit en liten tältsamling till en "boomtown" (engelskt uttryck för en snabbt expanderande stad), och vägar, kyrkor, skolor och nya byar byggdes. Man införde ett rättssystem och en regering, vilket ledde till att Kalifornien 1850 erkändes som en av USA:s delstater. Nya transportmetoder växte fram, då ångbåtar kom i regelbundet bruk och järnvägar byggdes. Jordbruket kom för första gången igång på ett större plan, vilket med tiden blev Kaliforniens näst största utvecklingsområde. Guldrushen hade dock även negativa konsekvenser: ursprungsfolken i området attackerades och drevs bort från sina traditionella landområden (se folkmordet i Kalifornien). Guldgrävandet skadade även miljön i området.
Översikt vänster|miniatyr|200px|Kaliforniska guldfält i Sierra Nevada och norra Kalifornien. Guldrushen inleddes vid Sutter's Mill, i närheten av Coloma.För en detaljerad karta, se California Historic Gold Mines , publicerat av delstaten Kalifornien. Hämtat 2006-12-03. Den 24 januari 1848 fann James W. Marshall, en förman som arbetade för Sacramento-pionjären John Sutter, blänkande metalldelar i vattenhjulet vid ett sågverk som Marshall byggde åt Sutter längs American River. Marshall visade diskret sin upptäckt för Sutter och de undersökte tillsammans fyndet närmare. Undersökningen visade att metalldelarna var guld. Sutter blev bestört över upptäckten och ville hålla tyst om vad man funnit eftersom han var rädd för vad som skulle hända med hans planer på ett jordbrukarrike om en massökning efter guld påbörjades.Bancroft, Hubert Howe (1888), ss. 39–41. Ryktet spreds emellertid snabbt och bekräftades i mars 1848 av Samuel Brannan, nyhetsman och köpman från San Francisco. Det mest kända citatet från guldrushen i Kalifornien kommer från Brannan; efter att han skyndsamt hade grundat en butik med guldgrävarutrustning gick Brannan runt på San Franciscos gator med en flaska av guld och ropade "Guld! Guld! Guld från American River!".Bancroft, Hubert Howe (1888), ss. 55–56.
Den 19 augusti 1848 blev New York Herald den första större nyhetstidningen på östkusten som rapporterade om guldrushen i Kalifornien; den 5 december bekräftade USA:s president James Polk upptäckten av guld i ett tal till kongressen. Snart började immigranter från hela världen, senare kallade "forty-niners", att invadera landet av guld, Kalifornien. Precis som Sutter hade fruktat ruinerades han snart; hans arbetare försvann i jakt på guld och ockupanter invaderade hans jord och stal boskap och skörd.Bancroft, Hubert Howe (1888), ss. 103–105.
Före guldrushen hade San Francisco varit en liten bosättning. När invånarna först hörde om upptäckten förvandlades orten till en spökstad av övergivna skepp och affärer vars ägare anslöt sig till guldrushen,Bancroft, Hubert Howe (1888), ss. 59–60. men exploderade senare av köpmän och nyankomna. Befolkningen ökade lavinartat från runt 1 000 år 1848 Holliday, J. S. (1999), p. 51 ("800 residents"). till runt 25 000 permanenta invånare 1850. s. 187. I likhet med andra "boomtowns" ledde den snabba ökningen till att San Francisco och närliggande orters infrastruktur överbelastades. Människor bodde i tält, träskjul och däck på övergivna skepp.Holliday, J. S. (1999), s. 126.
miniatyr|höger|200px|Rutter till Kalifornien 1849.
Det var inte lätt att ta sig till Kalifornien, under det som har kallats "den första världsvida guldrushen".Hill, Mary (1999), s. 1.. "The forty-niners" fick utstå mycket mödor och ofta död på sin väg till guldfälten. Till en början reste de flesta till sjöss. Det tog fem till åtta månader att segla från östkusten runt Sydamerikas spets. Avståndet var 18 000 nautiska mil (33 000 kilometer). En alternativ rutt gick till den atlantiska sidan av Panamanäset, varefter man tog kanot och mula genom den veckolånga sträckan genom djungeln, för att på Stilla havs-sidan vänta på ett skepp som seglade till San Francisco.Brands, H.W. (2003), ss. 75–85. Ytterligare en rutt genom Nicaragua utvecklades 1851, men den var inte lika populär som Panamaalternativet. Rawls, James J. och Orsi, Richard (red) (1999), ss. 252–253. Det fanns även en rutt genom Mexiko vid Veracruz. Efter en tid började de allra flesta guldsökare att ta landvägen genom USA, särskilt utefter California Trail.Rawls, James J. and Orsi, Richard (red) (1999), s. 5. Var och en av dessa vägar hade sina egna dödliga faror, från skeppsvrak till tyfoidfeber och kolera.Holliday, J. S. (1999), ss. 101, 107.
För att kunna försörja alla de nyanlända började även handelsskepp strömma till San Francisco, packade med varor från hela världen, som porslin och silke från Kina och öl från Skottland.U.S. National Park Service, Found! The Wreck of the Frolic. Hämtat 16 oktober 2006. Vid ankomsten till San Francisco fick många skeppskaptener uppleva att besättningen deserterade för att själva söka efter guld. Varven och hamnarna i San Francisco blev en skog av master, i och med att hundratals skepp övergavs. Företagsamma San Francisco-bor tog över dessa övergivna skepp och gjorde om dem till lager, butiker, värdshus, hotell och ett till fängelse.Starr, Kevin (2005), s. 80; Många av skeppen förstördes senare och användes som fyllnadsmaterial för att skapa mer byggbart land i "boomstaden".
miniatyr|vänster|200px|Portsmouth Square, San Francisco: 1851 daguerrotyp. Inom några år anlände en viktig men mindre känd ström av guldsökare till norra Kalifornien, särskilt till dagens Siskiyou County, Shasta County och Trinity County.Bancroft, Hubert Howe (1888), ss. 363–366. Upptäckten av några guldklimpar vid dagens Yreka 1851 drog till sig tusentals guldsökare genom Siskiyou Trail ss. 361–362. och Kaliforniens norra delar. Bosättningar från guldrushperioden, som Portuguese Flat vid Sacramento River, uppstod snabbt för att sedan tyna bort. Guldrush-staden Weaverville vid Trinity River har idag det äldsta daoistiska templet i Kalifornien, ett arv från de kinesiska guldsökarna som kom. Även om det idag inte finns särskilt många guldrush-spökstäder bevarade så är den välbevarade staden Shasta idag en av Kaliforniens "historiska parker" (på engelska "California State Historic Park").Byggnaderna i Bodie, en av de mest välkända spökstäderna i Kalifornien, kom till från 1870-talet och senare, långt efter guldrushen.
Guld upptäcktes även i södra Kalifornien, men i avsevärt mindre skala. Den första guldupptäckten, vid Rancho San Francisco i bergen norr om dagens Los Angeles, ägde rum 1842, sex år före Marshalls upptäckt, då Kalifornien fortfarande tillhörde Mexiko.Rawls, James J. och Orsi, Richard J. (red) (1999), s. 3. Dessa första fyndigheter tilldrog sig, i likhet med senare upptäckter i bergen i södra Kalifornien, ingen större uppmärksamhet och hade en begränsad ekonomisk betydelse.
höger|200px|miniatyr|Individer ur ursprungsbefolkningen attackerar gruvanläggning. År 1850 hade det mesta av det lättillgängliga guldet hittats, och nu fokuserades uppmärksamheten på grävning efter guld på mer besvärliga platser. Efter att ha blivit ställda inför det faktum att guldet blev allt svårare att hitta började amerikanerna driva iväg utlänningar för att själva ta hand om det resterande guldet. Kaliforniens nya lagstiftande församling klubbade igenom en skatt för utländska guldgrävare på tjugo dollar per månad, och amerikanska guldgrävare började organisera attacker på utlänningar, särskilt latinamerikanerna och hankineserna.Rawls, James J. och Orsi, Richard (red) (1999), s. 9. Dessutom drev den stora massan av nyanlända iväg ursprungsbefolkningarna från deras traditionella jägar-, fiskar- och matsamlingsområden. För att försvara sina hem och uppehällen började en del av dem attackera guldgrävarna. Detta provocerade fram motattacker riktade mot ursprungsfolkens byar. Ursprungsbefolkningen, som hade långt färre eldvapen, slaktades ofta.Rawls, James J. och Orsi, Richard (red) (1999), s. 8. De som undkom massakrerna lyckades ofta inte överleva utan tillgång till sina jägar- och matsamlingsområden, och svalt följaktligen till döds. Författaren och poeten Joaquin Miller beskrev livaktigt en sådan attack i sitt semi-självbiografiska verk Life Amongst the Modocs.
"The forty-niners" vänster|miniatyr|200px|Guldletande vid Mokelumne River. De första som begav sig till guldfälten, med början år 1848, var Kaliforniens egna invånare, huvudsakligen amerikaner och européer boende i norra Kalifornien, tillsammans med individer ur ursprungsbefolkningen och några californios (spansktalande kalifornier).Brands, H.W. (2003), ss. 43–46.
Ryktet om guldrushen spreds till en början långsamt. De tidigaste guldsökarna som anlände till Kalifornien 1848 var människor som bodde i närheten av området, eller människor som hade hört nyheterna från skepp på rutter till och från Kalifornien. Den första större gruppen av guldsökande amerikaner var flera tusen från Oregon som anlände från Siskiyou Trail. Därefter kom det människor i skepp från Hawaii, och flera tusen latinamerikaner, inklusive människor från Mexiko, Peru och till och med Chile,Brands, H.W. (2003), ss. 48–53. både med skepp och på land.Starr, Kevin och Orsi, Richard J. (red) (2000), ss. 50–54. I slutet av 1848 hade runt 6 000 guldsökare anlänt till Kalifornien. Endast ett smärre antal (antagligen färre än 500) reste på land genom USA det året. Vissa av dessa "forty-eighters", som de allra tidigaste guldsökarna även kallades, kunde samla på sig stora mängder lättillgängligt guld, i vissa fall till ett värde av tusentals dollar varje dag.Brands, H.W. (2003), ss. 197–202.Holliday, J. S. (1999) s. 63. Holiday noterar att dessa tidiga guldsökare på en kort tid hittade guld till ett värde av över 1 miljon amerikanska dollar, i dagens värde. Även vanliga guldsökare hittade i genomsnitt guld värt tio till femton dagslöner varje dag, räknat i genomsnittslönen för en arbetare på östkusten. En person kunde arbeta på guldfälten i ett halvår och hitta guld värt motsvarande sex årslöner därhemma.Starr, Kevin och Orsi, Richard J. (red) (2000), s. 28.