miniatyr|Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter. miniatyr|Cartoon; 'Medicine' by Gunning King, 1907. Samtida press illustrerar fördomar mot kvinnor verksamma i yrken som dittills varit reserverade för män. miniatyr|Woman physician taking a man's pulse. Samtida press illustrerar fördomar mot kvinnor verksamma i yrken som dittills varit reserverade för män. miniatyr|Cartoon of assitant Lady-Dentist from Punch. Samtida press illustrerar fördomar mot kvinnor verksamma i yrken som dittills varit reserverade för män.

Första vågens feminism är den första fasen av den organiserade feminismen eller kvinnorörelsen. Under första vågens feminism fokuserades på genomförandet av formella lagliga rättigheter som kvinnlig rösträtt, rätten till utbildning, rätten att yrkesarbeta, att kontrollera sin egen ekonomi, och kvinnors juridiska frihet från manligt förmynderskap. Den föregicks av protofeminismen och följdes av andra vågens feminism.

Första vågens feminism hade sin bakgrund under franska revolutionen men organiserades i Västvärlden vid mitten av 1800-talet och upphörde under 1920-talet: tidpunkten varierar dock i praktiken mellan olika länder, och vissa länder nådde första vågens feminism först under 2000-talet.

Termen 'första vågens feminism' myntades av Martha Lear i The New York Times Magazine i mars 1968, för att skilja den då pågående andra vågens feminism, som främst fokuserade på informella rättigheter, från den föregående kvinnorörelsens verksamhet och mål. Första vågens feminismen upphörde när man hade lyckats uppnå de lagliga förändringarna och uppfyllt kraven på lika rösträtt och övriga krav på lagreformer, och den Nya Kvinnan sågs som denna rörelsens resultat och slutmål, som man ansåg sig hade uppnått.

Historik

Första vågens feminism började vid den tidpunkt feminismen för första gången organiserades i föreningar som aktivt började verka för olika frågor och för att ändra då rådande lagar till förmån för en större jämlikhet mellan könen. Den föregicks av protofeminismen, som i viss mening alltid har funnits men som blev särskilt aktiv under franska revolutionen, när kvinnors rättigheter på allvar blev en permanent del av den offentliga samhällsdebatten. Under första hälften av 1800-talet förekom många framstående enskilda feminister i offentlig debatt, men det var först under andra hälften av 1800-talet som kvinnor på allvar började organisera sig för att verka för dessa rättigheter. Detta skedde vid olika tidpunkt i olika länder, men i västvärlden normalt sett cirka tiden 1860–1920. Initialt riktade kvinnorörelsen ofta in sig på tillgång till utbildning och fler yrkesmöjligheter för att göra det möjligt för kvinnor att försörja sig själva, men mot slutet av seklet blev frågan om kvinnlig rösträtt mer dominerande.

Första vågens feminism uppträdde vid olika tidpunkter i olika länder, men kan ändå identifieras eftersom den alltid handlade om kvinnors grundläggande lagliga rättigheter. I Västvärlden uppträdde den i allmänhet under andra hälften av 1800-talet, medan den i andra delar av världen inte uppkom förrän under 1900-talet. Dess ursprungsland kan sägas vara Frankrike under franska revolutionen, även om utvecklingen där avbröts för att sedan återupptogs i Storbritannien och USA, varifrån det sedan spreds till resten av västvärlden från 1800-talets mitt.

Afrika Etiopien

Kvinnors rättigheter gjorde mycket blygsamma framsteg under kejsardömets tid. Kvinnor organiserade sig i motstånd mot den italienska ockupationen med hjälp av Ethiopian Women's Patriotic Union under 1930-talet, men det förbättrade inte deras rättigheter. Den första kvinnoföreningen var välgörenhetsföreningen Ethiopian Women's Philantrophic Association 1935, och den första nationella kvinnoorganisationen Ethiopian Women's Welfare Association, som grundades 1941, var i huvudsak en välgörenhetsförening. Kvinnor fick formell möjlighet att studera och rätten att rösta i 1955 års kejserliga konstitution, men i övrigt förändrades inte deras rättigheter till det bättre före revolutionen 1974.

När kejsardömet störtades grundades Revolutionary Ethiopian Women's Association som en del av den kommunistiska Derg-regimens politiska partiapparat 1974. Den kejserliga konstitutionen, som hade degraderat kvinnor till andra klassens medborgare, upphävdes efter revolutionen och kvinnor blev för första gången åtminstone formellt politisk jämställda med män, något som alltså kan sägas ha avslutat första vågens feminism i Etiopien. REWA verkade för att enrollera flickor i skolan och kvinnor i yrkeslivet och i partiet, och etablerade och byggde också ut den sociala sektorn. Trots den officiella retoriken var kvinnor i praktiken mycket sparsamt representerade i den politiska toppen: endast en enda kvinna, Aregash Adane var medlem i partiets centralkommitté (WPE) 1984–2001.

Liberia Liberia grundades av afroamerikanska nybyggare på 1820-talet, och blev självständigt 1847. Ogifta kvinnliga nybyggare tilldelades från 1824 kolonilotter precis som män. I Liberian Constitution of 1847 fick kvinnor lika ekonomiska rättigheter med män (ifråga om affärer, egendomsrätt och pengar), vilket var unikt under denna epok men motiverades av hänsyn till statens ekonomi, eftersom dödlighet var betydligt större bland manliga nybyggare än kvinnliga.

1920 grundades National Liberian Women's Social and Political Movement, som utan framgång drev en kampanj för rösträtt. Den följdes från 1931 av Liberia Women's League, och 1946 av Liberian Women's Social and Political Movement, som framgångsrikt genomdrev kvinnors rätt att sitta i jury och bli valbara till politiska ämbeten. Kvinnlig rösträtt infördes för den libero-amerikanska minoriteten 1946 och för övriga kvinnor 1951.

Somalia År 1952 bildades Somali Women’s Association inom Somali Youth League (SYL) av Raha Ayaanle Guled och Halima Godan som Somalias första kvinnoorganisation, verksam inom självständighetsrörelsen och specifikt för att dess "systrar" skulle kunna föra fram sina frågor på agendan inom självständighetsrörelsen, och i maj 1959 accepterades den första kvinnan Raha Ayaanle Guled inom Central Committee för SYL-rörelsen. Det allmänna första valet i södra (Italienska) Somalia hölls för lokalfullmäktige 1954; i februari 1956 hölls det första allmänna demokratiska nationalvalet; men kvinnor fick dock inte rösta förrän i oktober 1958, i det första lokalvalet övervakat av somaliska myndigheter. Kvinnor i Italienska Somalia fick formellt rösträtt 1956 men fick inte använda rösträtten förrän 1958, medan kvinnor i norra Somalia (brittiska Somaliland) röstade för första gången 1961.

Perioden 1960–1969 innebar en frigörelseperiod för kvinnor då självständighetsrörelsen gynnade modernismen: ett flertal kvinnoföreningar skapades, så som Somali Women’s Movement och Somali Women’s Association, och kvinnor fick en offentlig roll då de tog steget ut i utbildning och yrkesroller; Faduma Ahmed Alim blev den första kvinnliga studenten 1962, och Faduma Alim utnämnd till direktör för Women’s section vid Ministry of Education och skolinspektör, en utveckling som kritiserades stort av samtida manliga traditionalister. Perioden innebar dock inga framsteg inom politiken, och både Halima Godane och Hawa Awale Abtidon förlorade då de försökte bli den första kvinnan i parlamentet.

Utöver rösträtten var det först med kommunisternas övertagande 1969 som kvinnors jämlikhet på allvar tog fart. Kommunistpartiets familjelag från 1975 utmanade landets traditionella muslimska seder genom att begränsa polygamin och införa lika rättigheter för könen ifråga om skilsmässa och arvsrätt, och två år senare grundades Somali Women's Democratic Organization för att stödja regimens jämlikhetspolitik. Det var en statlig förening och dess funktionärer utsågs av regeringen. Efter diktaturens fall 1991 och utbrottet av Inbördeskriget i Somalia försämrades kvinnors situation kraftigt och de rättigheter som SWDO hade symboliserat offentligt avskaffades och ersattes med islamisk rätt.

Sudan Kvinnorörelsen växte fram jämsides med frihetsrörelsen mot britterna, där kvinnor deltog aktivt. Sudan blev självständigt 1956, och kvinnor fick rösträtt 1965 och ett flertal reformer infördes för att öka kvinnors rättigheter under de första tjugo åren efter självständigheten; det fanns också en livlig kvinnorörelse där särskilt det kommunistiska Sudanese Women's Union spelade en viktig roll.

1983 infördes sharia i Sudan, vilket resulterade i en rad diskriminerande lagar mot kvinnor; 1987 förbjöds kvinnor att lämna landet utan tillstånd från sin make, och 1989 infördes en lag som tvingade alla kvinnor att bära slöja då de lämnade hemmet. Första vågens feminism i Sudan kunde inte fortsätta förrän efter att diktaturen föll 2019 och sharialagen upphävts.

Amerika

Argentina

I Argentina fanns det tidigt en stor och välutvecklad, men splittrad kvinnorörelse. Under slutet av 1800-talet organiserade sig arbetarklasskvinnor inom den socialistiska och anarkistiska rörelsen, medan medelklasskvinnor utmärkte sig inom den akademiska världen. Virginia Bolten grundade 1896 den första feministiska tidningen, La Voz de la Mujer.

Cecilia Grierson grundade år 1900 National Women's Council, det vill säga Argentinas avdelning av International Council of Women. År 1904 organiserade sig feminismen då Julieta Lanteri, Cecilia Grierson, Sara Justo, Elvira Rawson de Dellepiane och Ernestina och Elvira López grundade Asociación de Mujeres Universitarias Argentinas, som 1910 arrangerade First International Women's Congress (Primer Congreso Femenino Internacional) i Buenos Aires. 1906 bildades även Centro Feminista, följd av Comité Pro Sufragio Femenino, Partido Feminista Nacional, Unión Feminista Nacional och Asociación Pro Derechos de la Mujer. 1920 organiserade kvinnorörelsen en fiktiv valrörelse och val som demonstration under ledning av Alicia Moreau de Justo. Kvinnorörelsen bedrev en intensiv kampanj, men de upprepade förslagen om kvinnlig rösträtt röstades gång på gång ned i parlamentet.

I Argentina är den framgångsrika kampen för kvinnors rösträtt associerad med det socialistiska peronistpartiet, som tidigt hade engagerat sig i lika rättigheter och inkluderade flera framträdande feminister, som Cecilia Grierson, Alicia Moreau de Justo och Juana Rouco Buela. Peronistpartiet under Eva Perón lyfte frågan 1946 då hon tackade Argentinas kvinnor för deras stöd för peronisterna och begärde att partiet skulle genomföra reformen bland annat som erkänsla för kvinnors stöd för partiet, och peronistregeringen införde reformen 1947. Eva Perón valdes också till hedersordförande för feministpartiet Partido Peronista Femenino, som bildades 1949 associerad med peronisterna. Kommunisternas kvinnoförbund Unión de Mujeres de la Argentina (UMA) spelade också en viktig roll från 1947. Valet 1951 blev det första valet där kvinnor kunde rösta i Argentina.

Brasilien Feminismen växte fram i Brasilien vid 1800-talets mitt. Kejsardömet var då ett kompakt patriarkalt manssamhälle där normen dikterade att kvinnor, såvida de inte var slavar eller arbetarkvinnor, i största möjliga mån borde hålla sig hemma och undvika offentligheten för att anses respektabla.