Double Trouble är det femtonde soundtrackalbumet, och det 29:e albumet totalt av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 3787) i juni 1967. Albumet utgör soundtracket till filmen med samma namn från 1967, där Elvis Presley spelade huvudrollen.

Låtarna till soundtracket spelades in den 28 juni 1966 i Radio Recorders studio B, och den 29 och 30 juni i Metro-Goldwyn-Mayers filmstudio, båda belägna i Hollywood i Kalifornien. I albumet ingår också tre bonuslåtar inspelade i RCA:s studio B i Nashville i Tennessee i maj 1963.

I april 1967 släpptes "Long Legged Girl (With the Short Dress On)" som singel-A-sida med "That's Someone You Never Forget" från 1962 års album Pot Luck som B-sida. Den nådde 63:e plats på Billboard Hot 100-listan i USA och singeln sålde där i omkring 200 000 exemplar.

Albumet nådde 47:e plats på Billboard 200-listan i USA, och 22:a plats på den konkurrerande Cashbox-listan. I Storbritannien placerade det sig som bäst på 34:e plats på UK Albums Chart. Totalt såldes färre än 200 000 exemplar av albumet i USA.

Bakgrund

Efter den förbättring som det i februari inspelade materialet till soundtrackalbumet Spinout inneburit, och den entusiasm Elvis Presley hade känt för sitt inspelade gospelalbum How Great Thou Art i maj, blev återvändandet till inspelningarna av filmen och soundtracket till Double Trouble i juni 1966 ett stort bakslag. Musikinspelningarna till Elvis Presleys två första filmer, Love Me Tender och Loving You, hade ägt rum i stora och opersonliga filmstudior, där Elvis upplevde att både hans prestation och ljudkvaliteten blev lidande. Ända sedan dess hade han insisterat på att också soundtrackinspelningarna skulle göras i professionella studior. Så blev dock inte fallet vid inspelningen av soundtracket till filmen Double Trouble.

Albumet, inspelningssessionerna och musikerna Elvis, frustrerad över ännu ett mediokert låtmaterial till en film, anlände sent till den första inspelningsdagen på Radio Recorders i Hollywood. Följande kväll flyttade sedan MGM:s chefer inspelningarna till sin egen filmstudio för att spara på utgifterna, och en besviken Elvis fick motvilligt följa med. MGM:s inspelningsstudio präglades av dålig akustik och ljudläckage mellan mikrofonerna, vilket skapade brus som påverkade inspelningarnas kvalitet negativt. När Elvis också tvingades spela in barnvisan "Old MacDonald", blev han så frustrerad att han temporärt lämnade studion.

Inspelningarna till soundtracket ägde rum den 28 juni 1966 i Radio Recorders studio B i Hollywood i Kalifornien, och direkt efter, den 29–30 juni i MGM Sound Stage, likaså i Hollywood. En uppsättning musiker från Nashville hade anslutit till inspelningarna. Gruppen bestod av Scotty Moore, Hilmer J. "Tiny" Timbrell och Charlie McCoy på gitarr (den sistnämnde också på munspel), Bob Moore på bas, D. J. Fontana och Murrey "Buddy" Harman på trummor, Floyd Cramer på piano och Homer "Boots" Randolph på saxofon. Peter Drake spelade hawaiigitarr och Richard Noel trombone. Bakgrundssången stod gruppen The Jordanaires för, med Gordon Stoker, Neal Matthews, Hoyt Hawkins och Ray Walker.

Till filmen spelades nio låtar in. "It Won't Be Long" användes inte i filmen. De nio låtarna hade en total speltid på endast drygt 17 minuter, vilket var alldeles för kort för ett vanligt album. För att förlänga speltiden och åtminstone passera 20 minuter, utökades albumet med tre låtar, vilka härrörde från studioinspelningarna av det så kallade "förlorade albumet" i maj 1963. Två av dessa låtar hade redan släppts som B-sidor på singlar: "Never Ending" tillsammans med den fyra år gamla "Such a Night", och "Blue River" tillsammans med den överblivna åtta år gamla "Tell Me Why". Den tredje, "What Now, What Next, Where To", hade inte utkommit tidigare.

Albumet släpptes ungefär samtidigt som Beatles album Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band, och mottagandet var svalt. Förutom att låtmaterialet ansågs vara av förhållandevis låg kvalitet, kritiserades albumet för en dämpad och platt ljudbild. Albumet bestod av musik som hade litet gemensamt med vad som vid tillfället dominerade populärmusikscenen.

Komposition, stil och texter Radio Recorders studio B, 28 juni 1966

"City by Night": På grund av Elvis Presleys sena ankomst till det första inspelningspasset, spelades musiken till "City by Night" in utan honom. Två dagar senare lade han till sin sång. Den 14 juli gjordes ytterligare instrumentala pålägg, samtidigt som låten saktades ned med 8 procent. Och den 25 juli ersatte Elvis sin sång. Låten, skriven av Bill Giant, Bernie Baum och Florence Kaye, är ett av de stilmässigt mer ovanliga inslagen i Elvis Presleys utgivning. Den beskrivs som en sofistikerad jazzballad med nattklubbskänsla, och är det närmaste Elvis någonsin kom icke bluesinfluerad jazz. Låten påminner om något som kunde ha skrivits för Bobby Darin eller Sammy Davis Jr. Den inleds med ett suggestivt trombonsolo av Richard Noel, men mixen är tekniskt bristfällig, med Elvis och The Jordanaires sång alltför framträdande medan bandet, inklusive Floyd Cramers bluesiga pianospel, nästan försvinner i bakgrunden.

"Could I Fall in Love", en behaglig och lågmäld ballad skriven av Randy Starr, innehåller dubblerad sång av Elvis, där hans karaktär i filmen framför en duett med sin egen inspelning. Inspelningen gjordes i Radio Recorders studio den 28 juli, medan Elvis stämsångspålägg gjordes två dagar senare i MGM:s stora, öppna filmstudio med dess undermåliga akustiska förhållanden. Under pålägget av den andra sångstämman uppstod ljudläckage i mikrofonen, vilket gjorde det omöjligt att mixa inspelningen korrekt. Resultatet blev ett påtagligt bakgrundsbrus som dränkte detaljrikedomen i den annars professionellt utförda inspelningen.

"There Is So Much World to See" var en låt av Sid Wayne och Ben Weisman. Det var en bluesig låt med ambitioner att framstå som modern och trendig, i stil med Tom Jones låtar. Den lider dock av ett stelt arrangemang och en något onaturlig och styltig text.

MGM Sound Stage, 29–30 juni 1966 miniatyr|Doc Pomus (1947), som var med och skrev filmens titellåt, "Double Trouble".

"Double Trouble": Nästa dags inspelningar hölls i MGM:s lokaler och inleddes med filmens titellåt, "Double Trouble". Den kan vad gäller tempo anses vara en lämplig titellåt. Den skrevs av det välkända låtskrivarparet Doc Pomus och Mort Shuman, och blev den sista låt de skrev för en Elvis-inspelning. Låten uppvisar ett mer formelmässigt låtskrivande jämfört med parets tidigare framgångar, med en text som saknar riktigt flyt, och den har en ljudbild som i likhet med flera av inspelningarna inte är riktigt tydlig.

"Baby, If You'll Give Me All of Your Love" är en förhållandevis konventionell rocklåt, skriven av Joy Byers. Låten har ett relativt rutinmässigt arrangemang och framförs i ett forcerat, högt tempo, men har en bluesig och långsam avslutning.

"I Love Only One Girl" är en låt med influenser från traditionell europeisk musik, möjligen skapad för att anknyta till framgången med "Didja' Ever" från filmen G.I. Blues. Låten, skriven av Sid Tepper och Roy C. Bennett, bygger på den franska visan "Auprès de ma Blonde", en dryckesvisa som var populär bland franska soldater under Ludvig XIV:s tid (1643–1715). Med en ny engelsk text verkar låtskrivarna ha hämtat inspiration från musikalfilmen April in Paris (1952), där Doris Day och Claude Dauphin framförde en version av visan som berättar om en kung som älskar "en flicka i varje stad". I filmen Double Trouble framförs låten som en del av ett produktionsnummer med inslag av slapstickhumor, vilket gör att den fungerar bättre på filmduken än som en självständig låt på skiva.

"It Won't Be Long" är en upptempolåt i rockstil som, i likhet med "There Is So Much World to See", skrevs av Sid Wayne och Ben Weisman. Låten spelades in för filmen, men klipptes bort i den slutliga redigeringen och inkluderades på soundtrack-albumet som ett bonusspår.

"Old MacDonald": Den traditionella barnvisan "Old MacDonald", som var ett verk utan upphovsrätt, omarbetades av Randy Starr med nya textrader och melodislingor. När Elvis Presley insåg att han skulle spela in "Old MacDonald", lämnade han studion i frustration och förlägenhet över låtvalet. Inspelningen slutfördes som ett instrumentalt spår utan hans medverkan, och han fick lägga på sången nästa dag. Låten har blivit en av de mest kritiserade och har av kritiker betraktas som ett av de svagaste inslagen i Elvis karriär. I filmen framför Elvis låten sittande på ett lastbilsflak fyllt med höns ("med ett mu-mu här och ett nöff-nöff där"). Även bland trogna fans väckte låtens förekomst på albumet besvikelse. Musiktidningen Billboard kommenterade: "Kan ni tro att han till och med sjunger en version av Old MacDonald? Bara Presley skulle kunna komma undan med det."

"Long Legged Girl (With the Short Dress On)": Föregående kvälls inspelningar på Radio Recorders hade avslutats med en inspelning av rocklåten "Long Legged Girl (With the Short Dress On)". Denna kvälls inspelningar avslutades med en ny inspelning av låten, vilket blev den inspelning som kom att ges ut. Det blev också den singel som kom ur inspelningarna. Låten inleds med Elvis utrop "All right", men hans röst kan uppfattas som något distanserad. Med en rå gitarrslinga och en speltid på endast en minut och tjugosju sekunder är det en intensiv rocklåt, även om arrangemanget är enkelt. Låten, skriven av J. Leslie McFarland (medförfattare till "Stuck on You") och Winfield Scott (medförfattare till "Return to Sender"), har en hårdare ton än någon annan filmsång Elvis spelat in sedan Viva Las Vegas, som utkom 1964. Trots sin energi nådde singeln endast plats 63 på topplistan.

RCA:s studio B, 26–28 maj 1963 De åtta låtar som ingick i filmen utökades på albumet med en nionde, "It Won't Be Long", som hade spelats in till filmen, men inte inkluderats i densamma. För att ytterligare fylla ut det korta albumet, inkluderades tre extra låtar. Dessa var inspelade den 26–28 maj 1963 i RCA:s studio B i Nashville under en session där fjorton låtar färdigställdes. I stället för att ges ut som ett sammanhållet album, släpptes dessa låtar under de följande åren huvudsakligen som B-sidor på singlar med filmlåtar som A-sidor eller som bonusspår på soundtrackalbum.

Under denna inspelningssession medverkade Scotty Moore, Thomas "Grady" Martin och Harold Bradley på gitarr, D. J. Fontana och Murrey "Buddy" Harman på trummor, Bob Moore på bas och Floyd Cramer på piano. Saxofonisten Homer "Boots" Randolph spelade vibrafon på "Never Ending" och "'What Now, What Next, Where To", medan bakgrundssången framfördes av The Jordanaires och Millie Kirkham. Nästa inspelningsdag deltog samma musiker och därutöver också Jerry Kennedy på gitarr.

miniatyr|Don Robertson år 1966, samma år som Elvis Presleys inspelning av hans och Hal Blairs "What Now, What Next, Where To" släpptes på albumet Double Trouble.

"Never Ending" är en ballad skriven av Buddy Kaye och Phil Springer, som Elvis redan hade släppt 1964 som B-sida på singel tillsammans med "Such a Night". Låten har influenser från latinska rytmer och en melodi som gradvis utvecklas inom varje vers. Elvis framförande har beskrivits som kanske det närmaste han kom Sam Cookes stil, med en mjuk och avvägd röstinsats.