Belägringen av Fredrikstens fästning var en elva dagar lång belägring av gränsfästningen Fredriksten vid Fredrikshald (dagens Halden) i Norge under stora nordiska kriget. Den ägde rum i slutet av november 1718 under kung Karl XII:s andra norska fälttåg och avslutades sedan den svenske kungen hade dödats i en löpgrav framför fästningen. Den svenska armén avbröt därefter belägringen och drog sig tillbaka över gränsen. Fredriksten förblev i norska händer.
Efter ett misslyckat anfall mot Norge 1716 hade Karl XII förberett ett nytt fälttåg med större styrkor och en mer omfattande försörjningsorganisation. Avsikten var att erövra viktiga norska befästningar innan armén fortsatte längre in i landet. Fredriksten hade ett strategiskt läge ovanför Fredrikshald och kunde hota svenskarnas förbindelser och transporter genom Idefjorden. När de norska fältstyrkorna drog sig tillbaka väster om floden Glomma i november 1718 blev fästningen ett av de främsta hindren för den fortsatta svenska framryckningen mot Christiania (dagens Oslo).
Svenskarna inneslöt Fredriksten och började anlägga löpgravar och artilleriställningar öster om huvudfästningen. Den 27 november stormade och erövrade svenskarna utanverket Gyldenløve. Därefter fördes löpgravarna närmare huvudfästningen, samtidigt som försvararna fortsatte att beskjuta belägrarna från Fredriksten och de återstående utanverken. På kvällen den 30 november 1718 träffades Karl XII av en projektil i huvudet medan han inspekterade löpgravsarbetet och avled omedelbart. Skottets ursprung har därefter varit omdiskuterat. Den svenska krigsledningen beslutade följande dag att upphäva belägringen, vilket även innebar att huvudarméns fortsatta fälttåg i Norge övergavs.
Bakgrund miniatyr|vänster|Anfallet mot Fredrikshald under juni 1716 (1778) av Johann Jacob Tischbein.
Under slutskedet av stora nordiska kriget (1700–1721) hade Sveriges strategiska läge försämrats kraftigt. Efter nederlaget vid Poltava 1709 hade Ryssland ockuperat nästan hela Finland, och efter förlusterna av Stralsund 1715 och Wismar 1716 hade Sverige även förlorat sina besitningar i norra Tyskland. Sveriges kung Karl XII riktade därför uppmärksamheten mot Danmark-Norge, vars försvagning skulle kunna kompensera Sveriges territoriella förluster och förbättra landets förhandlingsläge gentemot sina motståndare.
Karl XII:s första fälttåg mot Norge inleddes i februari 1716. Svenskarna intog Christiania i mars, men kunde inte erövra dess försvarsfästning Akershus eftersom de saknade tungt belägringsartilleri. Norska motanfall och växande försörjningsproblem tvingade Karl XII att lämna staden i april. Den 23 juni riktade han i stället ett anfall mot gränsstaden Fredrikshald, som skyddades av Fredrikstens fästning. Omkring 1 500 svenskar intog staden efter hårda strider, men ett samtidigt angrepp mot fästningens utanverk slogs tillbaka. När fästningens kommendant Hans Jacob Brun lät sätta Fredrikshald i brand blev den svenska ställningen ohållbar och Karl XII drog sig tillbaka efter att ha förlorat omkring 500 man. Den 28 juni förstördes även den svenska transportflottan i slaget vid Dynekilen, vilket ytterligare försvårade försörjningen och bidrog till att fälttåget avbröts.
Upptakten till belägringen Erfarenheterna från 1716 fick stor betydelse för planeringen av ett nytt norskt fälttåg. Karl XII avsåg denna gång att erövra de norska gränsfästningarna innan huvudarmén fortsatte längre in i landet. Särskilt viktig var Fredriksten, som behärskade Fredrikshald och kunde hota svenskarnas förbindelser och försörjning genom Idefjorden.
Förberedelserna under 1717 och 1718 blev betydligt mer omfattande än tidigare. Stora förrådsmagasin anlades längs gränsen och transporter organiserades för att försörja armén under omkring sex månader. Eftersom den dansk-norska flottan behärskade sjövägarna transporterade svenskarna även mindre örlogsfartyg landvägen från Strömstad till Idefjorden. Dessa skulle skydda underhållet och bidra till att isolera Fredrikshald från sjösidan. Den svenska offensiven genomfördes på två fronter. Huvudarmén under Karl XII:s ledning omfattade omkring 40 000 man och skulle operera i södra Norge, medan omkring 7 000–8 000 soldater under generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt ryckte fram från Jämtland mot Trondheim. Den norska armén under general Barthold Heinrich von Lützow uppgick till omkring 34 000 man, varav en betydande del var bunden i garnisonstjänst. För att hålla Ryssland på avstånd från att anfalla Sverige beordrade Karl XII sin förste minister, Georg Heinrich von Görtz, att bedriva fredsförhandlingar på Åland.
Karl XII:s huvudarmé gick över gränsen vid Svinesund i slutet av oktober 1718 och mötte endast begränsat motstånd. Den norske generalmajoren Georg Wilhelm von Sponneck, som ansvarade för försvaret kring Fredrikshald, beslutade i mitten av november att dra tillbaka huvuddelen av sina styrkor väster om floden Glomma. Före reträtten förstärktes Fredrikstens garnison med tre kompanier och kanoner från en dansk-norsk flottilj i Idefjorden. Denna hade tidigare den 3 november utkämpat en lång försvarsstrid mot de svenska örlogsfartygen, som senare drog sig tillbaka. Efteråt tvingades flottiljen sänka flera av sina fartyg, sedan den svenska huvudarméns framryckning hade gjort dess läge ohållbart. När större delen av området öster om Glomma hade kommit under svensk kontroll återstod Fredriksten som det viktigaste hindret för den fortsatta offensiven mot Christiania. Efter det misslyckade anfallet 1716 valde Karl XII denna gång att angripa fästningen från öster. Mellan 18 och 20 november inneslöts Fredriksten av svenska styrkor, som därefter började förbereda en regelrätt belägring.
Styrkeförhållandena vid Fredrikstens fästning miniatyr|Samtida topografisk karta föreställande belägringen av Fredrikstens fästning. Fredrikstens fästning vid staden Fredrikshald, idag Halden, var under 1600- och 1700-talen en av Danmark-Norges viktigaste gränsfästningar mot Sverige. Befästningarna hade vuxit fram efter återkommande svenska angrepp under 1600-talet. Efter ett misslyckat svenskt anfall 1660 beslutades att de äldre försvarsverken skulle ersättas av en permanent fästning på höjderna öster om staden. Byggnadsarbetena inleddes 1661 och anläggningen utvidgades successivt med bastioner, raveliner och framskjutna utanverk. Det höga och svårtillgängliga läget gjorde fästningen till en betydande spärr mot svenska framryckningar in i sydöstra Norge. Inför det svenska fälttåget 1718 hade överstelöjtnant Barthold Nicolai Landsberg, Fredrikstens kommendant sedan 1717, under en längre tid varnat för ett nytt anfall och begärt förstärkningar av manskap, proviant och materiel. Den norske generalen von Lützow delade dock inte fullt ut hans bedömning av hotet, och när den svenska armén närmade sig Fredrikshald var fästningen inte så väl förberedd som Landsberg hade önskat.
Fredriksten bestod av huvudfästningen och tre utanverk: vid sydost stod både Mellemberget, även kallat "Stortornet", och Overberget, medan Gyldenløve stod utanför huvudfästningens östra vall. Befästningarna hade tillsammans närmare 100 kanoner av varierande kaliber samt ett mindre antal mörsare, medan garnisonen under Landsberg enligt olika uppskattningar omfattade omkring 1 400–1 800 man. Styrkan bestod bland annat av förband ur Dronningens regemente, Akershusiska regementet, det norska värvade regementet och artilleriet. Omkring 200 man ur garnisonen var dock tjänsteodugliga och hade förlagts i staden. Bland befälen fanns överstelöjtnant Dithart samt majorerna Nutzhorn och Reitzenstein, av vilka den senare ansvarade för fästningsartilleriet. Fästningen hade samtidigt vissa konstruktionsmässiga svagheter. Den dansk-norske fortifikationsingenjören Peter Nobel hade året före belägringen påpekat att flera batterier låg direkt ovanpå berget i stället för att vara nedsprängda i klippan. Det höga läget begränsade dessutom verkan av delar av det tunga artilleriet, vilket gjorde att försvaret i hög grad vilade på gravarna, murarna och konbinerad musköt- och artillerield.
Den svenska belägringsstyrkan omfattade omkring 5 000–6 000 man. Huvudarmén bestod till stor del av senare rekryterade soldater snarare än veteraner från Karl XII:s tidigare fälttåg, med en genomsnittsålder på omkring 25 år. Fredriksten blev därmed den första större befästning som den nyuppsatta huvudarmén försökte inta under offensivens avgörande skede. Den tekniska ledningen av belägringen anförtroddes den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret. Generalmajor Philip Bogislaus von Schwerin förde befälet över belägringsstyrkan, medan belägringsartilleriet stod under generalmajor Carl Cronstedt. Det omfattade 18 grova pjäser, däribland sex 36-pundiga haubitsar och sex 75-pundiga mörsare.
Belägringen Inledningen miniatyr|Samtida engelskt kopparstick föreställande den svenska belägringen av fästningen samt det omgivande landskapet med svenska batterier och marscherande trupper. Den regelrätta belägringen av Fredriksten inleddes den 20 november. Området spärrades efter hand av så effektivt att fästningen i praktiken isolerades från den omgivande landsbygden, samtidigt som svenska fartyg blockerade Fredrikshald från sjösidan. Det svenska lägret förlades till öster och nordost om fästningen. Höjden Studekollen, som låg 300 meter öster om utanverket Gyldenløve, gav ett naturligt skydd för delar av armén. Soldaterna bodde under enkla förhållanden i provisoriska hyddor, medan Karl XII förlade sitt högkvarter till byn Tistedalen, omkring två kilometer öster om fästningen. Även flera högre befälhavare hade sina kvarter där.
Svenskarna koncentrerade sitt belägringsarbete till fästningens östra sida och särskilt mot Gyldenløve, det närmaste och svagaste av Fredrikstens utanverk. En erövring skulle ge en framskjuten utgångspunkt för fortsatta löpgravar och göra det möjligt att föra det tunga artilleriet närmare huvudfästningen. Innan löpgravarna kunde föras fram behövde belägringsartilleriet etableras på Studekollen. Artilleriet hade transporterats över Idefjorden till gården Furuvarp, 6 kilometer söder om Fredrikshald, och därefter genom skogsterrängen längs provisoriska vägar. Arbetet försvårades av dåliga vägar och norsk beskjutning, men tät dimma gav stundtals skydd.
Belägringen genomfördes under ihållande regn och kyla, och Karl XII tillbringade stora delar av tiden i direkt anslutning till arbetena. Enligt samtida uppgifter vistades han sällan i sitt formella högkvarter och inspekterade i stället löpgravarna både dag och natt. De närvarande fältmarsalkerna Carl Gustaf Rehnskiöld och Carl Mörner vittnade efteråt att han under omkring åtta dagars tid nästan oavbrutet hade befunnit sig vid de främsta ställningarna.
Arbetet med löpgravar och batteriställningar Arbetet med batteriställningarna på Studekollen inleddes på kvällen den 20 november och fortskred långsamt under norsk eld. Samtidigt rekognoscerade svenskarna terrängen, kartlade Fredrikshald och fästningen och förde fram förposter mot både staden och Overberget. Den 25 november hade sex kanoner och lika många mörsare kommit i ställning så att den norska elden kunde besvaras effektivare. Bland de svenska förlusterna under denna förberedande fas fanns artillerikaptenen Paul Altensleben.