Detta är en lista över bränder i Göteborg som har ägt rum sedan staden grundades på 1600-talet.

Bränder i kronologisk ordning 1600-talet 1639, 8 maj. En eldsvåda hotar bland annat Göteborgs rådhus. Denna händelse resulterade i stadens första brandordning, den 5 juli i 20 punkter. 1669, januari. Natten mot 2 januari eldhärjades hela 3:e kvarteret, som begränsas av Norra- och Östra Hamngatorna, Nygatorna samt Drottningtorget. Ett sextiotal (cirka 1/12 av stadens hus) hus lades i aska, däribland flera av stadens förnämsta köpmanshus. Branden bröt ut i rådman Paul Rockes hus, där en brandvägg blivit överhettad. 1669, 10 maj. Vid 16-tiden startade denna eldsvåda, som upphörde först vid 6-tiden morgonen därpå. Då hade mer än halva staden ödelagts i 4:e och 5:e kvarteren (nuvarande stadsdelen Nordstaden). I ett brev till kungen samma månad beskriver stadens "Burg-Greffue, Presidenter och Rådh", hurnledes een gräseligh och häfftig wådheld ähr här i stadhen nu andre gången dheth åhret, dhen sidstledne 10 Maij upkommen, huilken haffuer 241 huus, föruthan Tyska kyrkan, rådhuset och tullhuset i stor hast lagdt i aska och satt många Eders Kongl. Maij:tz underdånigste undersåter uthi störste jämmer och elendighet. Samme eldh war så häfftig och aff starck storm undersatt, att han genom ingen menniskligh macht och hielp kunne affwäries, uthan synes wara ett syndastraff aff Gudh Alzmächtigh uttgånget, huarigenom dhenne stadhen och dhes inwånare nu icke annat synes förestå ähn een oundwijkeligh undergång. Förlusterna var; rådhuset och en stor del av stadens arkiv (det återstående försvann vid en brand i rådhusets kansli, natten mellan 19 och 20 februari 1690), den år 1648 invigda Tyska kyrkan, mynthuset, våghuset, pack- och tullhusen, Biskopsgården, två stora och fem mindre broar. Totalt 241 byggnader, däribland de förnämsta stenhusen (av vilka endast 1/4 därefter stod kvar). Efter den stora eldsvådan måste borgerskapet erlägga "prästgårdspenningar" samt skatta för reparation av Domkyrkans klocka och urverk. Samma år utgick även fastighetsskatt till avlöning för skorstensfejare, och år 1670 utgick en skatt till anskaffande av nya brandredskap.Almquist, (1929), s. 474

1700-talet 1713, november. Natten mellan den 2 och 3 november utbröt elden "under skogen vid Otterhällan", vilken lade ungefär 30 hus i aska. Husen bestod av "uti någre små emillan bärgen belägne hyttor, vilka sig efter handen in uti fästningsverkens district emot förbud inrijtat". Guvernören Carl Mörner ansåg inte att tomterna skulle bebyggas på nytt, utan man skulle söka sig tomter på annat håll, "hälst i Haga" (brev 26 februari 1714). 1721, 14 april. Vid 23-tiden började en brand hos borgare Fredrik Ludvig ("utur en borgares backhus på Drottninge- eller eljest kallat Holländaregatan"). Under 15 till 16 timmar härjade elden hela 2:a kvarteret, området mellan Östra- Södra- och Västra Hamngatorna ("Sydstaden" mellan östra- och västra hamnarna). Domkyrkan och gymnasiet skadades svårt av lågorna, samt cirka 213 andra byggnader. Dessa hus var enligt landshövdingen "de bästa i staden". Även Kommendantshuset, stadens båda apotek och reparebanan blev helt eller delvis nedbrända. 1746, januari. Natten mellan 13 och 14 januari ödelades 196 hus på 212 bebyggda tomter i 5:e kvarteret (Nordstaden) samt den nybyggda Tyska kyrkan, kommendants-, nederlags- och barnhusen och Corps de gardet. Branden hade startat vid ett nytt hus som tillhörde gördelmakare Kristian Oberländer vid mitten av Sillgatan, mitt emot den gamla tyggårdssmedjan. Oberländers hustru och piga hade varit sysselsatta med att "nösta" vekar till talgljus fram till kvart över elva på kvällen. Elden upptäcktes av Oberländer klockan ett på natten, då det brann kraftigt i ett uthus på gården. Paret Oberländer friades efteråt för att ha handskats ovarsamt med elden. Oberländer försökte omedelbart släcka branden, medan hustrun alarmerade brandvakten på Tyggården samt alla grannar i området. Men en stark västlig vind rådde, och elden hade redan hunnit sprida sig i sådan omfattning att den inte gick att hejda. Kvarteren mellan Sillgatan och Stora torget (Gustaf Adolfs torg) samt mellan Sillgatan och Köpmansgatan var snart ödelagda. Över Köpmansgatan till Tyska kyrkan spred sig nu elden, som tillsammans med kommendantshuset lades i aska. Rådhuset lyckades man rädda. I väster spred sig branden ända ner till Masthamnen, mittemot nuvarande Skeppsbroplatsen, och i öster till hamnkanalen. För att förhindra att elden spred sig till andra sidan kanalen, beskriver magistraten att det "-- gjordes alla upptänkliga anstalter med sprutor, brandsegel och annat redskap att hindra detta, vilket även lyckades, ehuru visserligen åtskilliga här belägna hus genom gnistor och bränder så i takrännor som i andra delar antändes." I norr nådde elden ända till foten av Kvarnberget, men själva väderkvarnen och fortifikationens materialhus lyckades man rädda, jämte kruthuset som tillhörde bastionen Sanct Ericus. Därigenom räddades inte bara Kronhuset utan man förebyggde en explosionskatastrof, med förödande konsekvenser. Stadsarkitekten Bengt Wilhelm Carlberg såg branden från sin bostad på Kärralund, men kunde inte komma in i stan, eftersom stadsportarna var stängda för natten. Först klockan tio dagen därpå kom han in och kunde konstatera att "-- att allt stod i full brand och att elden var så avancerad, att fast ingen räddning syntes mera för denna del av nordstaden." Carlbergs personal i Tyggården lyckades rädda kronans dokument och räkenskaper, alla redskap ur smedjan och ett stort antal instrument ur det nya instrumentalhuset på Tyggårdstomten. Båda dessa byggnader brann ner, samt vakthuset och en materialbod, uppförd av korsvirke och bräder. Fram till klockan fyra på morgonen den 15 januari bekämpades elden under Carlbergs ledning, vilken hade hejdats "uti en smal gränd," och den fick "sålunda ej komma varken till kruthuset, väderkvarnen eller de många på det höga Kvarnberget belägna hus och gårdar." Major Cederstråle vittnade om att brandredskapen snart blev odugliga. Corps de Garde på torget jämte det materialhuset bredvid kunde inte räddas. En bidragande och olycklig omständighet, var enligt majoren att "-- det från klockan två på natten till tio på morgonen i ständigt arbete och till största delen utmattade manskapet måste tillåtas taga sig en stunds förfriskning, vartill jämväl kom att många som bodde vid Tyggården och på den trakt, där det brände, måste gå hem och rädda sina munderingspersedlar." Brandredskapen var vid tiden mycket primitiva, och då brandmästaren Appelberg vittnade inför kämnärsrätten beskrev han hur brandsprutorna var smorda och försedda med tillräckliga slangar om 50 fots längd, men hur de under släckningsarbetet skadades i händerna på ovant folk. Dessutom var vattentillförselns otillräcklig, och brandsprutorna kunde ibland fyllas med så smutsigt vatten att trycket blev dåligt. Han beskriver ytterligare att "den i Jönköping tillverkade sprutan nr 3 med en slang av 50 alnars längd hade vid Köpmansgatan ej med sitt vatten räckt högre än till halva husväggen." Men han hade testat sprutorna tidigare på stadens tyggård, och då hade de fungerat till belåtenhet. Han skyllde främst på att "-- betjäningen dels varit för liten, dels alldeles felat, eller ock hade sådana personer biträtt som ej förstått att pumpa eller hantera sprutorna." Denna brand innebar att staden nu på allvar bestämde sig för att vara bättre förberedd på brandfaran. För stadens räkning uppfördes vid Stora torget en ny Corps de Garde, ett brandhus samt tyg- och materialhus. Först när brandstationen vid Heden stod klar, flyttade brandmännen från brandstationen vid Gustaf Adolfs torg. 1746 års brand var kanske den som fick störst betydelse för stadens framtida brandförsvar. Bland mycket annat tillsattes en fast avlönad brandvakt. Brandvaktsmanskapet förlades till Corps de Garde, och 12 man sändes skiftesvis ut var timme, sex till nordstaden och sex till stadens södra område. Brandväktarna gick två och två genom gatorna, och vid varje timslag skulle de långsamt ropa: "Från eld och brand, från fiendens hand bevare Gud vår stad och land."GHT, 14 januari 1946, "Dystert 200-årsminne." En skröna säger att branden anlades av en fransk värvare, som samma natt tvingades fly landet efter att han i en duell stuckit ner och dödat en svensk officer, son till biskopen Georg Wallin.Morgonposten, 5 november 1938. "Kongl. Mayestät, har under et Nådigt medlidande av berörde suppliquo inhämtat, den stora olycka, uti hwilken Staden Götheborg förmedelst den i förledne Januarii månad timade beklaglige Wådelden, skall wara råkad, och hwarigenom ej allenast den Tyska Kyrkan, Commendants-huset, Nederlagshuset, Stadsens Corps de Garde med Material- och Spruthuset, utan och 196 private Gårdar eller 212 bebygde Tomter ynckeligen blifwit i aska lagde;--" Så inleddes "Kongl. May.ts Nådige Resolution, uppå Magistratens uti Staden Götheborg, insinuerade underdånige Supplique. Gifwen Stockholm i Råds-Cammaren, den 9 October 1746." Man säger sig i nåder vara beredd till att "...denna vackra Stadens återuppbyggande samt de lidande invånarnes hjälp och understöd bidraga allt vad vid då varande Rikets omständigheter åstadkommas kunde." Hjälpen specificerades i fyra punkter: Först beviljades tre allmänna kollekter över hela landet för den avbrända Tyska kyrkans återuppförande. Den andra punkten avsåg byggandet av sten- och korsvirkehus på de eldhärjade tomterna. Sådana hus skulle inte bara ge staden "större prydnad, utan även mera säkerhet för eldsvåda i framtiden. Och, som de Inrikes Murtegeln, der å orten ej skola wara tillräcklige, och Byggningswärket jämwäl der stigit til et ganska högt pris med mera; så wil Kongl. May:t, härmed i Nåder hafva förundt Götheborgs Stad trenne års Tullfrihet på Utrikes Tegel och Takpannor till de afbrända Husens återuppförande af Steen." Men de importerade teglen och takpannorna fick endast användas för stadens och kyrkans återuppbyggnad, och inte säljas till annan ort. De återstående punkterna avsåg dels "hämmande af den stora brist, som nu för tiden skall wara i Göteborg på Spannemål och Victualie-Persedlar," samt de förluster som eldsvådan orsakat genom uppbrända nederlagsvaror. K. M:t beviljade därför nedsättning av tullen för vissa varuslag till slutet av juni månad 1747 samt befrielse från erläggande av tull på nederlag fördärvat gods.GHT, 1946, "Kgl. hjälp för 200 år sedan." 1758, juni. Omkring midnatt mellan 26 och 27 juni började det brinna i rådman P. Jernstedts hus vid Torggatan i 5:e kvarteret. Inom åtta timmar gick stadens tull- och artillerityghus samt fler än 100 privata byggnader förlorade. Enligt landshövdingens rapport fördelade enligt; i sjätte roten 9, i sjunde 23, i åttonde 17, i nionde 26 och i tionde 30 st. 1792, mars. Natten mellan den 2 och 3 mars (eventuellt redan vid 23-tiden den 2 mars) kom elden lös på baksidan av snickare J.H. Lohmans hus i 3:e kvarteret, 4:e roten vid Drottninggatan mellan Brunnsparken, Östra Hamngatan och Vallgraven. Under 15 timmar ödelades 110 hus på 99 tomter i 3:e kvarteret, bland andra sockerbruket vid Brunnsparken. Fyra personer omkom och 600 familjer blev hemlösa. Lohman fick böta 73 riksdaler och 16 skilling, medan skadorna värderades till 50 tunnor guld.