Bahá'í-trons historia börjar med en shia-muslimsk sekts sökande efter "den utlovade", som de till slut fann i profeten Báb. Efter Bábs död 1850 blev Bahá'u'lláh den ledande gestalten, och en ny religion – Bahá'í – med egna heliga skrifter, helgdagar och "bud" började framträda. Efter Bahá'u'lláh ansvarade 'Abdu'l-Bahá och Shoghi Effendi för trons konsolidering och spridning. Från år 1963 är det en vald församling – Universella Rättvisans Hus – som är Bahá'í-trons högsta organ.
Báb
I början av 1800-talet framträdde bland imamiterna (tolvshiiterna) i det shiamuslimska samfundet i nuvarande Iran och Irak det messianska Shaykhi-sällskapet. Shaykhi var en av flera grupper som väntade sig det snara framträdandet av Mahdi eller Qáim (Han som reser sig) – återkomsten av den sedan år 869 försvunne tolfte imamen. Enligt denna tro är Mahdi inte försvunnen, utan snarare dold för människornas sinnen av Gud, en lära som kallas ockultationen. al-Mahdi förväntas återkomma, eventuellt tillsammans med Jesus, för att fullfölja sina löften att bringa rättvisa och fred till världen. Shaykhierna övergav bokstavstolkningen av Koranen och de övriga religiösa skrifterna när det gällde Mahdi och tillämpade i stället en symbolisk tolkning. De hade även en symbolisk syn på återuppståndelsen, yttersta domen och andra religiösa fenomen, och spred sin tro genom undervisning. Den symboliska synen på Koranen, Bibeln och andra religiösa skrifter lever kvar idag i bahá'í-tron.
Den som grundade bábí-tron var en ung köpman, Sayyid 'Ali Muhammad, bosatt i Shiraz. Han kan eventuellt ha fått kvalificerad undervisning av shaykhi-ledaren Siyyid Kazim under en längre vistelse i den heliga staden Karbala år 1839 eller 1840. Drygt två timmar efter solnedgången den 22 maj 1844, i sitt hem i Shiraz i Iran, tillkännagav Sayyid 'Ali Muhammad för en lärd shaykhi, Mulla Husayn, att han var "Den utlovade" samt porten till en ny, lysande andlig era. Sayyid 'Ali Muhammad antog titeln Báb (al-Báb) som betyder just "Porten". Till en början ska Báb ha beskrivit sig som en port till Mahdi och Messias snara ankomst och därigenom till en helt ny världsordning, men han identifierade i själva verket sig själv med Mahdi. "Jag är. Jag är, jag är den Utlovade, den vars namn ni under tusen år har åkallat, den vid vars omnämnande ni har stigit upp, den vars ankomst ni har längtat att få bevittna och den vars uppenbarelses timme ni har bett Gud att påskynda. Sannerligen säger jag eder: det åligger folken i både öst och väst att hörsamma mina ord och att förbinda sig i tro till min person", sade Báb när han förhördes av en mäktig religiös och politisk församling i staden Tabriz.Holmsen, Sverre (1969; 1981) De upplysta horisonterna. Bahá'í-förlaget, s 43. Denna identifikation var symbolisk och sammankopplades med det nya begreppet gudsmanifestation – ett ord som endast till en del är identiskt med ordet profet, och som både Báb och hans efterföljare Bahá'u'lláh och 'Abdu'l-Bahá fick svårigheter med att förklara för omvärlden. Bábs läror om hur rättvisa, fred och internationalism skulle leda fram till mänsklighetens enhet spreds emellertid mycket snabbt, inte minst för att majoriteten av shaykhi-anhängarna anslöt sig. Den snabba tillväxten av bábísmen framkallade ett starkt motstånd från prästerskapet och myndigheterna. Tiotusentals bábíer led martyrdöden och Báb satt fängslad från april 1847 fram till sin martyrdöd genom arkebusering den 9 juli 1850.Holmsen, Sverre (1969; 1981) De upplysta horisonterna. Bahá'í-förlaget, s 52-58.
Bahá'í-tron framställer gärna Báb som varande enbart porten till ytterligare en gudsmanifestation, en långt mer betydelsefull uppenbarare av Guds vilja som skulle grunda en ny religionsepok för hela mänskligheten. Báb kallar denne kommande världsundervisare för Han-som-Gud-skall-uppenbara. i juli 1848 gick emellertid Báb officiellt ut med att han själv var Qa'im ("den som reser sig/framträder" – för shia-muslimer är Qa'im identisk med Mahdi). Offentliggörandet skedde i Tafletten till Mulla Shaykh `Ali Turshizi, `Azim, och där beskriver han dessutom den kommande gudsmanifestationen, Han-som-Gud-skall-uppenbara, som Qayyum (ungefär "självbestående gudomlighet"). Många av Bábs senare verk innehåller avsnitt där shiitiska föreställningar om identiteten på och tidpunkterna för Qa'ims framträdande ges nya tolkningar eller avmytologiseras i ljuset av att Báb själv är Qa'im och Mahdi. Qa'imiyya (ungefär "Qa'im-skap") var också något som Bábs anhängare gav uttryck för att de trodde på, men den aspekten av Bábs anspråk är något som Bahá'u'lláh och senare bahá'íer överhuvudtaget inte sysselsätter sig med.Cameron, Glenn & Momen, Wendi (1996) A Basic Bahá'í Chronology. Oxford: George Ronald.,Lambden, Stephen (1997) "Qa'im (Ariser) and Qayyum (Deity Self-Subsistent). The background and significance of twin messianic advents in Babi-Bahá'i scripture". Presenterat på Irfan Colloquia Session nr 14, Bahá'í-centret i Manchester, England 4-6 juli 1997.
Báb konstruerade en solkalender med 19 månader med vardera 19 dagar plus fyra skottdagar. Denna kalender används idag av bahá'í-troende i hela världen. Han förutspådde ett andligt uppvaknande i hela världen och att mänskligheten skulle inse att alla religioner och profeter ursprungligen är identiska. Dessutom ändrade Báb på en rad muslimska lagar som gällt sedan Muhammeds tid: han avskaffade slöjtvånget för kvinnor, han ville mildra straffen för brottslingar och helt ta bort de straff han fann mest barbariska.
Bahá'u'lláh
Mirzá Husayn 'Ali Nurí (12 nov 1817 – 29 maj 1892), sonen till en förmögen minister i shahens regering, anslöt sig tidigt till bábísmen och fick så småningom namnet Bahá'u'lláh (Guds Härlighet). De fyra sista månaderna 1852 satt Bahá'u'lláh fängslad i ett stinkande underjordiskt fängelse. Där blev han genom flera visioner medveten om sin kallelse som Guds sändebud. När han släpptes fri utvisades han och hans familj till Bagdad, som tillhörde Osmanska riket. Där skrev han flera av de böcker som de baha'i-troende skulle komma att betrakta som heliga: Förborgade Ord, Kitáb-i-Iqán (Visshetens bok), Sju dalar.
Från mitten av 1850-talet såg bábíerna Bahá'u'lláh som den växande trons självklare ledare, och han utvisades därför till Konstantinopel och Adrianopel. Innan denna förflyttning i april 1863 vistades Bahá'u'lláh i tolv dagar i en trädgård (Ridván) i Bagdads utkant. Där tillkännagav han för blandade åhörarskaror att han var Han-som-Gud-skall-uppenbara, den gudsmanifestation vars ankomst hade förutsagts av Báb. Fyra månader senare, i Adrianopel, offentliggjorde Bahá'u'lláh sin kallelse genom brev/skrifter riktade till härskarna i Persien, Osmanska riket, Ryssland, Preussen, Österrike-Ungern och Storbritannien, samt till påven och andra religiösa ledare. Vid beaktandet av hur olika anspråk framfördes på 1850- och 1860-talet bör man vara medveten om att Báb på den tiden var den stora gudomliga personen bland anhängarna, medan det idag är så att Bahá'u'lláh ses som den över allt överskuggande gudsmanifestationen medan Báb har getts en roll som förelöpare, ungefär som Johannes Döparens i förhållande till Jesus.
Mer än 90 procent av bábíerna erkände Bahá'u'lláhs anspråk och nya grupper av troende strömmade till. Dessa blev kända som bahá'íer och religionen fick namnet Bahá'í. Bahá'u'lláhs offentliggörande av sin ställning ledde till nya intriger mot honom, vilket resulterade i att han blev landsförvisad ännu en gång. I denna sista förvisning, år 1868, sändes Bahá'u'lláh med familj och närmaste följeslagare till en straffkoloni i Osmanska Riket - staden 'Akká i Palestina. Genom Bahá'u'lláhs förvisning till Palestina, nuvarande Israel, kom detta att bli det heliga landet inte bara för judar, kristna, och muslimer, utan också för bahá'íer.
I nära två år hölls Bahá'u'lláh, hans familj samt ett antal anhängare fängslade i armékaserner, ombyggda till fängelseceller. En av hans söner och ett flertal följeslagare dog. Så småningom lindrades den stränga fångenskapen, och sina sista årtionden i livet fick Bahá'u'lláh bo i en herrgårdsliknande byggnad nära staden. I Palestina sammanställde han sitt kanske viktigaste verk: Kitáb-i-Aqdas. Före sin bortgång 1892 bevittnade Bahá'u'lláh hur hans lära hade spridit sig utanför Persien och det Osmanska imperiet till Kaukasien, Turkistan, Indien, Burma, Egypten och Sudan.
Böcker uppenbarade av Bahá'u'lláh The Four Valleys (1857 version) Bahá'u'lláhs Förborgade Ord (1857; en arabisk och en persisk del) Gems of Divine Mysteries (ca 1859) Sju Dalar (1860) Gems of Divine Mysteries (ca 1859) Visshetens bok (1861, delvis på persiska, delvis på arabiska) Summons of the Lord of Hosts (ca 1868) Tabernacle of Unity (ca 1870) The Kitáb-i-Aqdas /The Most Holy Book (Completed 1873) Tablets of Bahá’u’lláh Revealed After the Kitáb-i-Aqdas (written until 1892) Epistle to the Son of the Wolf (ca 1890) Axplock från Bahá'u'lláhs Skrifter (sammanställning av Bahá'u'lláhs skrifter mellan 1853 och 1892 gjord av Shoghi Effendi)
'Abdu'l-Bahá thumb|180 px|'Abdu'l-Bahá på besök i London 1912.
Abbas Effendi sägs ha fötts samma natt 1844 som religionsstiftaren Báb för första gången förkunnade sitt religiösa budskap i Shiraz, om en "ny era för mänskligheten", men detta är inte säkerställt. Bahá'u'lláh gav honom namn som "Mästaren", "Den största grenen" eller "Det sanna exemplet". Själv föredrog han att kalla sig 'Abdu'l-Bahá, vilket betyder "Härlighetens tjänare".Åhs, Olle (2009) Den sista pusselbiten. En sökares väg till klarhet. Stockholm: Bahá'í-förlaget. När `Abdu'l-Bahá som åttaåring träffade sin far i fängelset, sägs han genom en ingivelse ha förstått att Bahá'u'lláh var den utlovade Guds budbärare för vår tid. Därmed inleddes `Abdu'l-Bahás fyrtioåriga religiösa karriär, kantad av prövningar, förföljelser, landsförvisning och fångenskap. Han fanns alltid vid sin fars sida.
Under Bahá'u'lláhs och hans familjs förvisning till Adrianopel blev Abbas Effendi känd som "Mästaren". I fängelsestaden Akko kom en mängd sökare och troende för att träffa Bahá'u'lláh, och då tog `Abdu'l-Bahá emot besökarna. De som han kunde bedöma som äkta sanningssökare fick tillstånd att träffa hans far. Vid Bahá'u'lláhs bortgång, år 1892, var det `Abdu'l-Bahá som i sin fars testamente utsetts til "förbundets mittpunkt", "trons sanna exempel" och "lärans enda tolkare". Hans ord skulle därmed ha samma gilgithet som Bahá'u'lláhs egna ord. Bahá'u'lláhs testamente innebar även att de som deklarerat eller skulle komma att deklarera sin tro på Bahá'u'lláh även ingått ett förbund inom ramen för bahá'í-tron och därför måste följa den person som Bahá'u'lláh i sitt testamente utsåg till sin efterföljare, och därefter den som 'Abdu'l-Bahá skulle komma att utse till sin efterträdare, etc. `Abdu'l-Bahá förklarade och utbredde sin fars lära, och `Abdu'l-Bahás brev, tal, texter och skrifter utgör en stor del av bahá'í-skrifterna.
Efter ungturkarnas revolution 1908 utlystes amnesti för religiösa och politiska fångar. 'Abdu'l-Bahá blev fri att resa vart han ville och att bosätta sig där han önskade, utom möjligen i Iran där man inte skulle ha släppt in honom. Han fick dock inte försöka omvända människor till bahá'í-tron i Palestina (och samma regel gäller för övrigt även i dagens Israel). Åren 1910 - 1913, gav han sig iväg för att föra budskapet om den nya dagen till västvärlden. Egypten, London, Paris, Stuttgart, Wien och Budapest var städer i Europa som han besökte. Han varnade för det stora krig som han kunde se snart skulle kunna bryta ut i Europa. Nästan 70 år gammal, reslig (186 cm) och med långt vitt skägg, reste han till USA och Kanada.