höger|miniatyr|Familjen Yosef i Bagdad (1924). höger|miniatyr|Tre kurdisk-judiska kvinnor från byn Rawanduz i norra Irak (1905).
Judarnas historia i Irak går tillbaka till den babyloniska fångenskapen omkring år 586 f.Kr. Irakiska judar är ett av de historiskt mest framstående judiska samhällena och ett av de äldsta i världen.
Det judiska samhället i Mesopotamien – i judiska källor kallat Babylonien – har sitt ursprung i början av 500-talet f.Kr., då en stor del av befolkningen i det besegrade Juda rike fördes i exil till Babylonien i flera vågor av det Nybabyloniska riket. Några årtionden senare återvände en del av de landsförvisade till Juda, efter Kyros den stores dekret. Under denna period återuppbyggdes templet i Jerusalem, viktiga förändringar genomfördes i den judiska religiösa traditionen, och återvändande ledare som Serubbabel, Esra och Nehemja fick stor betydelse. Även om det finns begränsad information om den babyloniska judiska gemenskapen under det andra templets tid och den mishnaiska perioden, anser forskare att samhället då fortfarande var livskraftigt.
Den judiska gemenskapen i Babylonien fick en framträdande roll som centrum för judisk lärdom efter att den judiska befolkningen i Israels land började minska under 200-talet e.Kr. Det uppskattas att den babylonisk-judiska befolkningen mellan 300- och 700-talet uppgick till omkring en miljon människor, vilket gjorde den till den största judiska diasporan under denna period. Området blev hem åt flera betydelsefulla talmudiska lärosäten, såsom akademierna i Nehardea, Pumbedita och Sura, och det var här som den babyloniska Talmud sammanställdes. Den mongoliska invasionen och den diskriminering som förekom under de islamiska kalifaten under medeltiden ledde så småningom till en nedgång för regionens judiska samhälle. Under det osmanska riket förbättrades situationen för Iraks judar. Samhället etablerade moderna skolor under andra hälften av 1800-talet. Förföljelser – som ledde till att flera av Bagdads ledande judiska familjer flydde till Indien – i kombination med växande handel med de brittiska kolonierna, bidrog till att Iraks judar etablerade ett handelsnätverk i Asien, kända som de bagdadiska judarna.Det judiska samhället i Irak utgjorde en relativt homogen grupp som bevarade sin kollektiva judiska identitet, kultur och traditioner. De särskilde sig genom sitt sätt att tala den äldre judeo-arabiska dialekten, sin klädstil, sin iakttagelse av religiösa ritualer som sabbaten och de judiska högtiderna, samt genom att följa kashrut. Under 1900-talet spelade Iraks judar en viktig roll under de första åren av Iraks självständighet. Enligt historikern Avi Shlaim var de djupt integrerade i det irakiska samhället, både kulturellt och språkligt. Judar innehade många tjänster inom bland annat finansdepartementet, statens bokföring, offentliga arbeten, kommunikation, post och telegraf, hamnväsendet i Basra, järnvägen och tullverket. Även inrikes-, utbildnings-, hälso-, polis- och försvarsdepartementen hade judiska anställda.
I början av 1900-talet utgjorde judar en betydande del av befolkningen i Iraks större städer, med upp till 40 procent i Bagdad och omkring 25 procent i Basra. År 1941 ägde Farhud rum i Bagdad – en våldsam pogrom där 200 eller fler judar mördades. Efter det 1948 års arabisk-israeliska krig ökade förföljelserna mot judar markant, vilket ledde till ökad statlig repression och kulturell diskriminering. Den irakiska regeringen förbjöd judar att emigrera till Israel av rädsla för att stärka den nya israeliska staten. År 1950 ändrade regeringen hållning och tillät judar att lämna landet, förutsatt att de avsade sig sitt irakiska medborgarskap. Mellan 1950 och 1952 tömdes nästan hela den judiska befolkningen i Irak genom Operation Ezra och Nehemja, då omkring 120 000 till 130 000 judar (cirka 75 procent av det irakisk-judiska samfundet) anlände till Israel.
Under de tidiga åren av Baathpartiets styre, tillämpade regimen en tudelad politik gentemot den judiska befolkningen. Å ena sidan fängslades, torterades och avrättades judar som anklagats för spioneri för Israels räkning. Å andra sidan visade vissa tjänstemän personlig sympati och en mildare inställning. Många judiska familjer lyckades övertyga myndigheter om att frige anhöriga som fängslats. Tiden under Abdul Karim Kassem betraktades allmänt som relativt gynnsam för judar, särskilt i jämförelse med Ahmad Hasan al-Bakrs styre. Under denna period lämnade ett stort antal av de kvarvarande judarna landet, vilket än en gång innebar en kraftig minskning av den judiska befolkningen. Så småningom lättade det öppna förtrycket och judar behandlades mer rättvist. När Saddam Hussein kom till makten upphävde han många antisemitiska lagar och politik. Den judiska befolkningen fortsatte dock att minska under hans styre – inte längre på grund av förföljelse, utan just genom att de tidigare restriktionerna om utlandsresor upphävdes. Många judar tog tillfället i akt och utnyttjade denna frihet att resa mellan Irak och utlandet, en praxis som blev rutin. De som bosatte sig utomlands under denna tid behöll sitt irakiska medborgarskap. Dessutom tjänstgjorde flera judar i regeringsroller under hans regim. Den återstående judiska befolkningen i Irak fortsatte att minska under de följande årtiondena. År 2003 uppskattades antalet judar i landet till 34 personer, främst bosatta i Bagdad.
De irakiska judarnas religiösa och kulturella traditionerna lever i dag vidare i starka judiska församlingar som grundats av irakiska judar i Israel, särskilt i städerna Or Yehuda, Givatayim och Kiryat Gat. Enligt officiell statistik från den israeliska regeringen fanns det år 2014 omkring 227 900 judar av irakiskt ursprung i Israel, medan andra uppskattningar nämner upp till 600 000 israeler med någon form av irakisk bakgrund. Mindre samhällen som bevarar irakisk-judiska traditioner i den judiska diasporan, finns i Storbritannien, Irland, Australien, Singapore, Kanada, och USA.
Termen "Babylonien" Det som i judiska källor benämns som ”Babylon” eller ”Babylonien” kan syfta antingen på den forntida staden Babylon och det Nybabyloniska riket, eller – vilket är vanligare – på ett särskilt område i Mesopotamien (regionen mellan floderna Eufrat och Tigris) där flera framstående judiska lärosäten eller akademier verkade under geonernas tid (500-talet – 1000-talet e.Kr.). Under denna period ledde gaonerna (rektorerna för de stora akademierna i Sura och Pumbedita) utvecklingen av judisk lag och tolkning. Deras rättsliga utlåtanden och undervisning kom att få avgörande betydelse för den judiska diasporan och för formandet av den judiska traditionen efter Talmud.
Historia
Tidig biblisk historia Hebreernas patriark Abraham härstammade från Mesopotamien. De tio israelitiska stammarna från det norra kungariket Israel förvisades till Assyrien från år 730 f.Kr.Rea, Cam. The Assyrian Exile: Israel's Legacy in Captivity, p. 47
I Bibeln görs inte alltid någon tydlig åtskillnad mellan staden Babylon och landet Babylonien; i de flesta fall används samma ord för båda. I vissa avsnitt kallas Babyloniens land för Shinar, medan det i litteraturen efter exilen benämns Kaldeen. I Första Moseboken beskrivs Babylonien som det land där Babel, Uruk, Akkad och Kalne ligger – städer som sägs ha utgjort början av Nimrods rike (). Här låg Babels torn (), och det var säte för Amrafels herravälde.
I de historiska böckerna i Bibeln hänvisas ofta till Babylonien (det finns inte färre än trettioen omnämnanden i Kungaböckerna), även om det ibland är förvillande hur en tydlig åtskillnad mellan stad och land saknas. Hänvisningarna är begränsade till kontaktytorna mellan israeliterna och olika babyloniska kungar, särskilt Merodak-Baladan (i 2 Kung. 20:12 kallad Berodak-Baladan) och Nebukadnessar. I Krönikeböckerna Esra och Nehemja överförs intresset till Cyrus (se till exempel ), även om återblickarna fortfarande behandlar Nebukadnessars erövringar. Artaxerxes nämns en gång ().
I Israels poetiska litteratur spelar Babylonien en obetydlig roll (se Psaltaren 87:4 och särskilt Psalm 137), men i profetlitteraturen intar Babylonien en mycket framträdande plats. Jesajas bok genljuder av “Babylons börda” (Jes. 13:1), även om Babylon vid den tiden fortfarande framstod som ett “avlägset land” (Jes. 39:3).
Bland de hebreiska skrifterna är det Jeremias bok som mest ingående och betydelsefullt behandlar babyloniskt liv och historia. Genom ett stort antal hänvisningar till händelser under Nebukadnessars regeringstid har Jeremias bok blivit en värdefull källa för rekonstruktionen av babylonisk historia i modern forskning. Nebukadnessars egna inskriptioner handlar nästan uteslutande om byggnadsarbeten, och utan Jeremias bok skulle mycket lite vara känt om hans fälttåg mot Jerusalem.
Babylonisk fångenskap och återvändandet till Sion Under 500-talet f.Kr. förvisades judarna från det forntida Juda rike till Babylon av Nebukadnessar i tre omgångar. Dessa tre tillfällen nämns i Jeremias bok (). Den första exilen ägde rum under Jojakins regering år 597 f.Kr., då Nebukadnessar som vedergällning för vägran att betala tribut delvis plundrade första templet i Jerusalem och bortförde flera ledande medborgare (Daniels bok, ).
Elva år senare, under Sidkias regering – som hade tillsatts av Nebukadnessar – utbröt ett nytt judaiskt uppror, möjligen uppmuntrat av den egyptiska arméns närvaro. Jerusalem ödelades helt, och en andra deportation följde.
Fem år därefter berättar Jeremia om en tredje deportation. Efter att Persien erövrat Babylonien gav Kyros den store judarna tillstånd att återvända till sitt hemland (537 f.Kr.), och enligt uppgifter utnyttjade över fyrtio tusen denna möjlighet. vänster|miniatyr|235x235px| Judiska skriftlärda vid Hesekiels grav 1914 De tidigaste skildringarna av judarnas exil i Babylonien bygger endast på begränsade uppgifter i Bibeln. Ett antal arkeologiska fynd, såsom Al-Yahudu-tavlorna, har dock kastat ljus över deportationernas sociala livsvillkor. Vissa källor försöker kompensera denna brist på information genom legender och traditioner. Ett exempel är den så kallade “Lilla krönikan” (Seder Olam Zutta), som strävar efter att bevara en historisk kontinuitet genom att redogöra för exilarkernas (Reshe Galuta) släktträd, tillbaka till kung Jojakin. Jojakin själv framställs i denna tradition som den förste exilarken.
Den "lilla krönikan" uppger att Serubbabel återvände till Judeen under den grekiska perioden. Det är tydligt att ättlingarna till Davids hus intog en upphöjd ställning bland sina trosfränder i Babylonien, liksom de gjorde vid samma tid i Judeen. Under mackabéerupproret hade dessa judaiska ättlingar till det kungliga huset utvandrat till Babylonien.
Akemenidiska perioden Enligt den bibliska berättelsen var den persiske kejsaren Kyros den store “Guds smorde”, eftersom han befriade judarna från det babyloniska styret. Efter att Babylonien erövrats av det persiska akemenidiska riket beviljade Kyros alla judar medborgarskap och tillät dem genom ett kungligt dekret att återvända till Israel (omkring 537 f.Kr.). Därefter utvandrade flera på varandra följande vågor av babyloniska judar till Israel. Esra (verksam cirka 480–440 f.Kr.) återvände från den babyloniska exilen och återinförde Toran i Jerusalem (Esra 7–10 och Nehemja 8).
Under den andra templets tid utvecklades två stora judiska samhällen i Mesopotamien: ett i norra Mesopotamien, vars medlemmar ansåg sig härstamma från tio förlorade stammarna, och ett i centrala Mesopotamien med ursprung från de judaiska landsflyktingarna. Kontinuiteten av judisk kultur i Babylonien genom århundradena framgår bland annat av vissa personnamn som förekommer både bland de babyloniska judarna i Esra-Nehemja och flera sekler senare bland babyloniska amoraim, men aldrig i judeiska källor, såsom Sherevia.
Hellenistiska perioden