miniatyr|Några av svensk humors största namn. Från vänster: Hans Alfredson, Lissi Alandh, Mille Schmidt, Tage Danielsson och Gösta Ekman, 1962 Svensk humor är de komiska texter, bilder, skådespel och musikverk vars skapare huvudsakligen kommer från Sverige. Några av de främsta namnen är Galenskaparna och After Shave, Albert Engström, Hasse och Tage, Lasse Åberg samt Killinggänget. Det komiska TV-program som setts av flest svenskar är Bosse Parneviks Parneviks TV-Party från 1978 - det hade till och med det högsta procentuella tittarantalet i världen.LIS är Riksförbundet Lokalrevyer i Sverige, "Parneviks TV-Party" år 1978 fick den dittills högsta procentuella tittarantalet i världen." Två svenska TV-program har vunnit det internationella komedi-TV-priset Guldrosen: Helt apropå (1987) och Hipp Hipp! (2002). Det finns ett flertal priser för svensk humor, inklusive Karamellodiktstipendiet, Kristallens pris för bästa humorprogram inklusive sit-com, samt Adamsonstatyetten (även om den sistnämnda inte enbart ges till komiska serieskapare).
Typiska drag och influenser Det är svårt att dra definitiva gränser mellan svensk och utländsk humor, inte minst eftersom flera komiker flyttat mellan länder och inspirerats av varandra. Generellt anses svensk humor ofta ligga nära den brittiska humorn, och TV-serier såsom Pang i bygget"Svensk humor har förlorat självinsikten" av Lennie Norman på Newsmill, besökt 5 augusti 2009"Sommarsamtal med Suzanne Reuter", Barometern, besökt 5 augusti 2009 och The Office"Komiker med känsla för dramatik", Ulf Kvensler menar att Ulvesson och Herngren även har andra förebilder än The Office, Dagens nyheter, besökt 5 augusti 2009"Smartare publik kräver mer av tv-berättarna" på Dagens story, om Martin Persson, besökt 5 augusti 2009"Vill den verklige Johan Glans stiga fram?", Dagens nyheter, besökt 5 augusti 2009 har influerat många komiker.
Traditionsenligt visas sketchen Grevinnan och betjänten varje nyårsafton. Revyer är ett format som har lett till många framgångar, från Ernst Rolf på 1910-talet till 2000-talets R.E.A. (Roligt Elakt Aktuellt).
Invånarna i grannlandet Norge får oftast agera mindre vetande i svensk humors etniska humor, i de så kallade norgehistorierna. Periodvis får sådana standardskämt ge vika för trender såsom Alla barnen-historierna under 1990-talet. Vid några tillfällen blev dock de ömsesidiga pikarna mellan Norge och Sverige mer allvarliga, såsom i fallet med Norgevisan (1968)."Norgevisan åter efter 40 års karantän", Ny teknik, besökt 5 augusti 2009"Rösta: Tidernas svenska tv-topp", plats 17, Expressen, besökt 5 augusti 2009
Historia miniatyr|Then Swänska Argus var en tidig satirtidskrift. Före 1800-talet Sveriges tidiga humor (från medeltid till äldre Vasatid) är bara delvis bevarad, eftersom analfabetismen var hög. Mycket av de tidiga humorn liknar den kärvt isländska humorn (såsom den lakoniska Gunnlaug Ormstungas saga). Senare utvecklades de roliga historierna, bland annat västgötahistorier och knallehistorier. En tidig satirisk tidskrift är Then Swänska Argus (1732–1734) som inspirerades av engelska och franska motsvarigheter i form av The Tatler och som anses utgöra gränsen mellan äldre och yngre nysvenska.Litteraturhandboken, När? Var? Hur?-serien, Bokförlaget Forum, 5:e upplagan, 1994, avsnittet "Svensk litteratur före 1900" av Daniel Andreae Utgivare var Olof von Dalin. Nytt i Then Swänska Argus var bland annat att man kunde läsa om vanliga personer, som talade om vanliga problem på vardagsspråk, liksom politisk satir i sagoform.Göran Hägg: Den svenska litteraturhistorien, Wahlström & Widstrand, 1996. , s 132-133
Dryckesvisan hos till exempel Bellman med sin lätt svarta humor och komiska figurer sjungs fortfarande på 2000-talet. Just Bellman sades ha stor improvisationsförmåga och redan under hans levnad skapades den så kallade Bellmanhistorian, som ofta byggde på hans påstådda respektlöshet mot överheten. Bellmanhistorierna har sedan gradvis förändrats och kan fortfarande höras berättas bland barn. Under Gustav III:s regeringsperiod skrevs många komedier, men till exempel Carl Gustaf af Leopold (1756–1829) skrev även prosakåserier.
Juvenalerna, Blandaren och Albert Engström Under 1820-talet bildade en grupp studenter vid Uppsala universitet det som skulle bli Juvenalerna som sjöng vittra och spexiga visor. Ur detta utvecklades senare sångcykeln Gluntarne (1847 till 1850) av Juvenal-kompositören Gunnar Wennerberg. Flera av Sveriges komiker har senare kommit från samma typ av studentikosa humor.
År 1863 började humortidskriften Blandaren ges ut av studenter vid Teknologiska Institutet i Stockholm. Den innehöll skämtteckningar och inspirerades bland annat av tidningen Söndags-Nisse.
År 1894 gav Axel Wallengren under pseudonymen Falstaff, fakir ut boken En hvar sin egen professor. Samma år började tecknaren Albert Engström publicera sin figur Kolingen i tidningen Strix."101 år med svensk humor", en artikelserie i tre delar av Petter Karlsson, publicerad december 1995-januari 1996 i Expressens bilaga Exxet. Tre år senare gjorde tecknaren Oskar Andersson debut med den absurda serien om Mannen som gör vad som faller honom in.
Grönköping, Karl Gerhard och de första filmkomikerna miniatyr|Karl Gerhard (till vänster) och Ernst Rolf, två svenska revykungar, 1930. Den mest bestående insatsen under 1900-talets början gjorde Hasse Zetterström, känd som Hasse Z, när han 1902 grundade den satiriska tidningen Grönköpings Veckoblad som fortfarande publiceras. Hasse Z:s verk distanserades i antal dock av Karl Gerhard som gjorde debut 1915 med sin första revy och som snart övertog dåvarande revykungen Ernst Rolfs titel. Det skulle bli drygt 60 revyer och omkring 4000 kupletter för Karl Gerhard, varav de mest kända är Jazzgossen (1922) och Den ökända hästen från Troja (1941).
På 1920-talet debuterade flera skådespelare vars verk skulle spridas över större områden tack vare film och grammofonskivor. Thor Modéen och Edvard Persson gjorde snabbt succé efter sina debuter 1918 respektive 1919. Bland deras kännetecken hör deras stora omfång och rappa repliker, samt att de blev kritiserade av recensenterna men älskades av folket. Lika älskad var Fridolf Rhudin, vars bondkomik delvis byggde på Rhudins speciella utseende. Hasse Z:s son Kar de Mumma (Erik Zetterström) gav ut sina första kåserier 1922 och fortsatte med kåserandet fram till strax innan sin död 1997.
I början av 1930-talet visade nykomlingen Nils Poppe sina influenser från crazy-humorn som då var inne i USA. Samtidigt gjorde Sten-Åke Cederhök sina första roller.
1927 dök den tecknade serien om latmasken Kronblom upp, tecknad av Elov Persson, och den följdes 1932 av serien om den evige värnpliktige 91:an Karlsson av Rudolf Petersson. Båda serierna utkommer fortfarande och har också gjorts som film.
Povel Ramel och Svenska ord miniatyr|Brita Borg och Povel Ramel, 1958. Inspirerad av Karl Gerhard och crazy-humorn började Povel Ramel sin långa bana 1945 med enskilda nummer som Johanssons boogie-woogie-vals och Köp inte en zebra. Han skaffade snart ett revysällskap, Knäppupp, där några av de mest färgstarka deltagarna var Martin Ljung, Brita Borg, Gunwer Bergkvist, Oscar Rundqvist, Wenche Myhre, samt Hans Alfredson och Tage Danielsson. Ramel, som var huvudsaklig författare, kännetecknades av stor ordekvilibrism och lekfullhet, och instiftade senare Karamelodiktstipendiet.
Alfredson och Danielsson blev snart kända för sina egna produktioner, under namnet Svenska ord, fast oftare benämnda Hasse och Tage. Till deras revygäng hörde Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Lars Ekborg och Lissi Alandh. Bland deras stora verk räknas Mosebacke Monarki, figurerna med efternamnet Lindeman och filmen Att angöra en brygga. Deras humor var oftare samhällskritisk och innehöll stundom fräckisar. Hasse och Tage lyckades med en sketch i revyn Hålligång att ändra Televerkets rutiner för inkopplandet av telefoner, en av de få gånger satir fått verkliga konsekvenser.
En av 1960-talets mest berömda sketcher var Skattkammarön (ibland felaktig benämnd Fia med knuff) där Margaretha Krook, Åke Grönberg, Lars Ekborg och Gunwer Bergqvist blir osams när de spelar sällskapsspel. Sketchen skrevs av Bengt Linder, som skrev radioprogram (bland annat Räkna med bråk med Carl–Gustaf Lindstedt och Arne Källerud) TV-sketcher och för scenen (kända är bland annat "Ante"-monologerna som skrevs för Stig Grybe."Rösta: Tidernas svenska TV-topp", Expressen, plats 15, besökt 5 augusti 2009
Andra stora namn vid den här tiden var Tre Knas (Carl-Gustaf Lindstedt, Gunnar "Knas" Lindkvist och Nils Ohlson), Stig Grybe, Gösta Bernhard, Tjadden Hällström och Sune Mangs. 1949 kom den första av en lång serie filmer om Åsa-Nisse, vars buskis-humor blev lika utskälld av kritikerna som betittad av publiken. Flera av dåtidens stjärnor medverkade i Lennart Hylands TV-program Hylands hörna (1962-83), inklusive en mycket omdiskuterad insats av Per Oscarsson 1966."Rösta: Tidernas svenska TV-topp", Expressen, plats 3, besökt 5 augusti 2009 Historiskt blev också tillfället när statsministern Tage Erlander besökte Hylands hörna och berättade en rolig historia om en präst: "Rösta: Tidernas svenska TV-topp", Expressen, plats 16, besökt 5 augusti 2009
Journalisterna Bang, Jolo och Torsten Ehrenmark Redan i mitten av 1940-talet började Barbro Alving, allmänt kallad Bang eller Kärringen mot strömmen, skriva kåserier utanför sitt vanliga arbete som journalist. Hennes träffsäkra penna satiriserade till exempel över personer som ville skaffa kärnvapen. Bang fortsatte samla sina kåserier ända till 1970-talet.
Vid det taget hade en annan journalist, Jan Olof Olsson, under namnet Jolo, redan skrivit kåserier i tjugotalet år. Jolo var mer berömd för sin skarpa blick och udda karaktäriseringarLänken "Jolo", Jolosällskapets webbplats, besökt 1 augusti 2009 Mest känd är dock Jolo för TV-serien Någonstans i Sverige med Janne Loffe Carlsson i huvudrollen. Jolo fortsatte att ge ut kåserier ända fram till sin död 1974 och sedan utgavs flera verk även postumt.
En tredje kåsör med lång karriär är Torsten Ehrenmark, vars samlingar Årets Ehrenmark kom varje år från 1966 till hans död 1985. Ehrenmark blev även en återkommande Sommarpratare (21 gånger) och övertrumfas i antalet gånger enbart av Lars Ulvenstam. Ehrenmarks humor var mer stillsam och torr, med mycket självironi, men blev mot slutet alltmer bitter.
Bland senare efterföljande kåsörer återfinns Ludvig Rasmusson, Marie Carlsson och Jan Håkansson.
Skäggen, Partaj och Magnus och Brasse 1963 fortsatte utvecklingen mot ett allt fräckare humorklimat när Skäggen gjorde entré. Sex skäggbeprydda män (Åke Söderqvist, Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Lasse O'Månsson, Jan-Öjvind Swahn och Edvard Matz) ledde ett program där rapar, runda ord och slangord var en del av samtalet. TV-serien Skäggen blev utskälld och till slut nerlagd, men så småningom svalnade känslorna. O'Månsson hade för övrigt tidigare varit med och startat tidningen Svenska Mad baserad på den amerikanska förlagan Mad Magazine.
Mer vitsinriktad var TV-serien Partaj från 1969, där Carl-Gustaf Lindstedt, Lars Ekborg, Jarl Borssén och Margareta Sjödin med flera skämtade.
En komikerduo som fick stora framgångar under 1970-talet var Magnus och Brasse som bestod av Magnus Härenstam och Brasse Brännström. Deras form var främst krogshowen, där Varning för barn kanske är den främsta. Nummer såsom Verkmästar'n i magen (från Levande på Nya Bacchi) och Svordomsvisan från Varning för barn) blev mycket berömda. Deras humor gjordes även som riktad till barn i TV-serien Fem myror är fler än fyra elefanter, då tillsammans med Eva Remaeus.
En annan kultserie från 1970-talet på svensk TV är Tårtan.
Humor från Göteborg
miniatyr|Kalle Sändare, alias Carl-Axel Thernberg, 1991.