Mode 1795–1820 syftar på modet i Europa under perioden mellan 1795 och 1820. Under denna tidsperiod var mode ett västerländskt fenomen, eftersom klädedräkten i andra delar av världen då bestod av en etnisk och kulturell klädedräkt som inte genomgick förändringar efter modets växlingar på det sätt som skedde i Europa.

Allmänt

Empiren har fått sitt namn efter Napoleon I, som 1804 lät kröna sig till kejsare. I själva verket var detta endast fortsättningen på en stil som blivit modern redan tio år tidigare. Den kan dock delas in i två perioder: 1795–1804 och 1804–1815.

Fram till 1804 Redan då rokokon avlösts av den klassiska stilen under 1780-talet hade modet förenklats. Tunikan, en klänning som bands om midjan endast med ett skärp, lanserades 1783. År 1794 hade denna moderiktning fullbordats då midjan försvunnit från klänningen. Detta mode, med inspiration från antiken, försökte efterlikna det klassiska modet; klänningarna var skurna med midja direkt under bysten och kjol i tunna, ibland nästan genomskinliga material. De pryddes av många små veck, var gärna skurna lite för långa och skrynklade sig vid fötterna som på de antika statyerna kring mjuka, klacklösa skor. Muslin var modetyget. Kvinnornas hår var, för första gången sedan antiken, ofta kort.

Under och efter empiren Detta mode förändrades och förnyades då Napoleon I kom till makten. Han ogillade de halvt genomskinliga linnetygerna och ville gynna sidenindustrin. Därmed blev sidenet modernt år 1803, vilket också gjorde att klänningen måste skäras annorlunda för att materialet skulle falla vackert. Klänningen skars med midjan fortfarande under bysten men nu med helt slät front och med veck endast baktill. Puffärmar blev moderna. Utanpå bar man den långärmade korta spenserjackan i mörkare färg än den vanligen ljusa klänningen. Modefärgerna var vitt, ljusblått och ljusrosa.

Det var under denna tid som mäns och kvinnors mode började skilja sig radikalt från varandras. Medan mansdräkten och kvinnodräkten tidigare hade varit olika versioner av samma modestil, följde de nu totalt olika modelinjer, då kvinnodräkten försökte efterlikna den klassiska antiken och mansdräkten det engelska lantmodet.

Under denna tid uppkom fenomenet att välja olika typer av kläder för olika tillfällen. Under 1700-talet hade överklassen endast skiljt mellan att vara fullt påklädd och att bära bekväm hemmaklädsel (som inte räknades som att vara påklädd), och den klädedräkt man bar när man var fullt påklädd var alltid en praktfull sidendräkt oavsett tillfälle. Genom modepressen vid sekelskiftet 1800 uppkom modefenomenet att dela in kläderna i olika typer av persedlar för olika tillfällen, såsom morgonkläder, eftermiddagskläder och aftonklädsel.

Detta var en tidsperiod när den industriella revolutionen framställde ett överflöd av billiga bomullstyger, och bomullen ersatte kläde som material i allmänhetens kläder. Bomullstyger var enklare att tvätta, vilket också revolutionerade människors hygienvanor. Bomullen var billig, vilket gjorde att även personer som inte tillhörde överklassen nu fick råd med flera klädombyten. Det blev även möjligt att framställa mönstrade tyger billigt, vilket gjorde allmänhetens garderob mer varierad, färggrann och sofistikerad.Riello, Giorgio, Back in fashion: western fashion from the Middle Ages to the present, Yale University Press, New Haven, CT, 2020

För männens del innebar denna period många förändringar. Rockens och västens skört var smala och släta. Under den första perioden låg även mannens väst högt upp, byxorna räckte till bröstet och man bar vida och spretiga kragar och halsdukar. Vid Napoleons makttillträde förändrades även den till ett mer diskret mode. Det var nu som männens mode började få de kännetecken som under 1900-talet skulle uppfattas som typiskt "manligt". Männens hår klipptes kort och mansdräktens färger blev mörka.

Barnmode

Under 1800-talet hade barnkläder slutgiltigt utvecklats till en specifik form av kläder skild från vuxna kläder, inte bara i storlek utan också i modell.

Under seklet började små pojkar gradvis sluta bära kjol och istället kläs i kortbyxor. Åldern för när pojkar slutade bära kjol skiftade, men vanligen hade de burit de kjol, eller kolt, till åtminstone sex-sju års ålder. På 1800-talet, när vuxna män slutade bära knäbyxor och istället började bära långbyxor, blev pojkarnas övergång från kortbyxor till långbyxor en andra och slutgiltig mognadsfas i deras klädsel.

Även flickors klädsel hade blivit en specifik barnklädsel. I flickors fall skilde sig deras klädsel från vuxnas genom att flickor bar korta kjolar, medan vuxna kvinnor bar fotsida kjolar. Flickors kjolar då de var små fick sluta redan vid knäna, för att därefter gradvis sänka sig allteftersom de blev äldre och slutligen blev fotsida som en vuxen kvinnas vid femton års ålder. Detta var vid ungefär samma tid som pojkar fick börja bära långbyxor.

Dammode

Klädedräkt

Sedan 1780-talet hade den antikinspierade Robe la chemise eller chemiseklänningen av vitt muslin varit den absolut mest moderna, ofta buren med en caracojacka i kontrasterande mörk färg. Chemiseklänningen var lös men bars alltid med ett brett skärp knutet om midjan, över det snörliv som fortsatt bars under klänningen.

Cirka 1795 började kvinnor knyta skärpet strax under bysten istället för om midjan, vilket innebär att chemiseklänningen hade förvandlats till en midjelös grekisk klänning, kallad chemise à la grecque. Förändringen innebar att det antikinspirerade modet, klassicismen, slutligen helt hade fått sitt genombrott i klädmodet.

Det franska modet beskrevs av samtiden som det grekiska modet, och i Paris kallades det för det republikanska modet, då man under republiken såg sin politiska förebild i den klassiska grekiska republiken Aten. Det nya midjelösa modet uppfattades som chockerande i resten av Europa, och det tog några år innan det slog igenom utanför Frankrike.

Den så kallade grekiska klänningen skulle helst vara av muslin, ett tunt tyg som var idealiskt för att lägga sig i veck som påminde om antikens draperade klädnader. Kjolen var vid och veckad, särskilt på baksidan där den bildade ett släp, och gjordes gärna lite för lång. På detta sätt kunde det tunna muslinstyget skrynkla ihop sig vid fötterna som hos antika skulpturer. Livet över bysten och ärmarna designades också om och blev antikinspierat; spetsvolangerna försvann, och livet och de korta ärmarna designades i draperade mönster.

Under klänningen bars fortfarande en särk, ett snörliv och en underkjol. Den figurnära särken syddes med kortare ärmar än förut, eftersom klänningens ärmar var mycket korta, och slutade ofta vid knäet. Underkjolen var vid denna tid fortfarande vid och tjänade till värme, då klänningen nästan alltid var av muslin vilket var ett tunt material som inte var lämpligt i kallare klimat. Trots att midjan inte längre syntes bar de flesta kvinnor fortfarande ett konformat snörliv, eftersom detta var det enda tillgängliga hjälpmedlet för att hålla bysten på plats. Snörlivet fokuserade dock helt på bysten, och det fanns också korta snörliv som endast täckte området strax under bysten och lämnade midjan fri. Idealet för bysten vid denna tid var att separera brösten, eftersom antikens skulpturer avbildades med brösten vitt isär. Snörlivet, som tidigare varit platt, fick därför för första gången en viss figurform, med en platt hylla för bysten.

Medan vitt var den självklara standardfärgen för klänningen, kunde accessoarer och mindre plagg gärna ha starka färger. Sjalar var mycket populära, och de kunde vara lika stora som lakan och draperade som på antikens skulpturer. Ett populärt ytterplagg var efterföljaren till caracojackan: den korta spenserjackan. Den var en långärmad jacka som gärna var av mörk sammet och endast täckte det korta livet, det vill säga axlar, nacke och byst. Ett alternativ var den långa kappan, redingoten (ursprungligen från engelskans "ridkappa"), som täckte hela klänningen.

Eftersom man inte längre kunde bära fickpåsar knutna om midjan under klänningen, uppfanns föregångaren till handväskan i form av ridikylen. Kvinnornas skor var en typ av balettskor, men sandaler var också populära under de första åren genom sin association till antiken.

Cirka 1804–1805 genomgick modet en förändring. Kejsar Napoleon I ogillade de halvt genomskinliga muslinsklänningarna och ville gynna sidenindustrin, och det franska modet rättade sig efter hans önskan. Det nya materialet gjorde att klänningsmodellen nu också skars i en annan modell. Klänningen skars med ännu högre midja och en kortare kjol med slät front, veckad endast baktill och utan släp. Den antikiserande stilen försvann gradvis, och korta puffärmar blev moderna. Utanpå bar man den långärmade korta spenserjackan i mörkare färg än den vanligen ljusa klänningen. Vitt var fortfarande en populär färg, men det blev nu modernt att bära också andra färger igen, främst rosa och blått.

Cirka 1810 hade kjolen blivit slät, nästan utan veck, och skuren i formen av en kon. Den var så kort att man såg både fötter och vrister, och det hade nu blivit modernt att dekorera fållen på kjolen för att få den att stå ut och understryka konformen. Den antikiserande stilen var borta och klädedräkten, särskilt den fortfarande enormt populära spenserjackan, blev alltmer dekorerad och ofta inspirerad av militära detaljer eller historiska epoker.

Hår och huvudbonad

Medan mäns och kvinnors mode vid denna tid hade börjat skilja sig mer radikalt från varandra än någonsin förr, hade de däremot likartad frisyr. Kvinnornas hår var, för första gången sedan antiken, ofta kort. Det blev modernt även för kvinnor att klippa håret kort "à la Titus" och borsta fram håret till ett lockigt burr runt ansiktet och över pannan. Även om kvinnor i vissa fall inte klippte av håret utan bara satte upp det diskret i en knut i antik stil på baksidan, var frisyren visuellt lik den som bars av män. Bahytten blev cirka 1805 vid denna tid modern som huvudbonad, i början med ett diskret brätte. Bahytterna blev större och allt mer dekorerade efter 1810.

Bildgalleri

Herrmode

Den nya definitionen av manlighet innebar att herrmodet från denna tid alltmer avstod från färg, rysch och dekoration. Den civila mansdräkten förlorade vid denna tid gradvis alla former av dekorationer och de flesta färger, mönster och textilier. En man avstod nästan helt från siden, taft och liknande tyger, och bar nästan enbart linne, bomull och olika sorters ylletyger.

Män skulle avstå från de flesta färger: svart, grått, brunt, mörkblått och beige var accepterade färger för män, förutom hjortskinnsbyxorna som oftast var gula. Den militära uniformen var den enda mansdräkt som även fortsättningsvis använde rikligt med färg och dekoration. Ett undantag var västen, som blev det enda mansplagg som fortfarande fick vara av mönstrat siden, satin eller taft i fantasifulla färger. Ett andra undantag var hemmarocken (banyan), som kunde vara av mönstrat siden i starka färger; denna bars dock endast i närvaro av familjen. Män skulle oftast avstå från mönstrade kläder (förutom i västen och banyan), men randigt och rutigt var accepterat för byxor, förutsatt att färgerna var diskreta.