Värmlands stenålder börjar under tidig mesolitikum, medan paleolitiska spår saknas då Värmland inte var isfritt under denna epok. Kunskaperna om den äldre stenåldern har växt under efterkrigstiden genom utgrävningar av viktiga boplatser, men också genom inventeringar vid sjöstränder och den reviderade fornminnesinventeringen. Den äldre forskningen kände främst till den yngre stenåldern genom dess hällkistgravar och lösfynd av neolitiska föremål. Efter den värmländska stenåldern följde Värmlands bronsålder.

Forskarhistorik över jägarstenåldern Kunskapen om stenåldern i Värmland har växt fram under andra halvan av 1900-talet, främst genom några arkeologiska undersökningar, genom revideringen av fornminnesinventeringen på 1990-talet samt av uppgifter från lösfynd. Av stor vikt för den senare bondestenåldern var Curry Heimanns avhandling Förflutna rum 2005. Avhandlingen behandlar neolitiseringen i sydvästra Värmland.

I mellersta och norra Värmland har inventeringar och några utgrävningar skapat ny kunskap om stenåldern. Under 1950- och 1960-talen undersöktes två boplatser, en vid Kindsjön och en vid Långflon. Långflon gav ett stort fyndmaterial med 950 poster. Avslag av flinta utgjorde 25,2 % av fynden. Kindsjöns fyndmaterial var färre än cirka 300 poster, med 42 fynd av flinta. Majoriteten av det litiska materialet bestod av avslag från kvarts eller kvartsit.

1998 undersöktes stenåldersboplatsen vid Lidsbron. Här påträffades anläggningar i form av härdar, en kokgrop, skärvstenhögar och avfallsgropar. Fynden bestod också av ett stort benmaterial från bland annat älg, bäver och gädda, men också brända fröer och skal från gåsört och skal av hasselnötter, samt skrapor och mikrospån. Boplatsen gav sex kol 14-dateringar, varav fyra är mesolitiska dateringar (från 7050–5710 f.Kr.), en neolitisk (3800–3300 f.Kr.) samt en från övergången mellan äldre och yngre järnålder (210–600 e.Kr.).

Kunskapen har också växt vid fornminnes- och andra inventeringar. Förstagångsinventeringen i Värmland genomfördes under åren 1962–1969 och revideringsinventeringen under åren 1986–1994. Första inventeringen inriktades främst på monumentala lämningar, som gravar i form av stensättningar, rösen och hällkistor. Förhistoriska boplatser registrerades inte.

Storsjön och boplatserna vid Storsjön i Gustav Adolfs socken i Hagfors kommun är en god utgångspunkt för att förstå hur skogsjöarna i Värmland har använts under historien. Storsjön har utnyttjats som energikälla och blivit uppdämd. Regleringen av sjön började 1909 för att underlätta timmerflottningen i området. Under 1940- och 1950-talen reglerades sjön i större skala, och vattennivån höjdes i sjön. När dammen skulle repareras 1996 inventerades Storsjön. Vattennivåerna i sjön hade då sänkts, och inventeringen dokumenterade att det kunde skilja 100–150 meter mellan den gamla ursprungliga och den nya uppdämda strandlinjen. Detta fenomen med stort avstånd mellan stränderna var vanligare vid utskjutande uddar.

Vid inventeringen utmed Storsjön påträffades tolv förhistoriska boplatser och sammanlagt 23 objekt. På boplatserna hittades skärvsten, avslag och ibland spån och anläggningar – främst härdar. Sju av objekten var bara skärvsten, men även dessa registrerades som boplatser. Tre lämningar var från historisk tid varav två spår av bebyggelse och en kolbotten. Förhistoriska boplatser låg ofta vid utskjutande uddar och branta stränder var oftast fyndtomma. Avslag dominerade materialet och flinta hittades vid åtta av de 12 boplatserna. Flintan var sydskandinavisk och kambrisk flinta. Storsjön blev tidigt inventerad när den var tillfälligt sänkt.

Resultatet av inventeringen blev att man förstod att det var lätt att hitta förhistoriska boplatser utmed sjöar med sänkt vattenstånd vilket sedan bidragit till nya kunskaper. Lärdomen att uddar var goda lägen för boplatser är viktig, och flintan tyder på långväga kontaktnät. Boplatserna var främst mesolitiska men de historiska lämningarna visar att skogsjöarna haft betydelse även senare. Begreppet boplats inom arkeologin omfattar platser av olika ursprung. Riksantikvarieämbetet definierar boplats:Plats där man under förhistorisk tid vistats och där föremål, råämnen för bearbetning, byggnadslämningar, byggmaterial och/eller avfall lämnats kvar på marken.Boplatser blir ett brett begrepp med allt från lämningar efter bostäder, exempelvis hyddor, men boplatser kan också vara tillfälliga slagplatser där avslag lämnats på platsen. Detta innebär att platser där människor bott likställs med platser där människor vid ett separat tillfälle bearbetat råämnen till föremål.

Boplatser och försörjning I Värmland varade mesolitikum från ungefär 8200 till 3800 f.Kr. Värmland blev isfritt först i sydväst för cirka 11 000 år sedan, och tusen år senare var hela Värmland isfritt. Den äldsta kända fyndplatsen hittades vid Vikstad i Kil. Matrester i en grop kunde dateras till perioden 8200–7650 f Kr. Platsen var då en mindre ö i Vänern, som vid denna tid var större och gick upp till Östmark. Äldre boplatser har hittats vid Kvarnåsen i Norra Råda, vid Lidsbron i Sunnemo, Acksjön i Ekshärad och vid Västanvik utanför Torsby. Boplatser på dessa platser var bebodda mellan 7100 och 6400 f Kr.

Näringsfånget var jakt och fiske och insamling, vilket visas av de nämnda boplatserna. Kvarnåsen gav fynd av bränt ben av fiskar som lax, karp och gädda, men också insamlade enbär, hallon och skogsvinbär. Lidsbron gav ben av älg, bäver och gädda. Västanvik var en boplats med kort uppehälle, där rostade hasselnötter hittades tillsammans med enstaka brända ben. Fångstmetoder är mer sällan dokumenterade, men ett flöte av trä hittat i centrala Karlstad och daterat till perioden mellan 5740 och 5520 f.Kr. är ett bevis på nätfiske. Delar av ett ljuster tillverkat av ben har hittats i en hydda på Kvarnåsen i Norra Råda.

De tre boplatserna vid Kvarnåsen, Lidsbron och Västanvik hade olika funktioner. Boplatser ligger nära i tiden men uppvisar stora skillnader i storlek, fynd och anläggningar. Kvarnåsen var en stor och fyndrik boplats, en basboplats under en längre period med stor variation i fynd. Lidsbron var trots sin storlek en fyndfattig boplats. Stenmaterialet var litet, men den hade en större mängd benmaterial. Lidsbron har tolkats som en tillfällig boplats eller jaktstation/fiskestation, där man vistats vid upprepade tillfällen under året. Västanvikboplatsen var minst till ytan. Tolkningen blev att det var en aktivitetsplats använd vid enstaka tillfällen. De tre undersökningarna delar upp boplatserna i olika typer. Basboplats är platser med långvarig bosättning med rikliga fynd av avslag spridda över stora ytor. Vanliga föremålsfynd är skrapor, och spår efter anläggningar finns oftast. Stationer är platser dit man återkommit under året för insamling, fiske eller jakt. Fynd av avslag och skärvsten förekommer liksom föremål som skrapor och det kan finnas anläggningar. Aktivitetsytor är vistelseplatser för tillfälliga uppehåll. Fynd är sparsamt förekommande skärvsten och avslag. Vid ytinventeringar av lokaler finns felkällor, där ytmaterialet kan skilja sig från de djupare lagren på boplatsen. Fynd från ytlagren vid eroderade boplatser vid sjöar är mer tillförlitliga då föremålen har eroderat fram ur hela lagret och inte bara från ytan. Närbelägna boplatser som egentligen är olika kan därför sammanblandas i ytskikten. Insjöboplatser kan vara blandade fynd från olika tider och innehålla artefakter från olika tidsperioder. Boplatser ligger ofta vid uddarna och mindre vikar.

Växtligheten under boreal tid var annorlunda. Tidigast vandrade skogsträden björk och asp, och därefter följde tall och hassel. Skogarna var öppna och ljusa och rika på vilt som betade av buskar, gräs och örter. Omkring 6500 f.Kr. vandrade almen in och strax därefter kom lind, ek och ask; skogarna tätnade successivt och blev mörkare. Trädslag som växte i Värmland under äldre stenåldern har hittats i daterade anläggningar med främst ek, tall, al, hassel och en.

1998 undersöktes en mesolitisk boplats vid Lidsbron i norra änden av Lidsjön. Boplatsen låg på en platå 40–50 meter från sjöstranden, och platån bestod av sand med tallskog. Undersökningen var en av de tre första av mesolitiska boplatser i Värmland, boplatser som kan omfatta mycket stora ytor. Platsen tolkades som tillfällig boplats för mellan 7500 och 9000 år sedan. Fynden från Lidsbron var flinta i form av mikrospån och spån, föremål tillverkade i sandsten samt ben av gädda, älg och bäver. Fynden av ben och hasselnötsskal visade att platsen hade goda bevarandeförhållanden, och den var välorganiserad med anlagda avfallsgropar och i det närmaste fyndtomma övriga ytor. Boplatsen användes också senare under romersk järnålder-vendeltid.

2006 undersöktes stenåldersboplatsen vid Kvarnåsen. Boplatsen hade upptäckts vid en fornminnesinventering på 1990-talet. Då ytplockades omkring 1 800 fynd på platsen. Boplatsen vid Kvarnåsen är Värmlands fyndrikaste boplats och har dateringar från under 800 års tid, mellan 7090 och 6250 f.Kr. Stenmaterialet var framförallt sydskandinavisk flinta med inslag av kambrisk flinta och hälleflinta samt kvarts. Här påträffades yxor samt fynd av brända ben efter fisk, gnagare och hjort, ren och älg. Kvarnåsen har tolkats som basboplats men kan ha varit en samlingsplats för olika grupper. Kvarnåsen hade anläggningar efter minst fyra hyddor, vilka var försänkta i marken med stolphål för taket. Bostäderna var 5×4 meter stora, med en cirka 20 m² stor boyta. Centralt i en hydda fanns en härd och i samma hydda fanns rikligt med brända ben. Avfall efter stenbearbetning visade att stensmide också förekom i hyddan. Bara delar av platsen undersöktes så det kan ha funnits fler hyddor på platsen.

Bara en hydda till från denna tid är känd i Värmland. Platsen för denna hydda är Södra Ed i Kila socken i Säffle kommun. Hyddan är oval, en 4×3 meter stor grop med en 1,5 meter bred boplatsvall. I vallen har påträffats flint- och kvartsavslag och skörbränd sten. Hyddan var belägen svag lutning ner mot en dåtida vik av Vänern. Hyddan är inte undersökt men några få fynd i en markskada gör att den dateras till äldre stenåldern.

2007 undersöktes boplatsen vid Västanvik i Fryksände socken i utkanten av Torsby. Västanvik låg 340 meter från Storvänerns strand. Det är sannolikt att boplatsen var belägen intill en mindre sjö/ eller sankmark. Terrängen öster om boplatsen var vattensjuk. Tolkningen att den var en aktivitetsplats baseras på boplatsens ringa yta. Totalt var boplatsen omkring 700 m². Fyndmaterialet var mycket enhetligt. En tredje anledning till tolkningen av boplatsen var att fynden hittades placerade så att gav en tydlig bild av var olika aktiviteter på boplatsen ägt rum. Splitter och avslag kunde lätt avläsas på platsen. Boplatser använda under längre tid har mindre tydliga spår då de suddas ut av senare aktiviteter. Kol-14-dateringarna bekräftar att platsen använts under kort tid. Boplatsen var liten men den var en fyndrik boplats. Dateringar landade på omkring 7030–6590 f.Kr. Stenmaterialet var mest kvartsit (47 %) och kvarts (27 %), annan bergart (13 %) och flinta (9 %). Flintan var mest sydskandinavisk flinta, men även inslag av kambrisk flinta. Endast ett avslag av hälleflinta påträffades. Boplatsen tolkades som en mindre boplats nyttjad vid ett eller ett fåtal tillfällen. Bara en anläggning dokumenterades.

Fler undersökta boplatser från jägarstenålder i Värmland finns vid Labacka i Rudskoga, i Edsvalla, i Långflon i Norra Finnskoga, Kindsjön i Södra Finnskoga, Mon på Sörmon och Sannerud i Kil. Labacka som grävdes under 1970-talet gav fynd av fyra Lihultyxor, mikrospån och knackstenar. Vid Edsvalla hittades omkring tjugo yxor mest lihultyxor men också trindyxor. Vid Kindsjön dokumenterades en trindyxa och handtagskärnor samt mikrospån. Boplatsen vid Mon i utkanten av Sörmon låg mycket nära den dåvarande stranden av Vänern. På denna plats hittades många mikrospån.

Stenåldersboplatser vid skogssjöarna