Jahrhundertring (Hundraårsringen) var regissören Patrice Chéreaus uppsättning av Richard Wagners operacykel Nibelungens ring 1976 i Festspelen i Bayreuth. Uppsättningen var 100-årsjubileum för både Festspelen och det första framförandet av hela cykeln (som ägde rum vid invigningsfestspelen).
Från början hade dramaregissören Peter Stein blivit tillfrågad om att vara med i jubileumsuppsättningen av Ringen. Förhandlingarna misslyckades dock eftersom Stein krävde en ombyggnad av scenen och salongen och vägrade att träffa politikern Franz Josef Strauss i samband med premiären.Philippe Olivier: Der Ring des Nibelungen in Bayreuth von den Anfängen bis heute. Schott Music, Mainz, 2007, , S. 171. I stället anförtrodde festivalledningen regin till den 31-årige film- och dramaregissören Patrice Chéreau, som vid den tiden var den yngsta regissören (och den första utlänningen att inneha denna position) i Bayreuthfestivalens historia. Uppsättningen skapades av ett franskt team bestående av dirigenten och kompositören Pierre Boulez (med sin assistent Jeffrey Tate), scenografen Richard Peduzzi, kostymören Jacques Schmidt och ljusdesignern Manfred Voss. François Regnault hade engagerats som dramaturg.
Chéreau ignorerade Wagners detaljerade sceniska instruktioner och placerade verket i Wagners tid, under den industriella revolutionen, och uppsättningen behandlade kritiskt ämnen som kapitalism, industrialism och andlighet. Musiken som Boulez tolkade ansågs vara ovanligt klar och ljus, med lätta tempon som har beskrivits som "hänsynslös". Premiärföreställningen väckte kontroversiella reaktioner och sades nästan ha startat ett upplopp.
Produktionen spelades varje år från 1976 till 1980 och föreställningen filmades för TV 1979 och 1980. Efter den sista visningen 1980 krävde publiken 107 ridåfall och en 90 minuter lång stående ovation. Den satte en standard för produktioner av Ringen-cykeln som skulle följa, och har kallats början på regiteater ('regissörens teater'). Chéreaus och Boulez uppsättning av Ringen anses fortfarande vara ett referensverk i tolkningshistorien av verket.
Uppsättningen Festspelschefen Wolfgang Wagner valde kompositören Pierre Boulez till dirigent för 100-årsjubileet av Wagners Ringen, som hade framförts för första gången i sin helhet vid de första Festspelen i Bayreuth 1876. Dirigentens förstahandsval som regissör var Ingmar Bergman. När han, liksom Peter Brook, avsade sig uppdraget, rekommenderade Boulez Patrice Chéreau som regissör. Chéreau var då endast 31 år och hade bara regisserat två operor förut..
Chéreau baserade sin uppfattning på George Bernard Shaws klärvoajanta analys av Ringen (The Perfect Wagnerite: A Commentary on The Niblung's Ring), som hade publicerats i London 1889. Shaw tolkade Ringen som en liknelse för 1800-talets socioekonomiska omvälvningar och tolkade den som ett "drama om nutiden". Chéreau följde detta grundläggande tillvägagångssätt. Redan före honom hade regissören Ulrich Melchinger i Kassel och Leipzigoperans regissör Joachim Herz valt ett historiskt-politiskt tillvägagångssätt för uppsättningen av tetralogin. Uppsättningen av Ringen i Leipzig skapades mellan 1973 och 1976, och många analogier i innehållsdramaturgiska föreställningar, i bildmässiga konstnärliga lösningar och i iscensättningen av karaktärsrelationer tyder på att Herz verk kan ha varit en inspirationskälla för Chéreau.
Enligt Eleonore Büning från Frankfurter Allgemeine Zeitung revolutionerade det franska teamet förståelsen av Wagner i Tyskland. I ett aldrig tidigare skådat val sattes scenen i den industriella revolutionen, där man "klädde gudarna som kapitalister i krig med Nibelungens proletariat".
Chéreau utgick från att Wagner speglade sin egen tid i Nibelungenmytens förklädnad och att denna poetiska alienation gjorde det möjligt för honom att än mer precist förstå 1800-talets ekonomiska och intellektuella omvälvningar. För att uppnå detta var det nödvändigt att hitta en balans mellan konkretion och abstraktion i termer av iscensättning, där handlingen intar en kritisk hållning till tidens kapitalism, industrialism och andliga bakgrund.
De processer med vilka Herz och Chéreau utforskade sceniska bildlösningar verkar likartade: Herz och scenografen Rudolf Heinrich gjorde collage av detaljer av historiska betongbyggnader (industriell arkitektur såväl som borgerliga representativa byggnader) med symboliskt abstrakta eller surrealistiska strukturer.Joachim Herz inszeniert Richard Wagners Ring des Nibelungen am Opernhaus Leipzig. I. Teil: Das Rheingold, Die Walküre. II. Teil: Siegfried, Die Götterdämmerung. Akademie der Künste der Deutschen Demokratischen Republik. Berlin 1975 und 1980 Chéreau och hans scenograf Richard Peduzzi utvecklade också en associativ berättelse om Ringfabeln från en mängd historiskt visuellt material, som Peduzzi slutligen kondenserade till symbolisk symbolik.Nora Eckert: Der Ring des Nibelungen und seine Inszenierungen von 1876 bis 2001. Europäische Verlagsanstalt / Rotbuch Verlag, Hamburg 2001, , S. 264. Hans scenografi verkade "realistisk" och surrealistisk på samma gång. En av de mest minnesvärda bilderna var fördämningen (en "maskin som får en flod att flyta") i början av Rhenguldet där Rhendöttrarna uppträdde som 1800-talets cancandansare. I Ragnarök var den nu ruttna dammen skådeplatsen för mordet på Siegfried. Gudarnas boning Valhall framträdde som en palatsliknande arkitektur, framför vilken spelytan var täckt med galler: prakten stod så att säga på perforerad mark, under vilken man kunde anta nibelungarnas industriella armé, som skapade rikedomarna. Denna association understöddes av ett stort hjultåg på höger sida av scenen, som tycktes skapa förbindelsen mellan Valhall och Nibelheim. Wotan uppträder som en bankir i frack. Siegfried går in i Gibichungs sal klädd i "en mytisk hjältes trasiga kläder" och möter Gunther i en kavaj och visualiserar hur främmande hjälten är för världen. Regissörens tillvägagångssätt beskrevs som en blandning av "en vag känsla av 1800-talsmelodram med Shaws messianska socialism och Strindbergs psykodrama. Den första akten av Valkyrian (Hundings hus) ägde rum framför ett fönster som fyllde scenen; I förgrunden den vissna asken och till vänster ett stort svänghjul. Gång på gång genomsyrar tekniska citat borgerliga interiörer. I andra akten visade Peduzzi interiören i Valhall som feodal arkitektur med en enorm dörrkarm, en stående spegel och en pendel i mitten av scenen. Mimes smedja (Siegfried) representerades av en enorm ånghammare. I andra akten ritade Perduzzi en nästan naturalistisk skogsidyll. Giebichungarnas hem i Ragnarök liknade ett medelhavspalats. I slutscenen av Ragnarök tog Peduzzi upp husets framsida med brandstegar, som hade ett hyreshus i New York från 1800-talet som förebild och som redan förekom som ett bildelement i Rhenguldet.Schott Music, Mainz 2007, , S. 174–179.
Enligt Chéreau var den viktigaste innehållsmässiga punkten för honom analysen av den politiska makten. "Ringen är en beskrivning av den fruktansvärda perversionen av samhället, som bygger på detta bevarande av makten, mekanismerna för en stark stat och opposition." (Patrice Chéreau).citat från: Nora Eckert: Der Ring des Nibelungen und seine Inszenierungen von 1876 bis 2001. Europäische Verlagsanstalt / Rotbuch Verlag, Hamburg 2001. , S. 266. Wotan, gudarnas herre, utsattes därför för en kritisk syn av honom: han är härskaren som sätter sig över konflikterna i syfte att behålla makten och missar den historiska möjligheten till förnyelse. Även här följde Chéreau George Bernard Shaw, som beskrev lögner och självbedrägeri som Wotans främsta maktinstrument.Nora Eckert: Der Ring des Nibelungen und seine Inszenierungen von 1876 bis 2001. Europäische Verlagsanstalt / Rotbuch Verlag, Hamburg 2001, , S. 267. Han uppfattade Siegfried som en antihjälte som blir Wotans intet ont anande hantlangare. – För mig stod Siegfried för det icke-tragiska. (…) En dålig skådespelare som sätter upp sin show och inte orsakar något annat än förvirring under sitt korta jordeliv, en varelse full av förnekelse." Chéreau kallade honom till och med en föregångare till den instinktiva fascismen. Wotans och Siegfrieds motståndare – Alberich och Mime – framstår i hans tolkning som offer för omständigheterna, inte som inkarnationer av ondskan.
Chéreau förde in teatern i operan: han bad sångarna att spela upp texterna; "På den första dagen [av repetitionerna] var jag tvungen att prata med sångarna om farorna med pleonasm. Jag berättade för dem att Valkyrians musik ofta var beskrivande eller till och med imitativ [...], alla gester och alla avsikter räknas, inte ens låset till dörren finns där [...] ».. Den gör sig av med ett århundrade av traditioner som har förlorat sin mening. Sångarna Gwyneth Jones och Jeannine Altmeyer uttryckte under inspelningen från 1980 hur krävande denna iscensättning var och hur mycket den levandegjorde operakaraktärer som mumifierats av traditionen.
Särskilda incidenter I Valkyrian iscensatte Chéreau Siegmunds död som en politiskt motiverad avrättning av Wotan, vilket resulterade i en omfamning av liket. Därvid hänvisade man emellertid till Brünnhildes senare uttalande i akt 3, enligt vilket inte bara Hunding ensam utan även Wotan själv hade begått mordet: "men jag skyddade Siegmund med min sköld och trotsade guden! Själv slog han honom med spjutet." Men denna grymhet – i själva verket ett detaljerat genomförande av Wagners avsikt – fick en så drastisk effekt att publikens reaktioner nästan tvingade föreställningen att avbrytas.
En unik situation i Festspelens historia inträffade den 20 augusti 1977, vid den sista föreställningen av Siegfried för året. René Kollo, sångaren i titelrollen, hade brutit benet strax innan under en segeltur och kunde därför inte spela sin roll. Eftersom det var omöjligt att med kort varsel instruera en annan sångare i uppsättningens komplicerade rörelsesekvenser, gled regissören Chéreau själv in i rollen som Siegfried och spelade den tyst, medan Kollo, osynlig för publiken, sjöng från kulissen.Siegfried 1977. Datenbank der Bayreuther Festspiele; abgerufen am 30. August 2020. Det motsatta fallet inträffade året därpå, den 12 augusti 1978, när René Kollo hade tappat rösten. Den här gången var det den hjältemodige tenoren Jean Cox som sjöng rollen från kulissen, medan Kollo agerade tyst från scen.Siegfried 1978. Datenbank der Bayreuther Festspiele; abgerufen am 30. August 2020.
Föreställningar Följande tabell visar sångare från det första året 1976 till det sista året, då den spelades in. Delarna i Wagners sceniska verk förkortas Rh för Rhenguldet, V för Valkyrian, S för Siegfried och R för Ragnarök.
Ersättande sångare var 1976 Hans Sotin som Wotan och Karl Ridderbusch som Hunding, Roberta Knie som Brünnhilde i Ragnarök och Bengt Rundgren som Hagen. 1977 spelade Patrice Chéreau rollen som Siegfried i en föreställning av Siegfried, eftersom sångaren René Kollo hade brutit benet. 1978 framförde Astrid Schirmer Sieglinde i Valkyrian, Jean Cox sjöng rollen som Siegfried i en föreställning av Siegfried. Sångarna i produktionen var tvungna att agera lika mycket som att sjunga, särskilt under inspelningen 1980.