V509 Cassiopeiae och HD 217476, är en ensam stjärna belägen i den mellersta delen av stjärnbilden Cassiopeja. Den har en högsta skenbar magnitud av ca 4,6 och är synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget enligt Gaia Data Release 3 på ca 0,502 mas beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 12 400 ljusår (ca 3 800 parsec) från solen. Den rör sig närmare solen med en heliocentrisk radialhastighet av ca -50 km/s. Stjärnans skenbara magnitud varierar från +4,6 till ca +5,3 och den klassificeras som en halvregelbunden variabel. Den genomgår kraftig massförlust som en del av dess snabba utveckling och har nyligen passerat en bit genom det gula evolutionära tomrummet genom att kasta ut motsvarande ungefär en solmassa av material per 20 år.

Observation Ljusstyrka

V509 Cassiopeiae är en stjärna som kan ses med blotta ögat, men den har ingen Bayer- eller Flamsteedbeteckning och finns inte registrerad i andra kataloger före 1800-talet. När den först registrerades i Radcliffe Observatory-katalogen 1840 hade den en magnitud av 6:e magnituden, och det antas att den hade varit den 6:e magnituden eller svagare innan dess. Stjärnan är något variabel på en tidsskala på cirka ett år, men den genomsnittliga ljusstyrkan ökade stadigt och nådde magnituden 5,0 på 1950-talet.

Ljusstyrkan steg till magnitud 4,75 år 1973, men den exakta början av denna händelse observerades inte noggrant. Sedan dess har stjärnan studerats mycket närmare. Den nådde sin topp på magnitud 4,6 år 1976, sjönk sedan snabbt till magnitud 4,9 år 1979, och pendlade sedan mellan magnituderna 4,75 och 4,85 under det kommande decenniet. Sedan dess har ljusstyrkan generellt minskat, med något oregelbundna variationer på mindre än en tiondels magnitud, till magnitud 5,3 år 2000. År 2025 hade den varit stabil på magnitud 5,3 i minst åtta år.

Spektrum Spektraltyps- och färgjämförelser för V509 Cassiopeiae har gjorts regelbundet i över ett sekel. Stjärnan erkändes som något ovanlig och förmodligen mycket ljusstark, men inte variabel. Den föreslogs faktiskt som en spektralstandard för typ G0 Ia.

Stjärnans färg, mätt som skillnaden mellan blå och visuella magnituder (B−V), kan ha minskat något från cirka 1,2 år 1900 till 0,8 på 1960-talet. Mätningar i olika epoker är inte alltid kalibrerade till samma spektralband, och värdena måste avrödas för att ta hänsyn till interstellär fördunkling, men den lilla förändringen motsvarar spektrumets registreringar och anses vara verkliga. Färgen rödnade sedan dramatiskt till ett B−V-värde på så mycket som 1,6 magnituder år 1973, sjönk snabbt till 0,02 år 2000 och har förblivit ungefär konstant sedan dess. De detaljerade observationer som finns tillgängliga sedan 1960 visar också snabba färgvariationer på cirka 0,2 magnituder på skalor från 1–5 år ovanpå de övergripande trenderna.

Spektraltypen har under samma period förändrats från en G0-hyperjätte i början av 1900-talet till tidig K år 1973, sedan snabbt tillbaka till G0 år 1977, och fortsatte att nå A6 Ia+ år 2011. Dessa spektraltyper är kompatibla med de observerade färgförändringarna, vilket tyder på förändringar i stjärnans temperatur eller dess täta stjärnvindar. Spektrumet innehåller kväve- och heliumemissionslinjer med ovanliga P Cygni-profiler, som "invers P Cygni" och dubbeltoppade linjeprofiler. Förbjudna N II-linjer och en trippeltoppad Hα-linje har stärkts dramatiskt sedan 1993 och profilerna har också förändrats, vilket tyder på utvecklingar i omgivande material som troligen kastats ut från stjärnan.

Egenskaper Stjärnans temperatur kan uppskattas med viss noggrannhet från spektral- och färgobservationer. Den beräknade effektiva temperaturen ökade från 4 500 K år 1900 till 5 000 K år 1960. Vid det skedet var luminositeten ca 243 000 gånger solens och radien 680 solradier.

Stjärnan varierade sedan oregelbundet fram till 1973 då den snabbt expanderade och svalnade. En detaljerad spektralanalys 1977 rapporterade en lägsta temperatur på 4 000 K, med en maximal luminositet 1976 på 400 000  gånger solens med en radie på över 900 solradier. Ytgravitationen vid denna tidpunkt beräknades till log(g) = -2, vilket anger att den synliga ytan effektivt hade lossnat från stjärnan. Stjärnan återgick sedan snabbt till ungefär sin tidigare temperatur på 5 000 K, en luminositet på 316 000  gånger solens och en radie på 776 solradier.

Med början 1985 inledde V509 Cassiopeiae en stor förändring, där temperaturen ökade till ca 8 000 K och minskade i storlek till 400 solradier år 2000, med en luminositet på 213 000 gånger solens. Sedan dess har de fysikaliska parametrarna varit mer stabila, även om stjärnvinden fortsätter att förändras. Ytgravitationen har återgått till ett mer normalt värde för en ljusstark superjätte nära log(g) = 1,0. Denna förändring innebär att stjärnan på några decennier har passerat genom ett instabilt område på HR-diagrammet där inga stjärnor observeras, en evolutionär förändring som inte har observerats i någon annan stjärna.

År 2009 mättes stjärnans vinkeldiameter till 1,245 ± 0,032 millibågsekunder, vilket motsvarar en fysisk radie på 511 ± 112 solradier vid dess uppskattade avstånd.

Förekomster av element härledda från spektrumet anger ungefärlig solmetallicitet, även om vissa element är förstärkta på grund av stjärnans evolutionära tillstånd.

Referenser

Noter

Percy, J. R.; Zsoldos, E. (September 1992). "Photometry of yellow semiregular variables : HR 8752 (= V 509 Cassiopeiae)". Astronomy and Astrophysics. 263: 123–128. Bibcode:1992A&A...263..123P. Anderson, E.; Francis, Ch. (May 2012). "XHIP: An extended hipparcos compilation". Astronomy Letters. 38 (5): 331–346. arXiv:1108.4971. Bibcode:2012AstL...38..331A. doi:10.1134/S1063773712050015. eISSN 1562-6873. . S2CID 119257644. Vallenari, A.; et al. (Gaia collaboration) (2023). "Gaia Data Release 3. Summary of the content and survey properties". Astronomy and Astrophysics. 674: A1. arXiv:2208.00211. Bibcode:2023A&A...674A...1G. doi:10.1051/0004-6361/202243940. S2CID 244398875. Gaia DR3 record for this source at VizieR. Zsoldos, E. (1986). "Historical light curve of HR 8752". The Observatory. 106: 156. Bibcode:1986Obs...106..156Z. Lobel, A.; De Jager, K.; Nieuwenhuijzen, H. (2013). "Long-term Spectroscopic Monitoring of Cool Hypergiants HR 8752, IRC+10420, and 6 Cas near the Yellow Evolutionary Void". 370 Years of Astronomy in Utrecht. Proceedings of a Conference Held 2–5 April. 470: 167. Bibcode:2013ASPC..470..167L. Nieuwenhuijzen, H.; De Jager, C.; Kolka, I.; Israelian, G.; Lobel, A.; Zsoldos, E.; Maeder, A.; Meynet, G. (2012). "The hypergiant HR 8752 evolving through the yellow evolutionary void" (PDF). Astronomy & Astrophysics. 546: A105. Bibcode:2012A&A...546A.105N. doi:10.1051/0004-6361/201117166. Ducati, J. R. (2002). "VizieR Online Data Catalog: Catalogue of Stellar Photometry in Johnson's 11-color system". CDS/ADC Collection of Electronic Catalogues. 2237: 0. Bibcode:2002yCat.2237....0D. Gontcharov, G. A. (2006). "Pulkovo Compilation of Radial Velocities for 35 495 Hipparcos stars in a common system". Astronomy Letters. 32 (11): 759–771. arXiv:1606.08053. Bibcode:2006AstL...32..759G. doi:10.1134/S1063773706110065. S2CID 119231169. Bailer-Jones, C. A. L.; Rybizki, J.; Fouesneau, M.; Demleitner, M.; Andrae, R. (2021-03-01). "Estimating distances from parallaxes. V: Geometric and photogeometric distances to 1.47 billion stars in Gaia Early Data Release 3". The Astronomical Journal. 161 (3): 147. arXiv:2012.05220. Bibcode:2021AJ....161..147B. doi:10.3847/1538-3881/abd806. ISSN 0004-6256. Data about this star can be seen here. Anugu, Narsireddy; Baron, Fabien; Monnier, John D.; Gies, Douglas R.; Roettenbacher, Rachael M.; Schaefer, Gail H.; Montargès, Miguel; Kraus, Stefan; Bouquin, Jean-Baptiste Le; Anderson, Matthew D.; Brummelaar, Theo ten; Codron, Isabelle; Farrington, Christopher D.; Gardner, Tyler; Gutierrez, Mayra (October 2024). "CHARA Near-infrared Imaging of the Yellow Hypergiant Star ρ Cassiopeiae: Convection Cells and Circumstellar Envelope". The Astrophysical Journal. 974 (1): 113. arXiv:2408.02756. Bibcode:2024ApJ...974..113A. doi:10.3847/1538-4357/ad6b2b. . Klochkova, V. G. (2019). "Unity and Diversity of Yellow Hypergiants Family". Astrophysical Bulletin. 74 (4): 475–489. arXiv:1911.09387. Bibcode:2019AstBu..74..475K. doi:10.1134/S1990341319040138. S2CID 208202411. van Genderen, A. M.; Lobel, A.; Nieuwenhuijzen, H.; Henry, G. W.; De Jager, C.; Blown, E.; Di Scala, G.; Van Ballegoij, E. J. (2019). "Pulsations, eruptions, and evolution of four yellow hypergiants". Astronomy and Astrophysics. 631: A48. arXiv:1910.02460. Bibcode:2019A&A...631A..48V. doi:10.1051/0004-6361/201834358. S2CID 203836020. Fry, M. A.; Aller, L. H. (1975). "A comparison of galactic and Large Magellanic Cloud G-type supergiants by a method of spectrum synthesis". Astrophysical Journal Supplement Series. 29: 55. Bibcode:1975ApJS...29...55F. doi:10.1086/190332. Percy, J. R.; Zsoldos, E. (1992). "Photometry of yellow semiregular variables - HR 8752 (= V509 Cassiopeiae)". Astronomy and Astrophysics. 263: 123. Bibcode:1992A&A...263..123P. . Rufener, F. (1976). "Second catalogue of stars measured in the Geneva Observatory photometric system". Astronomy and Astrophysics. 26: 275. Bibcode:1976A&AS...26..275R. Van Genderen, A. M.; Lobel, A.; Timmerman, R.; Deul, E. R.; Vos, A.; Nieuwenhuijzen, H.; Van Ballegoij, E. J.; Sblewski, M.; Henry, G. W.; Blown, E.; Di Scala, G. (2025). "Investigation of the pulsations, outbursts, and evolution of the yellow hypergiants: ρ Cas, HR 8752, and HR 5171A, with notes on HD 179821". Astronomy and Astrophysics. 694. Bibcode:2025A&A...694A.136V. doi:10.1051/0004-6361/202449384. Walker, E. N. (1983). "B and V photometry of HR 8752". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 203 (2): 403–408. Bibcode:1983MNRAS.203..403W. doi:10.1093/mnras/203.2.403. Lambert, D. L.; Luck, R. E. (1978). "Spectrum variations of the superluminous star HR 8752". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 184 (3): 405. Bibcode:1978MNRAS.184..405L. doi:10.1093/mnras/184.3.405. van Belle, G. T.; Creech-Eakman, M. J.; Hart, A. (2009-04-01). "Supergiant temperatures and linear radii from near-infrared interferometry". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 394 (4): 1925–1935. arXiv:0811.4239. Bibcode:2009MNRAS.394.1925V. doi:10.1111/j.1365-2966.2008.14146.x. . Luck, R. E. (1975). "An analysis of the superluminous star HR 8752". Astrophysical Journal. 202: 743. Bibcode:1975ApJ...202..743L. doi:10.1086/154028. https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=V509+Cassiopeiae. Hämtad 2025-09-08.

Externa länkar James Kaler's page on HR 8752 Juergen Kummer's page on V509 Cassiopeiae

Kategori:Stjärnbilden Cassiopeja Kategori:HD-objekt Kategori:HR-objekt Kategori:Gula hyperjättar Kategori:Halvregelbundna variabler