1934 års bosättningslag i Turkiet (, även kallad "lag nr 2510") var en lag som antogs den 14 juni 1934 av Republiken Turkiet. Lagens syfte var att omorganisera befolkningens bosättning och därigenom stärka den turkiska nationella identiteten. Lagen gav staten rätt att omplacera befolkningsgrupper och användes som ett instrument för turkifieringspolitiken under republikens tidiga år.
Bakgrund Efter att Republiken Turkiet bildades 1923 strävade den nya staten efter att skapa en enhetlig nationalstat. Den etniska, religiösa och språkliga mångfalden som fanns inom landet uppfattades efter rådande politiska ideal som ett hot mot denna vision. Staten förde därför en politik som syftade till att stärka turkisk identitet och assimilera eller marginalisera andra grupper, såsom kurder, araber, armenier, greker och judar.
Innehåll Lagen delade in Turkiets territorium i tre zoner:İskan Kanunu’, no: 2510, 14/06/1934, Düstur, Tertip: 3, Cilt: 15, p. 1156. Zon 1 Områden som skulle befolkas av etniska turkar och där turkisk kultur skulle stärkas. Zon 2: Områden avsedda för ekonomisk utveckling men med blandad befolkning. Zon 3: Områden där bosättning av personer som inte tillhörde den "turkiska kulturen" var förbjuden.
Genom lagen fick staten omfattande befogenheter att tvångsförflytta hela grupper. Den definierade också ”önskvärda” respektive ”oönskade” befolkningselement utifrån etnicitet, språk och kultur.
Tillämpning Lagen trädde i kraft den 21 juni 1934 och användes mot flera minoritetsgrupper: Kurder: tvångsförflyttningar från östra Anatolien till västra Turkiet för att bryta upp etniska koncentrationer. Araber, circassier och laz: utsattes för bosättningspolitik för att främja assimilation. Icke-muslimska minoriteter (greker, armenier, judar): lagen legitimerade kampanjer för att pressa dessa grupper att lämna vissa områden. I samband med pogromerna i Thrakien 1934 har forskare menat att lagen spelade en roll som juridiskt ramverk eller förevändning för att fördriva judar från regionen. Även om lagens hårdaste tillämpning skedde under 1930-talet, särskilt mot kurder och andra minoriteter, förblev den formellt i kraft och fanns kvar i lagboken ända till 2006.
Kritik Bosättningslagen har kritiserats som ett verktyg för etnisk ingenjörskonst och befäste den riktning som utgjorde Turkiets minoritetspolitik under 1900-talet. Den ledde till omfattande tvångsförflyttningar, förlust av hem och kulturarv för flera grupper, och har enligt forskare bidragit till att försvaga Turkiets kulturella mångfald.
Referenser
Kategori:Turkiets politiska historia Kategori:1934 i Turkiet Kategori:Turkiets lagar