John Cairncross, född 25 juli 1913, död 8 oktober 1995, var en brittisk ämbetsman som blev underrättelseofficer och spion under andra världskriget. Som sovjetisk dubbelagent överförde han Tunny-dekrypteringarna till Sovjetunionen som kan ha påverkat slaget vid Kursk. Han påstods vara den femte medlemmen av Cambridge Five. Han var också känd som översättare, litteraturvetare och fackboksförfattare.
Den viktigaste aspekten av hans arbete var att hjälpa Sovjetunionen att besegra tyskarna i strid under andra världskriget. Han kan också ha berättat för Moskva att USA höll på att utveckla en atombomb. Cairncross erkände i hemlighet för MI5:s Arthur S. Martin 1964 och gav en begränsad bekännelse till två journalister från The Sunday Times i december 1979. Han beviljades åtalsimmunitet.
Enligt The Washington Post bekräftades inte påståendet att John Cairncross var den "femte mannen" i Cambridge-ringen förrän 1990 av den sovjetiske dubbelagenten Oleg Gordievskij. Detta bekräftades av den före detta KGB-agenten Juri Modins bok som publicerades 1994, My Five Cambridge Friends Burgess, Maclean, Philby, Blunt, and Cairncross by Their KGB Controller.
Barndom och skola Cairncross föddes i Lesmahagow i Lanarkshire, som yngst av fyra flickor och fyra pojkar, till Elizabeth Andrew Wishart (1875–1958), en grundskollärare, och Alexander Kirkland Cairncross (1865–1947), en järnhandlare. Hans tre bröder blev professorer, varav en var ekonomen Sir Alexander Kirkland Cairncross (alias Alec Cairncross). Journalisten Frances Cairncross är hans brorsdotter.
Cairncross växte upp i Lesmahagow, en liten stad i utkanten av heden, nära Lanark i Central Belt i Skottland, och utbildades vid Lesmahagow Higher Grade School (där hans namn förekommer som 1928 års vinnare av Dux-priset), Hamilton Academy, University of Glasgow, Sorbonne och Trinity College, Cambridge. Cairncross tillbringade två år i Glasgow med att studera moderna språk innan han fick en licence-és-lettres från Sorbonne i Paris, vilket gjorde det möjligt för honom att vinna ett stipendium från Cambridge och även att hoppa över det första året av de moderna och medeltida språken Tripos. Han betraktades som en savant när han studerade vid Cambridge – universitetets tidskrift för grundutbildning påpekade att han hade förmågan att lära sig "ett nytt språk var fjortonde dag" – och han tog examen med högsta betyg i franska och tyska 1936.
Christopher Andrew och Oleg Gordievsky tror att Cairncross var "öppen kommunist" när han kom upp till Cambridge hösten 1934. Enligt hans levnadstecknare, Geoff Andrews, gick han med i Storbritanniens kommunistiska parti (CPGB) strax därefter, vid en tidpunkt då den republikanska saken i det spanska inbördeskriget fick stor internationell sympati. Men hans bror Alec, som också var i Cambridge fram till 1935, mindes inte att han hade någon politisk aktivitet på den tiden, och kommenterade dessutom att John "var en taggig ung man som var svår att argumentera med och som hade ganska lätt för att bli förnärmad". Förvisso kan Cairncross osympatiska personlighet ha omintetgjort alla chanser han hade att knyta politiska kontakter med sin franske litteraturhandledare på Trinity, Anthony Blunt, som vid det laget var en övertygad marxist och snart skulle bli en talangscout för Komintern. "Jag tyckte inte om honom", sade Cairncross senare om Blunt, "och han tyckte inte om mig." Han utvecklade en mer vänskaplig relation med Guy Burgess, den andre medlemmen av Cambridge Five förutom Blunt som han kände personligen på universitetet, men hävdade årtionden senare att han inte ens hade vetat att Burgess var kommunist vid den tiden. I Cairncross självbiografi beskriver han sin politiska inriktning i Cambridge som diskret och ivrig antinazistisk snarare än öppet vänsterorienterad, och han anser att den kommunistiska doktrinen är orealistisk och att dess politik är alltför "anti-arbetsgivare [och] pro-arbetare". Han insisterar också i sin bok på att han inte hade någon aning om att det pågick några "KGB-operationer" på universitetet när han var där.
Tidig yrkeskarriär och rekrytering som spion Efter studierna tog Cairncross examen för den brittiska statsförvaltningen och vann första pris i både "inrikes statsförvaltning" och "utrikes kontor och diplomattjänst". En artikel i Glasgow Herald den 29 september 1936 noterade att Cairncross hade gjort en "enastående dubbel framgång genom att placeras 1:a i Home List och 1:a i konkurrensen om utrikesdepartementet och diplomatkåren" och att han hade placerats på femte plats i University of Glasgows stipendietävling 1930 och att han också var Scholar and Bell Exhibitioner vid Trinity College, Cambridge.Glasgow Herald, 29 September 1936. Andrew och Gordievsky avslöjade senare att Cairncross i inträdesprovet till utrikesdepartementet låg hundra poäng före nästa kandidat, som var en medlem av All Souls College.
Cairncross arbetade först på utrikesdepartementet innan han gick över till finansdepartementet och sedan till regeringskansliet, där han arbetade som privatsekreterare till Lord Hankey, kansler för hertigdömet Lancaster.Smith, Chris. 2019. The Last Cambridge Spy: John Cairncross, Bletchley Codebreaker and Soviet Double Agent. Gloucestershire: The History Press. År 1937, när han arbetade på utrikesdepartementet, rekryterades han som spion för Sovjetunionen. De första försöken att få över honom gjordes av Burgess och Blunt på order av Arnold Deutsch, Sovjetunionens ledande spionmästare i Storbritannien, men utan framgång. Deutsch vände sig då till James Klugmann från Storbritanniens kommunistiska parti, en bekant till Cairncross i Cambridge och en studiekamrat i moderna språk, som lyckades "övertala" Cairncross till att bli spion genom att stämma träff med honom i Regent's Park och sedan smita iväg när Deutsch dök upp bakom ett träd. Enligt Richard Davenport-Hines var Cairncross "i stort sett inaktiv" som sovjetisk agent fram till efter kollapsen av Molotov–Ribbentrop-pakten 1941.
Andra världskriget Under 1942 och 1943 arbetade Cairncross vid Government Code and Cypher School signals intelligence agency, förkortat GC&CS, vid Bletchley Park med Ultrakrypto. Han hade tillgång till den tyska militärens och underrättelsetjänstens kommunikation. I juni 1943 lämnade han Bletchley Park för ett jobb på MI6.
Government Code och Cypher School, Bletchley Park Cairncross skickade dekrypterade dokument genom hemliga kanaler till Sovjetunionen.Christopher Andrew and Oleg Gordievsky, KGB: The Inside Story of its Foreign Operations from Lenin to Gorbatchev, London, Hodder and Stoughton, 1990, note 5, p. 247. Cairncross fick kodnamnet Liszt av ryssarna på grund av sin kärlek till musik och hade instruerats att ta sig in i Bletchley Park, känd av KGB som Kurort.Smith, Michael Station X: The Codebreakers of Bletchley Park (1998, Channel 4 Books, London) pp 155–156
Från 1942 kommunicerade Oberkommando der Wehrmacht (tyska väpnade styrkornas överkommando), eller OKW, med armégruppchefer i fält med hjälp av en maskin som britterna gav kodnamnet Tunny. Cairncross smugglade Tunny-dekrypteringar som skulle förstöras i sina byxor och överförde dem till en väska på järnvägsstationen innan han gick för att träffa sin NKVD-kontakt i London, Anatoli Gorskij. Sovjetunionen var särskilt intresserat av trafiken mellan Berlin–Pskov, Berlin–Helsingfors, Berlin–Lissabon, Trebizond–Istanbul, Berlin–Bukarest och Kirkenes–Oslo. De var också intresserade av de brittiska ansträngningarna att dechiffrera sovjetiska chiffer och av de gemensamma ansträngningarna av tyska och japanska chifferexperter att dechiffrera sovjetiska signaler, inklusive militära, vilket den kombinerade tysk-japanska ansträngningen misslyckades med att uppnå med de sovjetiska diplomatiska chiffren.
De råa utskrifterna som dekrypterades av Colossus skickades till underrättelseofficerare vid Bletchley Park, som skapade rapporter baserade på detta material genom att maskera dess ursprung som signaltrafik. Genom att tillhandahålla ordagranna utskrifter visade Cairncross Sovjetunionen att britterna knäckte tyska chiffer. Det ansågs ligga i britternas intresse att Sovjetunionen fick kännedom om de tyska militära planerna, men inte om hur de hade erhållits, på grund av den "bristfälliga och läckande" inre säkerheten i Sovjetunionen. Lubjanka misstänkte ursprungligen att det rörde sig om en "fälla" på grund av mängden högkvalitativt material som levererades, men man agerade på den och visade sig vara korrekt. En punkt som godkändes var "förvarning för att utveckla stridsvagnar med starkare granater i ljuset av tyska beväpningsrapporter. Information baserad på dekrypteringar vidarebefordrades till Sovjetunionen via officiella kanaler från agent "Bonifatius". Stalin misstrodde underrättelser som Storbritannien och USA hade presenterat för honom.
Operation Citadel Operation Citadel var kodnamnet som Nazityskland gav sin offensiv som ledde till slaget vid Kursk. Efter att ha besegrats vid Kursk retirerade Wehrmacht stadigt tills Berlin intogs. Tunnydekrypteringar (transkriptioner) gav britterna förhandsinformation om Operation Citadel. Nästan alla råa utskrifter förstördes i slutet av kriget, men en bevarad utskrift daterad den 25 april 1943 från Armégrupp Syd, undertecknad av Maximilian von Weichs, visar den höga detaljnivå som var tillgänglig för brittiska underrättelseofficerare. Analytiker härledde de norra och södra anfallsrutterna, och en rapport baserad på denna utskrift skickades genom officiella kanaler till Stalin. Under denna period tillhandahöll Cairncross en andra, hemlig kanal som levererade råa Tunny-transkriptioner direkt.
Tito och de jugoslaviska partisanerna Axelmakternas ockupationsstyrkor i Jugoslavien använde sig i stor utsträckning av radiokommunikation. Förutom tyska Abwehr, Sicherheitsdienst (SD), Luftwaffe, marin-, järnvägs-, armégrupps- och OKW-meddelanden, avlyssnade och dekrypterade GC&CS jugoslaviska partisankommunikationer med Komintern och Sovjetunionen. Cairncross först i Hut 3, sedan på MI6 HQ, hade tillgång till råa dekrypteringar. Meddelanden från Komintern till Tito, som tillhandahåller en del av dessa underrättelser, tyder starkt på att han vidarebefordrade dekrypteringar rörande Jugoslavien till KGB. (Updated and extended version of Action This Day: From Breaking of the Enigma Code to the Birth of the Modern Computer Bantam Press 2001)
Spion Mellan 1941 och 1945 försåg Cairncross Sovjetunionen med 5 832 dokument, enligt ryska arkiv. År 1944 gick Cairncross med i MI6, den utländska underrättelsetjänsten. I Sektion V, kontraspionagesektionen, framställde Cairncross under ledning av Kim Philby en SS-stridsorder. Cairncross antydde senare att han inte kände till Philbys förbindelser med ryssarna. I oktober 1944 skrev han till sina sovjetiska ledare inom utrikesunderrättelsetjänsten: "Jag är förtjust över att våra vänner fann min hjälp värd att uppmärksammas, och jag är stolt över att jag bidrog med något till segern, som ledde till den nästan fullständiga rensningen av det sovjetiska landet från inkräktarna". I mars 1945 fick han en pension på 1 000 pund per år, men han vägrade att ta emot den.
Juri Modin, den ryske MGB-kontrollanten (senare KGB) i London, hävdar att Cairncross gav honom detaljer om kärnvapen som skulle stationeras hos NATO i Västtyskland. Han anger inget datum för detta budskap. Cairncross var vid ministeriet för försörjning 1951 och Nato grundades i april 1949. Det fanns ingen sådan plan vid denna tid och det var först långt senare som Nato skaffade taktiska kärnvapen under amerikansk kontroll i Tyskland. Detta verkar ha varit en desinformationsövning.S. J. Hamrick (W. T. Tyler) Deceiving the Deceivers; New Haven and London: Yale University Press, 2004.