Ren (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förekommer på tundran och i det boreala skogsområdet i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och på flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer och utmärker sig genom att vara det enda hjortdjuret där båda könen har horn.
Den nordamerikanska vildrenen, caribou, är känd för att göra mycket långa säsongsvandringar i enorma hjordar. Detta har inte iakttagits hos den fennoskandiska vildrenen, men inom renskötseln förekommer långa vandringar eller transporter mellan vinter- och sommarbeten.
Hanrenen kallas för tjur eller sarv och honan för ko, vaja eller simla, medan en kastrerad tjur kallas för härk. Sarv, vaja och härk är lånord från samiska, medan simla är ett nordiskt ord.
Renen har varit ett viktigt bytesdjur för människan sedan stenåldern och hålls även som tamdjur av en mängd eurasiatiska folkslag. Arten är det enda hjortdjur som i större utsträckning har blivit domesticerat.
Utseende Renen är ett medelstort till stort hjortdjur. Kroppslängden är mellan 120 och 230 centimeter och mankhöjden mellan 90 och 140 centimeter. Vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde – vanligtvis mellan 60 och 170 kilogram och rentjuren är oftast något större än renkon. Pälsen är lång och tät och har oftast en mörk gråbrun färg. Färgen varierar dock, särskilt hos domesticerade djur. Underarten R. t. pearyi har under hela året en nästan vit färg och under vintern är renen tydligt ljusare än under sommaren, vilket ger den kamouflage som skydd mot predatorer.
Pälsen består av hår som delvis är uppbyggda av ihåliga luftceller och som därför isolerar mycket väl mot kyla. Dessutom har den en tät och ullig underpäls.
I motsats till andra hjortdjur har bägge könen horn som består av förgrenade, asymmetriska stänger. Hos vissa individer förekommer en skovel längst ut på hornen. Tidigare antogs att dessa användes för att rensa marken från snö. Hornen är ofta uppdelade i två mindre koncentrerade kronor (se bild). Hannen har oftast den största kronan – som blir 50 till 130 centimeter och upp till 15 kilogram tung medan honans krona har en storlek av 20 till 50 centimeter.Rangifer tarandus på ultimateungulate.com Sarvarna fäller sina horn efter brunsten på hösten, äldre djur i december och yngre i februari. Vajorna behåller sina horn under hela vintern och fäller dem först efter kalvningen.
Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för dem att röra sig över stenig och lerig mark. Klövarna används även för att gräva fram föda ur snön. Dess luktsinne är mycket välutvecklat och hjälper renen att hitta föda i form av lavar under det täta snötäcket.
Underarterna skiljs huvudsaklig på pälsens färg och kroppsstorlek. R. t. caribou är exempelvis mörkare än R. t. tarandus. De minsta renarna lever på öar. Exempelvis är R. t. platyrhynchus i genomsnitt 15 procent mindre än renar på europeiska fastlandet. Skogsrenen fennicus har något längre ben, större klövar och smalare hornkrona än tamrenen. Underarten på Svalbard är morfologiskt en mycket speciell underart med särskilda anpassningar, bland annat har den kortare ben.Willemsen, G.F. (1983). Osteological measurements and some remarks on the evolution of the Svalbard reindeer, Rangifer tarandus platyrhynchus. Zeitschrift für Säugetierkunde 48 (3):175-185
Utbredning och systematik Renen utvecklades i Eurasien under första delen av mellersta pleistocen och invandrade till Nordamerika under yngre pleistocen.
Artens aktuella utbredningsområde är huvudsakligen den arktiska tundran och i viss mån taigan.Rangifer tarandus på Animal Diversity Web Den förekommer även på arktiska ögrupper som Svalbard och Ellesmereön. Svalbardrenen tillhör en egen underart som överlevt den senaste istiden på ögruppen, skild från övriga renpopulationerEmauelsson, Urban (2009) Europeiska kulturlandskap - Hur människan format Europas natur, s:63 och är närmast besläktad med renarna på norra Grönland.
Söder om norra polcirkeln i Europa förekommer några isolerade populationer, till exempel på Hardangervidda och i Karelen, Suomenselkä och Kajanaland, men i Nordamerika sträcker sig utbredningsområdet längre söderut. Under senaste istiden fanns renar även i Centraleuropa och i Nordamerika söderut till bland annat Nevada och Tennessee.Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999
Underarter miniatyr|Utbredningskarta över renens underarter i Nordamerika. miniatyr|Nordamerikansk ren (caribou, Rangifer t. caribou).
Arten Rangifer tarandus delas upp i tio till tjugo underarter. Följande lista med 14 underarter följer Wilson & Reeder (2005): R. t. tarandus (Linné, 1758) – kallad fjällren eller fjällvildren, förekommer i Lappmarken och norra Ryssland väster om Uralbergen. Majoriteten av djur i Norge är förvildade domesticerade djur, och bara bestånden i Dovrefjäll-Rondane i Norge är genetiskt rena vildrenar av den ursprungliga underarten. R. t. buskensis (Millais, 1915) R. t. caboti (G. M. Allen, 1914) R. t. caribou (Gmelin, 1788) – kallad kanadensisk tundraren, förekommer i Kanada, från British Columbia till Newfoundland och Labrador, men även i Northwest Territories, Nunavut och Yukon. Enstaka flockar når under vandringen även Idaho och Washington. Underarten består av flera separata populationer. R. t. dawsoni (Seton, 1900) – utrotad underart som förekom på Queen Charlotte Islands vid Kanadas västkust. R. t. fennicus (Lönnberg, 1909) – förekommer idag i vilt tillstånd idag endast i Karelen, i Ryssland och Finland och Kajanaland, samt återintroducerad i Österbotten – främst i Suomenselkä. R. t. groenlandicus (Linné, 1767) – förekommer på Grönland, i Northwest Territories och i Nunavut i Kanada. R. t. osborni (J. A. Allen, 1902) R. t. pearsoni – förekommer på Novaja Zemlja. R. t. pearyi (J. A. Allen, 1902) – förekommer på arktiska öar i Kanada. R. t. phylarchus - förekommer från Manchuriet över östra Sibirien till Kamtjatka och Sachalin. miniatyr|Svalbardsren (R. t. platyrhynchus) R. t. platyrhynchus (Vrolik, 1829) – förekommer på Svalbard. R. t. sibericus – förekommer i norra Sibirien. R. t. terraenovae (Bangs, 1896)
Bland ytterligare underarter som beskrivits kan nämnas: R. t. valentinae - taxon beskrivet från ryska skogsregioner, till exempel i Altaj och i andra delar av Sibirien. R. t. granti (J. A. Allen, 1902) - taxon beskrivet från Alaska, men förs av Wilson & Reeder (2005) till groenlandicus. R. t. eogroenlandicus Degerbøl, 1957 - taxon beskrivet från östra Grönland. Utdöd i början på 1900-talet.
Förekomst i Norden Finland mini|stående|Skogsren på Högholmen.
I Finland dog fjällrenen (tarandus) ut kring sekelskiftet 1900 och skogsrenen (fennicus) i början av 1900-talet. Så sent som på 1800-talet levde skogsvildren fortfarande i samma områden som tamren i finska skogslappland. Utdöendet berodde främst på ett ohållbart jakttryck men på 1890-talet härjade även en svår ”renpest” i Finland. Det förefaller ha varit bakterien Clostridium septicum som orsakade sjukdomen.> Redan då skogsvildrenen beskrevs vetenskapligt för första gången så var den i princip utrotad ur Finlands fauna, och fridlystes först 1913.
Under 1950- och 1960-talen invandrade skogsren (fennicus) igen till Finland från ryska Karelen, varifrån den under 1980-talet introducerades i Österbotten.
Tamrenskötsel utövas i Finlands nordligaste tredjedel, mer specifikt i Lappland med undantag av kommunerna Kemi, Torneå och Keminmaa samt i delar av Norra Österbotten och Kajanaland.Renskötsellagen 2 §. Läst 11 december 2012.
Island På östra Island finns en stam av förvildade renar som härstammar från tamrenar vilka introducerades från Finnmark i Norge på 1700-talet. Stammen uppgår nu till – djur. Antalet regleras genom jakt och år 2002 sköts 800 djur.
Norge I sydligaste Norge finns fjällren (tarandus) inom Rondane och Dovrefjell, och landet har cirka av den europeiska fjällrensstammen. I alla andra fjällområden är vildrenen helt eller delvis förvildad tamren.
Tamrenskötsel utövas i Norge från Finnmark i norr till Engerdal i Hedmark i söder.
Sverige miniatyr|Ren på fjället ovanför Ljungdalen inom Handölsdalens sameby område i Jämtlands län. I Sverige förekom både skogsren (fennicus) och fjällren (tarandus)Artdatabankens artfaktablad: Ren - Rangifer tarandus, Artdatabanken, 2011-12-22, Läst 2013-07-09 och båda underarterna bedöms fortfarande ha förekommit i landet i slutet av 1800-talet, uppskattningsvis fram till på 1870-talet.
I en studie från 1953 hävdas att det fanns vild skogsren i praktiskt taget alla skogsområden inom Norrbottens län och att man sköt dem ända nere vid havet i dåvarande Luleå socken. Det ska även ha funnits vild skogren längre söderut, inom en smalare eller bredare skogsgördel nedanför hela det svenska fjällområdet. Samma studie hävdar att det fortfarande på 1820–1830-talen förekom vild skogsren i stora hjordar i Ångermanland, Hälsingland, Dalarna och Härjedalen.
År 1879 vidtogs åtgärder för att skydda de sista resterna av den svenska vildrenstammen genom att begränsa jakten till hösten, men troligen var arten då redan så gott som utrotad. Längst levde den kvar i nordligaste Norrbottens län samt i Tännäs socken i Härjedalen, där de sista djuren sköts för att de försvårade tamrenskötseln.
På 1700-talet introducerades ren till Gotland och Gotska Sandön. Om det rörde sig om vilda eller domesticerade djur är oklart. Den sista individen från detta experiment blev skjuten på Gotska Sandön i början av 1800-talet.Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Om härkomsten af Gotlands fauna. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:23Johanna Starck (2019) Livet på Gotska Sandön – Ett långtidsperspektiv, Uppsala universitet, Campus Gotland, Gotland, Sverige
Först 1915 blev vildrenen totalfredad i Sverige. Numera kategoriseras den som nationellt utdöd (RE) på den svenska Rödlistan. Återintroduktion av vildren till Sverige har förts på tal vid flera tillfällen, bland annat utifrån argument om att det skulle gynna den biologiska mångfalden, men även att en vildrenstam skulle kunde gynna landsbygden genom att vara ett potentiellt jaktbyte i klass med älgen samt genom att vara en generell turistattraktion. En återintroducering skulle hypotetiskt kunna ske via återinplantering, spontan invandring från Norge eller genom spontan etablering av stammar med förvildade tamrenar. Se vidare Återintroduktion av vildren i Sverige.
De domesticerade, lite mindre, så kallade "skogsrenar" som renskötare på sina ställen fortfarande hade i början på 1900-talet kan ha varit korsningar mellan vilda skogsrenar (fennicus) och domesticerade fjällrenar (tarandus).
I Sverige bedrivs renskötsel från Idre och norrut, och dessa renar består av tamrenar från underarten fjällren.
Förekomst utanför det naturliga utbredningsområdet thumb|Renar bland pingviner på Sydgeorgien (2011). Under 1910-talet infördes sammanlagt 22 individer till Sydgeorgien i Sydatlanten från Norge. Renarna trivdes och förökade sig så att de år 2012 uppskattades till drygt 3 000 individer. De var så många att deras påverkan på vegetationen uppfattades som ett problem och 2011 började myndigheterna planera för att utrota populationen. Den första etappen inleddes i januari 2013, då 1 500 renar samlades ihop och slaktades under fem veckor med hjälp av elva renskötare från Skandinavien.
En mindre del av renstammen från Sydgeorgien har överförts till Falklandsöarna https://septentrio.uit.no/index.php/rangifer/article/view/247. Detta genomfördes först 2001, då 59 kalvar transporterades över. Dessa fick sin första avkomma 2003. En renhjord finns idag på Weddell Island.
Omkring 1960 introducerades ren även på Eldslandet och på ön Kerguelen.Southern Indian Ocean Islands tundra Världsnaturfonden
Ekologi miniatyr|vänster|Europeisk ren. Föda thumb|Vattenklöverns saftiga rotstockar hör till renens favoritföda.