Atari 8-bit-datorerna, formellt lanserade som Atari Home Computer System, är en serie hemdatorer som introducerades av Atari, Inc. 1979 med Atari 400 och Atari 800.Atari's PC Evolution The History of Atari Computers, Benj Edwards, PC World 21 april 2011, läst 20 augusti 2016. Arkitekturen bygger på en 8-bit MOS Technology 6502-CPU och tre specialiserade medprocessorer som ger stöd för sprites, mjuk flerriktad scrollning, fyra ljudkanaler och andra funktioner. Grafik och ljud är mer avancerade än hos de flesta konkurrenter, och datorspel utgör en central del av mjukvarubiblioteket. Rymdstridssimulatorn Star Raiders från 1980 brukar ses som plattformens ”killer app”.

Atari 800 positionerades som en modell i det övre segmentet och 400 som ett mer prisvärt alternativ. 400 har ett tryckkänsligt, vätsketåligt membrantangentbord och levererades inledningsvis med icke uppgraderbart RAM. 800 har ett konventionellt tangentbord, en andra kassettport och möjlighet att enkelt uppgradera RAM upp till 48 KB. Båda använder identiska 6502-processorer och medprocessorerna ANTIC, POKEY och CTIA/GTIA. Kringutrustning ansluts via den seriella SIO-bussen, och en av dess konstruktörer var senare med och tog patent på USB (Universal Serial Bus). Arkitekturen i Atari 8-bit-datorerna återanvändes i spelkonsolen Atari 5200 från 1982, men spelen är inte kompatibla mellan systemen.

400 och 800 ersattes av flera datorer med samma kärnteknik men med annan design. 1200XL lanserades i början av 1983 som ersättare till 800. Den lades ned redan i juni 1983, men formgivningen levde vidare i 600XL och storsäljaren 800XL som kom senare samma år. Efter att företaget sålts och återuppstått lanserade Atari Corporation 65XE (kallad 800XE på vissa europeiska marknader) och 130XE 1985. XL- och XE-modellerna är lättare byggda, har två joystickportar i stället för fyra och inbyggt Atari BASIC. 130XE har 128 KB bankswitchat RAM. När Nintendo Entertainment System återupplivade konsolmarknaden lanserade Atari Corporation 1987 65XE i spelkonsolförpackning, med tangentbord som tillval, som Atari XEGS. Den är kompatibel med 8-bit-datorernas programvara och kringutrustning.

8-bit-datorerna såldes både i datorbutiker och i varuhus som Sears där man använde en demoloop i butiken för att locka kunder. Två miljoner Atari 8-bit-datorer såldes under den huvudsakliga produktionsperioden från slutet av 1979 till mitten av 1985. Den främsta globala konkurrenten blev Commodore 64, med liknande kapacitet, som introducerades i augusti 1982. 1992 upphörde Atari Corporation formellt med allt stöd för 8-bitsserien.

Historia

Arbetet med ”Home Computer System” började hos Atari så snart Atari Video Computer System (VCS) släpptes i slutet av 1977. När VCS konstruerades 1976 uppskattade ingenjörsteamet vid Atari Grass Valley Research Center (ursprungligen Cyan Engineering) att systemet skulle ha en livslängd på tre år innan det blev föråldrat. Man började därför planera för en ersättningskonsol runt 1979.

Man tog fram en kraftigt uppdaterad version av VCS, där de största begränsningarna åtgärdades, men med samma grundfilosofi. Den nya designen erbjuder högre hastighet, bättre grafik och ljud. Arbetet med de nya kretsarna fortsatte under 1978 med fokus på en förbättrad videoprocessor, CTIA (VCS använde TIA).

Under den tidiga utvecklingsfasen tog hemmadatoreran fart med TRS-80, PET och Apple II – det som Byte kallade ”1977 års treenighet”. Nolan Bushnell sålde Atari till Warner Communications för $28 million, 1976 för att finansiera lanseringen av VCS. 1978 anställde Warner Ray Kassar som vd för Atari. Kassar ville använda det nya chipsetet i en hemdator som kunde utmana Apple, vilket krävde teckenbaserad grafik, någon form av expansionsmöjlighet för kringutrustning och stöd för dåtidens universella programmeringsspråk BASIC.

Atari-ingenjören Jay Miner skapade en grafisk arkitektur för Atari 8-bit-datorerna som bestod av två kretsar. CTIA hanterar sprites och bakgrundsgrafik, men för att minska belastningen på huvudprocessorn delegeras laddning av videoregister och buffertar till en dedikerad mikrokontroller, ANTIC (Alphanumeric Television Interface Controller). CTIA och ANTIC samarbetar för att generera den färdiga bilden: ANTIC hämtar bildradsdata från framebuffer och sprite-minne i RAM, samt teckenmönster vid textlägen, och skickar dessa till CTIA. CTIA bearbetar sprite- och spelplansdata via egna färg- och grafikregister och genererar den slutliga kompositvideon.

Resultatet blev ett system som låg långt före det mesta på marknaden. Commodore utvecklade samtidigt en egen videoprocessor, men Chuck Peddle, huvudkonstruktör för MOS Technology 6502 som användes i både VCS och de nya datorerna, såg Atari-prototyperna vid ett besök i Grass Valley. Han insåg att Commodores krets inte skulle kunna konkurrera, men var bunden av ett strängt sekretessavtal och kunde inte säga åt Commodore att lägga ned projektet. Peddle kommenterade senare att ”det Jay gjorde sparkade allas rumpa”.Archived at Ghostarchive and the Wayback Machine:

Utveckling Ledningen identifierade två ”sweet spots” för de nya datorerna: en lågprismodell med arbetsnamnet ”Candy” och en mer avancerad maskin kallad ”Colleen” (efter två sekreterare på Atari). Atari tänkte marknadsföra Colleen som en dator och Candy som spelmaskin eller hybridkonsol. Colleen fick användartillgängliga expansionsplatser för RAM och ROM, två 8 KB ROM-kassettplatser, RF- och monitorutgång (inklusive två pinnar för separat luminans och krominans, lämpade för S-Video) samt fullstort tangentbord. Candy designades först som en ren spelkonsol utan tangentbord och I/O-portar, även om ett externt tangentbord planerades via joystickport 3 och 4. På den tiden planerades också separata ljudutgångar för ljudkassett som lagringsmedia.

Ett mål var att de nya systemen skulle vara lättanvända. En chef uttryckte det som: ”Bryr sig slutkunden om maskinens arkitektur? Svaret är nej. ‘Vad gör den för mig?’ är huvudfrågan. ... varför skrämma bort konsumenten genom att kräva att han eller hon ska vara elektroingenjör eller programmerare för att utnyttja datorns fulla kapacitet?” Kassettkassetter sågs som ett sätt att göra datorerna enklare att använda. För att minimera hantering av nakna kretskort eller chip, som var vanligt hos andra system, konstruerades datorerna med inkapslade moduler för minne och ROM-kassetter med nycklade kontakter som hindrade dem från att sättas i fel plats. Operativsystemet startar automatiskt och laddar drivrutiner från enheter på den seriella SIO-bussen. Diskoperativsystemet för att hantera disketter var menystyrt. När ingen programvara är laddad startar systemet i ”Memo Pad”, en inbyggd texteditor i fullskärmsläge utan stöd för filhantering.

Under utvecklingen diskuterades vad Candy egentligen skulle vara. Det pågick en långdragen diskussion om tangentbordet skulle vara externt eller inbyggt. Sommaren 1978 hade utbildningsmarknaden blivit ett fokusområde. Colleen-designen var i stort sett färdig i maj 1978, men tidigt 1979 beslutade man att även Candy skulle bli en komplett dator, men riktad till barn. Den skulle därför få ett nytt tangentbord som tålde spill av vätska.

Atari planerade att porta Microsoft BASIC till en 8 KB ROM-kassett. Eftersom den befintliga 6502-versionen från Microsoft var cirka 7 900 byte fanns det knappt plats för utökningar för grafik och ljud. Företaget anlitade därför konsultbolaget Shepardson Microsystems som rekommenderade en helt ny implementation, vilket resulterade i Atari BASIC.

FCC-problem

TV-apparater hade vid den här tiden normalt bara en ingång: antennkontakten. För enheter som datorer genererades en videosignal som sedan skickades till en RF modulator för att omvandlas till antennsignal. Den stora mängden spelkonsoler på marknaden ledde till att dåligt konstruerade modulatorer störde andra TV-apparater i närheten, ibland i grannhus. Efter klagomål införde Federal Communications Commission (FCC) nya teststandarder som var mycket strikta och svåra att uppfylla.

För att klara kraven byggdes de nya datorerna in i gjutna aluminiumkapslingar som fungerade som ett delvis slutet Faradays bur-skydd, med komponenter fastskruvade på ramen. Detta gav en robust dator, men ökade tillverkningskostnad och komplexitet.

FCC-reglerna gjorde det också svårt att ha större öppningar i höljet eftersom de riskerade att släppa ut RF-störningar. Det uteslöt öppna expansionsplatser eller kort som kommunicerade direkt med omvärlden. I stället designade Atari den Serial Input/Output-bussen (SIO): ett system där flera, självkonfigurerande enheter kan kedjekopplas till datorn via en enda avskärmad kontakt. De interna platserna reserverades för ROM- och RAM-moduler; de har inte de styrsignaler som krävs för fullfjädrade expansionskort, och det finns inte plats att dra kablar ut ur chassit för extern kommunikation.

Lanseringen av 400 och 800

Efter att Atari i december 1978 offentliggjort planerna att gå in på hemdatormarknaden, visades Atari 400 och 800 upp på vintermässan CES i januari 1979 och började säljas i november 1979.

Modellnamnen syftade först på minnesmängden: 4 KB RAM i 400 och 8 KB i 800. När de väl kom ut hade RAM-priserna sjunkit, så båda maskinerna levererades med 8 KB via 4kx1 DRAM-kretsar. De användarutbytbara RAM-modulerna i 800 hade först plasthöljen, men det ledde till överhettning och kapslingarna togs bort. Senare ersattes de lättöppnade plastlåsen på expansionsluckan med skruvar. Datorerna kom så småningom med maximalt RAM: 16 KB respektive 48 KB, via 16kx1 DRAM.

Båda modellerna har fyra joystickportar, vilket möjliggör fyra spelare samtidigt, men bara några få spel (som M.U.L.E.) använder alla fyra. Paddle-kontroller är kopplade parvis, och Super Breakout stödjer åtta spelare. Atari 400, med membrantangentbord och en intern kassettplats, sålde i dubbelt så många exemplar som Atari 800. Bara en kassett som utnyttjade 800:ans högra kassettplats hade producerats i mars 1983, och senare datorer i serien har bara en plats.