Busstrafiken i Sverige är en del av den nationella kollektivtrafiken och utgör ungefär hälften av alla årliga resor i svensk kollektivtrafik. I många län fungerar busstrafiken som komplement till tågtrafik.miniatyr|Buss vid Rydbo station.I Sverige drivs busstrafiken av regionerna, där trafiken oftast upphandlas genom externa aktörer. Det finns 21 regionala kollektivtrafikmyndigheter (trafikhuvudmän) och fem kommuner som bedriver kommunalt styrd kollektivtrafik i Sverige. Bland kommunerna är Piteå kommun (Piteå Stadsbuss), Skellefteå kommun (Skellefteå Buss), Luleå kommun (LLT), Umeå kommun (Ultra) och Bodens kommun (Citybuss Boden). Gotlands kommun är den enda kommunen i Sverige som agerar som regional kollektivtrafikmyndighet.
Samtidigt finns det en stor mängd privata bussbolag som bedriver charter och taxitjänster. Historik Den första motorbussen i trafik i Sverige, under sommaren år 1899, var av märket Daimler, vilken trafikerades på en linje med start 12 juli mellan Riksdagshuset och Drottninggatan i Stockholm. Bussen kallades "Bullerbussen" efter de vibrationer och sprickor som den orsakade i närliggande hus, vilket bidrog till bortskaffandet av bussen kort därefter. Den köptes senare och byggdes om till en lastvagn. Flera försök skulle sedanefter ske, men ingen motorbuss i praktiken kom att köra på Drottninggatan förrän år 1923. miniatyr|“Bullerbussen”, Sveriges första motorbuss. Efter den misslyckade introduktionen i Stockholm infördes ny lagstiftning för den yrkesmässiga trafiken. År 1906 trädde en lag i kraft, som krävde tillstånd att köra buss eller lastvagn (även släpfordon), idag kallad yrkestrafikförordningen. Samtidigt växte snabbt införandet av flera andra transportmedel däribland taxitjänster, vilket ökade behovet av denna lag.
Busstrafiken som helhet var högst begränsad på 1910-talet på grund av första världskriget som gjorde det svårt att köpa in nya fordon, bensin och diesel till Sverige. På 1920-talet tog busstrafiken fart igen och behovet av både fordon och förare ökade kraftigt. Den ekonomiska tillväxten efter kriget bidrog till utvecklingen av trafiken. De flesta bussar var lastvagnar som gjordes om eller utrustades med bänkar. Vissa företag redovisade över en miljon resenärer på vissa linjer i Stockholmsområdet. Flera företag fick in nya bussar under 1923 och det bildades en ny busslinje mellan Mölndal och Göteborg. Göteborgs stad införde även en ny linje på Hisingen och Stockholm på Norrmalm samma år. De flesta av dessa linjer kördes i stor utsträckning av privata bussåkerier eftersom staten och regionerna inte var säkra på investeringar i busstrafiken än.
I början av 1930-talet började kommunala bolag köpa upp de privata bussbolagen. I Stockholm drevs trafiken av Stockholms Spårvägar (idag SL) som köpte upp Stockholms Centrala Omnibus AB år 1929 som tidigare drivit trafiken. Samma kommunalisering skedde i Malmö, Göteborg och Jönköping.
Under 1940-talet börjar bland annat Stockholm och Göteborg experimentera med eldrivna trådbussar. Först ut var Göteborg som införde en linje mellan Järntorget och Jaegerdorffsplatsen, så kallade "linje M". I Stockholm infördes en trådbusslinje år 1941 som körde mellan Stadshagen och Karlaplan. År 1948 inträffade en allvarlig olycka på Essingebron där elva personer omkom, den involverade bussen var en trådbuss. Olyckan skapade en mängd debatter om säkerheten på trådbussar. miniatyr|Trådbussar vid Gullmarsplan av märket Scania-Vabis. Efter andra världskriget präglades Sverige av ökande privatbilism. Utveckling inom biltillverkning och ekonomisk stabilitet hos privata hushåll gjorde bilen allt mer populär och mellan åren 1940 och 1950 fördubblades bilåkandet i Sverige, och fyrdubblades mellan 1950 och 1960 till över en miljon bilar i landet. Busstrafiken behövde anpassa sig efter den ökande bilismen vilket bland annat innebar att man behövde transportera fler resenärer, smidigare och snabbare. Det gjorde man genom att bland annat införskaffa så kallade tvåvåningsvagnar, ledvagnar och släpbussar. Släpbussen och tvåvåningsvagnen har numera avskaffats men ledvagnen är fortfarande ett populärt val, speciellt i stadskärnor.
Under 2000-, 2010- och 2020-talet har fossilfria drivmedel varit i centrum med fokus på HVO, RME, CNG och elhybrider eller helelektriska bussar. SL började klimatarbetet med etanoldrivna bussar redan 1990. Bland de första med biogasbussar var Uppsala som påbörjade sitt arbete med fossilfrihet år 1993. År 2009 sattes den första hybridbussen av typ Volvo i trafik i Göteborg, detta markerade elbussens frammarsch i kollektivtrafiken. Norrtälje var den första staden i Sverige med en helt elektrifierad fordonsflotta redan år 2018. Idag (2025) har nästan alla län ambitiösa klimatmål och kollektivtrafiken är 95 % fossilfri. miniatyr|Elbuss i Malmö av märket Volvo Bussar.
Busstrafiken under coronapandemin (2020-2023) Busstrafiken i Sverige påverkades negativt av coronapandemin. Redan våren år 2020 rapporterade många län att åkandet halverades eller mer. Under pandemin ansågs bussförare vara en av de mest drabbade yrkena med en dubbelt så hög smittrisk. Den påverkade även resenärer då många linjer skars ner, drogs in eller avskaffades helt.
I skillnad från andra länder valde Sverige att endast vidta rekommenderande åtgärder och inte utföra en nedstängning. Det innebar en hög risk för smittspridning för bussförarna och Arbetsmiljöverket var tidiga med att förbjuda påstigning vid framdörren. Denna åtgärd gjorde att bussföretagen gick miste om flera miljarder i biljettintäkter. Många företag var tvungna att avskeda sina bussförare på grund av förlorade intäkter och brist på arbete.
Under åren 2024 och 2025 har bussföretagen fortfarande inte återhämtat sig från pandemin och många går fortfarande i förlust vid varje kvartalsredovisning.
Samhällsfunktion Busstrafiken i Sverige är en viktig del av människors sociala relationer och hälsa, globala miljöarbetet, ekonomiska tillväxten och vardagliga pendlingen.
Sociala funktioner Busstrafiken gör det möjligt för många ungdomar och personer utan tillgång till bil eller körkort att effektivt och billigt ta sig till olika fritidsaktiviter eller träffa andra människor.
Ekonomi Busstrafiken gör att fler kan ta sig till platser med arbete, detta är en fördel för företagen och landets ekonomi eftersom företagen enklare kan hitta nyanställda med bäst kompetenser för olika jobb. Detta nyttar även arbetslösa eftersom de får tillgång till flera arbetsmöjligheter, arbetslösheten minskar alltså som resultat. Totalt bildar buss- och kollektivtrafiken över 100 000 arbetsmöjligheter i Sverige.
Miljö och klimat Trots ambitioner att minska Sveriges utsläpp genom elektrifiering av biltrafiken kommer det inte vara tillräckligt eftersom antalet fossildrivna personbilar i Sverige är alldeles för högt. Busstrafiken är därför en central del av klimatarbetet i Sverige då ungefär 95% av trafiken drivs på förnybar energi varav ungefär 10% drivs på el.
Konsekvenser Under busstrejken år 2008 i Stockholm påverkades ungefär en kvarts miljon resenärer över hela länet av upphörandet av busstrafiken. I många delar av länet som i Nacka, Värmdö och Ekerö saknades spårtrafik delvis eller helt och personer var alltså helt beroende av busstrafiken. De som bodde i de drabbade områdena hade svårt att ta sig till jobb.
Kommunal och regional busstrafik Den kommunala eller regionala trafiken, oftast benämnd kollektivtrafik (även fast det begreppet omfattar privata resor också), är i Sverige den trafik som bedrivs av kommun eller region och är den vanligaste typen av busstrafik. Kommunala busstrafiken uppgör hälften av alla resesystem i Sverige och 60 % av alla resor i landet görs med buss. Skoltrafik utförs även av den regionalt eller kommunalt styrda linjetrafiken i länet.
Marknadsstruktur Nästan all trafik körs idag på entreprenad. Vanliga förekommande entreprenörer är Keolis Sverige, VR Sverige, Bergkvara, Connect Bus, Vy Buss, Nobina Sverige och Transdev Sverige. Dock förekommer även regionala bolag som Svealandstrafiken och kommunala bolag som Luleå Lokaltrafik.
Beställningstrafik (charter) Beställningstrafiken hade sitt genombrott under 1950-talet i samband med det ökande inflytandet av flygchartern, däremot hade privata resor med buss varit ett vanligt sätt att transportera sig långt tidigare.
På sent 1980-talet började både buss-, flyg- och tågtrafiken utvecklas snabbt och på sätt började den även konkurrera med varandra. Detta ledde till en revolution bland busstrafiken på 1990-talet då flera företag inrättar så kallade expressbussar, en typ av linjetrafik. Bland annat bildades SL Flygbussarna och Swebus Express. På senare tid har flera expresslinjer bildats som Flixbus, bus4you, Fjällexpressen och MasExpressen.
Infrastruktur I samband med ökande privatbilism har bilköer ökat och blivit ett växande problem för busstrafiken. I Sverige är det vanligt med satsningar på bussgator eller kollektivkörfält, särskilt på stombusslinjer. I vissa fall går kollektivkörfält rakt igenom cirkulationsplatser exempelvis på Museirondellen i Jönköping. I många delar av landet rapporteras det om förbättrad framkomlighet och punktlighet med hjälp av kollektivkörfält. På senare tid har dessa även gjorts tillgängliga åt chartertrafik. miniatyr|157x157px|Skylten för kollektivkörfält. I flera delar av landet har man byggt trafikljus som prioriterar bussar framför övrig trafik, bland annat i Södermanland. Liknande satsningar har gjorts i Stockholm och planeras att byggas ut inför 2026.
Antalet resenärer och Sveriges befolkning har på senare tid ökat och ställt högre krav på kollektivtrafiken vilket har gjort att vissa städer har behövt utveckla BRT-system. Stockholm har gjort detta i form av sina blåbussar medan Malmö införde Malmöexpressen år 2014. Göteborg utvecklar sitt eget BRT-system som man kallar för Metrobuss.
Säkerhet När det kommer till trafiksäkerhet på bussar anses Sverige vara en av de länderna som leder utvecklingen. I Sverige är bussen det allra säkraste transportslaget på vägen. miniatyr|Ordningsvakter i Göteborg. Lagen om säkerhetsbälten på bussar infördes år 2004, denna lag kräver att alla bussar registrerade måste vara utrustade med bälte på samtliga platser med undantag för bussar som används i stads- eller förortstrafik, så kallade buss klass 1. Att inte använda bälte som resenär eller förare är en överträdelse av svensk lagstiftning även som rullstolsburen och resulterar i böter.
År 2007 infördes en lag som kräver att alla förare som kör buss i den yrkesmässiga trafiken måste genomgå en utbildningen och innehava yrkeskompetensbevis (YKB).
För att förebygga vandalism och otrygghet på offentliga platser där busstrafiken förekommer har man infört säkerhetskameror i många delar av landet. Införandet av ordningsvakter och biljettkontrollanter försäkrar säkerheten ytterligare genom att avvisa personer som agerar störande eller inte följer trafikbolagets tillsatta regler.
Fordon och tillverkare Busstrafiken i Sverige har länge varit beroende av Scania-Vabis, Scania och Volvo Bussar. När Stockholms Spårvägar tog sina trådbussar i trafik år 1941 så var det en modell av Scania-Vabis, andra trådbussar leverades dock från Alfa Romeo. Stockholm har även införskaffat vissa tvåvåningsvagnar under 60-talet från brittiska tillverkaren Leyland Motors och tyska Büssing. miniatyr|Tvåvåningsvagnar vid Karlaplan av märket Büssing (numera MAN). Scania avbröt sin produktion av stadsbussar år 2024 och har sedan dess långsamt tappat sin majoritet på inhemska marknaden. SL ändrade sina krav i de offentliga upphandlingarna samma år och uteslöt bussar tillverkade i länder som Kina, Egypten och Turkiet och som följd har Volvo Bussar förbjudits i dessa avtal eftersom deras karosser tillverkas av egyptiska MCV.