miniatyr| En tulpan känd som "vicekungen" () från den holländska katalogen Verzameling van een Meenigte Tulipaanen från 1637. Dess lök erbjöds till försäljning för mellan 3 000 och 4 200 gulden beroende på vikt. En skicklig hantverkare tjänade vid den tiden runt 300 gulden om året. Tulpanmanin (), även tulpomanin eller tulpansvindeln, var en period under den nederländska stormaktstiden när prisnivåerna för valda lökar av den nyintroducerade och moderiktiga tulpanen nådde extrema nivåer. Händelserna utspelade sig 1634–1637 med den kraftigaste prisstegringen omkring årsskiftet 1636–1637, innan prisraset i februari 1637.
Spekulationen inträffade under en period när den Nederländska republiken erfor en positiv ekonomisk utveckling, samtidigt som landet genomgick sociokulturella förändringar. En av de ekonomiska nymodigheterna var terminskontrakt. Handeln med terminer möjliggjorde tulpanaffärer året om, vilket var av stor vikt för manins utveckling eftersom dess höjdpunkt kom att utspela sig under vintersäsongen när lökarna låg planterade i jorden.
Manin har ansetts vara den första dokumenterade finansbubblan i historien, men det finns även ekonomer som avvisar tolkningen och ser det inträffade som ett uttryck för rationella marknadskrafter. Bristen på tillförlitliga prisuppgifter i arkivmaterial från perioden har lämnat utrymme för olika tolkningar. Den skotske journalisten Charles Mackays dramatiska beskrivning av tulpansvindeln som en ekonomisk katastrof – skriven tvåhundra år efter händelserna – har haft stort inflytande över synen på manin under lång tid därefter. I den moderna forskningen anses manin ha haft negativa konsekvenser för enskilda spekulanter, men inte för den nederländska ekonomin i stort. Trots det har tulpanmanin fortsatt att fascinera och användas som ett varnande exempel eller metafor i samband med senare spekulationsbubblor och finansiella kriser.
Bakgrund Ekonomin under Nederländska stormaktstiden
Den Nederländska republikens ekonomiska och finansiella system utvecklades i början av 1600-talet samtidigt som landet fick en dominerande ställning genom sin kontroll över den internationella handeln. Nederländerna var ledande inom skeppsbygge och hade den största handelsflottan i Europa.
Under övergången till och i början av 1600-talet bildades försäkringsbolag, banker, samt en organiserad börs och aktiemarknad i Nederländerna. Landet var även hemvist för världens första börsnoterade företag: Nederländska ostindiska kompaniet (VOC), liksom för det något mindre ekonomiskt framgångsrika Nederländska västindiska kompaniet. Amsterdams köpmän hade en nyckelroll i den internationella handeln genom VOC, som under en period fick närmast monopol över den lukrativa handeln med Sydostasien. Handelsresor till Asien kunde ge vinster på fyra gånger insatsen och i takt med att rikedomar från handeln ackumulerades ökade efterfrågan på olika lyxvaror. Den starka ekonomin har setts som en viktiga förutsättning för tulpanmanins uppkomst och utveckling. Tulpanens uppseglande roll som statussymbol sammanföll med ackumulering av rikedomar från den blomstrande handeln. Själva manin inträffade mot slutet av det åttio år långa nederländska frihetskriget mot Spanien. Vinsterna som tidigare vidarebefordrats till Spanien kunde nu stanna i Nederländerna.
Välståndet i republiken var så omfattande att de flesta större städer i Nederländerna i början av 1600-talet kunde finansiera offentliga barnhem och äldreboenden, vilket var unikt för tidsperioden. Landet drabbades av en tillfällig lågkonjunktur i samband med 1620-talet och återupptagna fientligheter med Spanien som resulterade i en spansk blockad. I början av 1630-talet gick ekonomin återigen in i en högkonjunktur samtidigt som penningmängden ökade, vilket i sin tur ökade möjligheterna till lyxkonsumtion och investeringar. Utöver den blomstrande handeln och de byten som säkrades genom kapning av spanska skepp, ledde det nederländska bankväsendets motstånd mot devalvering till ett inflöde av utländskt kapital.
Myndigheterna oroades samtidigt av terminshandelns volatilitet och risker. Den första lagen som inskränkte spekulativa affärer som blankning och terminshandel hade lanserats 1610 och ytterligare begränsningar eller förbud utfärdades 1621, 1630 och slutligen 1636, mitt under tulpanmanin. Brott mot lagstiftningen medförde inga straff. Däremot skedde stora delar av den terminshandel med tulpaner som accelererade från och med 1635 i praktiken utanför lagens ramar, och kontraktens juridiska status var oklar. Så länge priserna fortsatte att stiga och det var i de inblandades intresse att efterleva kontrakten utgjorde detta dock inget större problem.
Tulpanens väg till Europa och Nederländerna Tulpanens ursprung har spårats till bergskedjorna Pamir och Tianshan, norr om Himalaya i Asien. De vilda tulpaner som växer i den karga miljön har små kronblad och är ytterst härdiga. Lökarna spreds västerut av turkiska nomader och nådde slutligen Europa via det Osmanska riket. Osmanerna vördade tulpanen inte bara för dess skönhet utan också dess symboliska koppling till Allah och paradiset. Tulpanens införande i Europa har tidigare tillskrivits Ogier Ghislain de Busbecq, Ferdinand I:s ambassadör till sultanen av Turkiet. Sultanen ska omkring 1555 ha skickat de första lökarna och fröna från det osmanska riket till Wien, men det finns flera detaljer som talar emot berättelsen. Oavsett historiens riktighet så anlände tulpaner snart som handelsvara till kontinenten via flera handelsvägar.
Århundradet var ett genombrott sett till antalet introducerade växter. Man har uppskattat att antalet växter som nyintroducerades i Europa under 1500-talet var tjugo gånger fler än under de föregående tvåtusen åren. Utöver tulpanen nådde potatis, paprika, tomater och många andra grönsaker för första gången världsdelen. De intensiva och mättade färgerna hos tulpanens kronblad, samt de intrikata mönstren särskilde den från andra i Europa kända blommor och bidrog till dess attraktionskraft.
Det är okänt exakt när tulpanen kom till Nederländerna, men på 1580-talet var arten etablerad i landet. Tulpanen trivdes väl i den magra holländska sandjorden och var dessutom en förhållandevis tålig växt. Dess popularitet i Republiken Förenade Nederländerna tilltog efter att den sydnederländske botanikern Carolus Clusius hade tillträtt en tjänst vid universitetet i Leiden 1593 och etablerat landets första botaniska trädgård Hortus Botanicus Leiden 1594. År 1608 hade trädgårdens bestånd av tulpaner vuxit till mer än sexhundra lökar. Redan under Clusius tid i Leiden märktes det tilltagande intresset för tulpanlökar i form av många intresserade spekulanter och köpare, liksom ett flertal stöldräder. Under 1600-talets första decennier etablerade allt fler professionella trädgårdsmästare odlingar och plantskolor runt om i landet. Samtidigt ökade intresset för att skapa egna trädgårdar bland välbeställda borgare i landets städer.
Historia miniatyr| Semper Augustus, den mest åtråvärda tulpansorten under manin. Akvarell från 1600-talet av okänd konstnär.
Tulpannomenklatur Tulpaner blev snart en eftertraktad lyxartikel som erbjöds i ett överflöd av sorter. Dessa kom att klassificeras i olika grupper. De enfärgade tulpanerna i rött, gult eller vitt var kända som Coulertulpaner. De flerfärgade som Rosen (vita med rosa och röda färgtoner), Violetten (vita med lila eller purpurfärgade toner) och de mest sällsynta som Bisarren (gula med röda, bruna eller lila nyanser). De flerfärgseffekter som kunde bildas av böljande linjer och flammande ränder på kronbladen ansågs levande och spektakulära. Lökar som producerade dessa mer exotiska varianter blev hett eftertraktade. I efterhand har man kunnat konstatera att denna färgdräkt uppstår på grund av en infektion orsakad av tulpanspecifika mosaikvirus.
När de första tulpankatalogerna publicerades i början av 1610-talet hade nästan inga tulpansorter egennamn, de fick beskrivande namn baserat på sin färgdräkt. De olika sorterna begåvades sedan under en tid ofta med latinska namn i enlighet med tidsandan och för att höja deras status. Efter hand började odlarna ge eftertraktade sorter förnäma namn på nederländska. Prefix som amiral () eller general () kombinerades ofta med odlarnas efternamn. Tulpanerna kunde heta exempelvis Admirael van der Eijck. Senare namngav man även blommor efter historiska personligheter som Alexander den store och Scipio Africanus, eller bredde på med storvulna prefix som "amiralernas amiral" och "generalernas general".
Att odla och handla med tulpaner miniatyr| Stilleben med blommor av Hans Bollongier (1639). Ett blomsterarrangemang med flera Semper Augustus-tulpaner. Tulpaner växer från lökar som kan odlas fram genom att sätta frön eller skott. Det tar omkring 7 år för ett frö att utvecklas till en blommande lök. Efter att blomman skjutit upp tillbakabildas den ursprungliga löken och ersätts med en klonal lök omgiven av skott. Odlade under rätt förutsättningar kommer dessa skott att utvecklas till nya blommande lökar, vanligtvis inom ett par år. Det mosaikvirus som gav upphov till färgskiftningarna hos de mer exklusiva tulpansorterna kan inte spridas via frön, utan bara genom skott. Dessutom försvårar viruset tillväxten av nya blommande lökar från skotten. Att odla fram de hetast eftertraktade varianterna krävde gott kunnande och flera års arbete. Majoriteten av dessa tulpansorter har inte bevarats.
Tulpanblomningen är en kortvarig historia och varar på norra halvklotet i regel under en till två veckor i tidsspannet april–juni. Under växtens vilande fas brukade man gräva upp lökarna och förvara dem torrt innan man återplanterade dem framemot september. Det var under denna period som fysiska tulpanlökar kunde byta ägare. Under resten av året skedde handeln med en form av terminskontrakt där florister och köpmän kunde förbinda sig att köpa en viss mängd tulpaner vid nästa säsong. Dyra och exklusiva tulpansorter såldes per ass medan enklare sorter bjöds ut per skålpund. Handeln med dessa terminer som populariserades 1635–1636 blev en viktig faktor för spekulationsbubblans utveckling.
Vindhandel och värdshus Man talade om handeln med terminer som "vindhandel" (), eftersom inga fysiska lökar bytte ägare. Merparten av handeln skedde därför utan möjlighet att beskåda varorna i sin blomstrande prakt. Köpmannen Emmanuel Sweert som bland annat handlade med tulpaner och agerade hovleverantör åt Rudolf II, lyckades övertyga kejsaren att ge ut den första tulpankatalogen; Florilegium publicerades 1612. Gravyrsamlingen Hortus Floridus som gavs ut 1614 blev så populär att den tre år senare kunde ges ut i en utökad version med ett tjugotal ytterligare avbildningar. Under åren som följde publicerades flera kataloger med avmålningar i akvarell eller gouache. Fler än femtio sådana kataloger har bevarats. Återgivningar av tulpaner spred sig snart utanför dessa kompendier till de kakelplattor som dekorerade nederländska hem. Rikedomarna som ansamlades i landet bidrog även till en omfattande produktion av tavlor med blomstermålningar. Priset för en målarmästares återgivning kunde vara en bråkdel av styckpriset för faktiska lökar av de sällsynta sorterna.