thumb|Den kejserliga ryska riksbankens kontor i Helsingfors var inrymt på andra våningen i byggnaden Norra Esplanaden 7 vid Salutorget.

thumb|Efter en grundlig ombyggnad i känd stil i början av 1920-talet har Sveriges ambassad i Helsingfors haft sina lokaler i byggnaden där banken låg.

Bankrånet i Helsingfors 1906 var ett bankrån som förövades den 26 februari 1906 (n.s.) i centrala Helsingfors i det dåvarande Storfurstendömet Finland. Det var den kejserliga ryska riksbankens kontor vid Salutorget som rånades av militanta medlemmar i det som då var det Lettiska Socialdemokratiska Arbetarepartiet (LSDSP). Rånet utfördes i syfte att finansiera revolutionär verksamhet i Ryssland. Ett tjugotal gärningsmän undkom med 170 743 rubel (cirka 25-30 miljoner svenska kronor i 2025 års penningvärde). Sett till det väldiga rånbytet och de många inblandade handlar det om det största bankrånet i Finlands historia.

Bakgrund

Sankt Petersburg 1905 Den ryska revolutionen 1905 var en lång rad strejker, myterier och protester som inträffade i hela det ryska imperiet och varade mellan januari 1905 och juni 1907. I januari 1905 utlystes ett stort antal strejker i Sankt Petersburg. Vid ett stort protestmöte i staden den 22 januari öppnade armésoldater eld mot demonstranterna, varpå flera hundra personer dödades eller sårades. Denna händelse, känd som den blodiga söndagen, utlöste strejkvågor, protester och väpnade uppror på flera håll i imperiet, inklusive Warszawa, Helsingfors och Riga.

Riga 1905 Riga var under det tidiga 1900-talet en av det ryska kejsardömets mest industrialiserade och moderna städer; en kosmopolitisk storstad med dags- och veckopress på fem olika språk − förutom lettiska, ryska och tyska även liviska och jiddisch. En stark arbetarrörelse hade växt fram, mycket tack vare unga publicister verksamma inom den nya strömmen (). Genom LSDSP, det lokala socialdemokratiska partiet, kom det lettiska området från 1905 att bli ett starkt bolsjevikiskt fäste med stort stöd i befolkningen.

Uppslutningen kring 1905 års revolution i Riga − och sedermera i hela Livland och Kurland − var omfattande. Både industri- och lantarbetare, lettiska såväl som ryska och judiska, kämpade tillsammans för sina rättigheter mot rysk överhöghet och balttyska jordägare. För första gången sedan det första nationella uppvaknandet några decennier tidigare restes bestämda krav på social rättvisa, radikala jordreformer och medborgerliga rättigheter, inklusive frihet från monarkiskt tsarvälde och förryskningspolitik.

Ett par dagar efter händelserna i Sankt Petersburg utlyste LSDSP en generalstrejk som fick mycket stor uppslutning i Rigadistriktet. En stor demonstration i Riga den 26 januari besköts av armésoldater, med ett par hundra dödade och svårt sårade som följd. Svaret på detta från arbetarrörelsen blev ännu mer motstånd. Med hjälp av insmugglade vapen inledde LSDSP organiseringen av så kallade stridstekniska grupper. Det var medlemmar från en av dessa som ett år senare skulle råna banken i Helsingfors.

Helsingfors 1905 Trots försök till förryskningspolitik under åren runt sekelskiftet var det finska storfurstendömet 1905 fortfarande den mest autonoma och minst repressiva delen av det ryska väldet. Detta ledde till att många ryska oppositionella tog sin tillflykt dit. Revolutionärer som deltog i den väpnade kampen mot den kejserliga makten kunde rentav räkna med stöd från vissa delar av det finländska samhället, ibland även från myndigheterna. Tsarmakten sågs − i varje fall inofficiellt − som en gemensam fiende.

I oktober 1905 kom revolutionen på allvar till Finland i form av en storstrejk som i en veckas tid lamslog landet. Strejken innebar ett politiskt uppvaknande för den finska arbetarrörelsen och ett slut på förryskningsåtgärderna. Den bidrog också till att påskynda den viktiga parlamentariska reform som 1907 ledde till enkammarsystem och allmän rösträtt − även för kvinnor (först i Europa).

Förberedelser En del av förberedelserna inför rånet innebar att frita viktiga medlemmar av LSDSP som satt fängslade. Detta skedde mest markant i form av två väpnade attacker, dels mot Rigas centralfängelse i september 1905, och dels i januari 1906 mot polishögkvarteret i Riga. Vid sistnämnda fritogs sex fängslade av 14 angripare. En av de fritagna var Jānis Luters, en av förövarna hette Jānis Čoke − bägge med ledande roller i rånargruppen. Efter fritagningen omgrupperade man sig, först i Sankt Petersburg och därefter i Helsingfors.

148px|miniatyr|vänster|Leonid Krasin vid tiden för rånet i Helsingfors. Bolsjevikerna i det ryska socialdemokratiska arbetarepartiet (RSDAP) hade under 1905 beslutat att inleda försök att finansiera partiets aktiviteter med hjälp av militanta så kallade expropriationer. Ingenjören Leonid Krasin ledde en stridsteknisk grupp som inledningsvis gjorde tillslag i liten skala mot banker, postkontor och pantbanker. Rånet i Helsingfors skulle bli gruppens första stora "ex". För denna operation ville Krasin ha de stridserfarna lettiska aktivisterna − hellre än "slappa och pratsamma ryssar". Letterna räknades till de allra mest orädda och hårdföra, och användes gärna för de mest utmanande uppdragen.

Viktiga delar av rånet planerades på plats av den ryske konsertpianisten Nikolaj Burenin, som var medlem i Krasins grupp. Burenin var expert på vapen och sprängämnen, och kunde tillhandahålla de handeldvapen som behövdes. Förutom den lettiska gruppen om cirka 20 personer involverades på olika sätt även enstaka finska socialister, rödgardister och separatister.

Skulptören Alpo Sailos ateljé som låg på Mikaelsgatan, bara några stenkast från banken, användes som huvudsaklig vapengömma. Den ryktbare sprit- och antikvitetshandlaren Walter Sjöbergs affärslokal användes för planeringsmöten. Kalle Nyman, chefredaktör på den finlandssvenska tidningen Arbetaren, bidrog till att utforma flyktplanerna, inte bara ut ur Helsingfors utan också till Stockholm där han hade goda kontakter. Andra hjälpte till genom att skaffa säkra bostäder till letterna.

Rånet Rånet skedde måndagen den 26 februari (13 februari g.s.) 1906. Ett tjugotal förövare var vid 14-tiden på plats i eller i närheten av banken på Salutorget. Knappt hälften av styrkan blev stående kvar utanför banken, deras uppdrag var att sköta vakthållning och senare hjälpa till att transportera rånbytet. Man hade också hjälp av utposterade rödgardister som stod redo dels att blockera infarterna till Salutorget, om det skulle behövas, och dels bistå förövarna så att de enkelt kunde undkomma efteråt. miniatyr|höger|Notis i Dagens Nyheter den 27 februari 1906, dagen efter rånet, med oklar uppgift om rånbytet. Det var ett sällskap unga och välklädda män som några åt gången steg in i banken. De var kraftigt beväpnade med bajonetter och moderna skjutvapen som Mauser C96 och Browning FN M1903, och talade antingen tyska eller ryska när de förklarade sina ärenden för bankens personal. När ett tiotal rånare var på plats i banklokalen startade aktionen genom att Jānis Luters med hög röst kungjorde att detta var ett rån i den ryska revolutionskommitténs namn. Strax dessförinnan hade man skurit av bankens telefonlinjer och en larmkabel.

Viss kalabalik uppstod inledningsvis. Flera skott avlossades. En av bankens vaktmästare, en före detta soldat som hade beväpnat sig med en prydnadssabel, blev skjuten till döds. Övrig personal och en kund låstes in i ett mindre genomgångsrum som saknade fönster. Rånarna placerade bombattrapper vid dörrarna till rummet, något som fördröjde upptäckten av rånet.

Samtliga bankens kassor tömdes på sitt innehåll. Rånbytet räknades senare till 170 743 rubel samt en mindre summa finska mark. Som brukligt var under revolutionsåren lämnade rånarna ett skrivet kvitto på det exproprierade beloppet, med hänvisning till information om den exakta summan som senare skulle tillkännages i partitidningen.

Bytet från rånet kom att hamna i fyra händer. Letterna behöll en del som skulle finansiera fortsatt flykt till Sverige och Tyskland, samt även inköp av vapen som skulle smugglas från Berlin till Riga. Ett mindre belopp gick till lokalt inblandade organisationer för vidare agitation och flyktinghjälp i Finland. En betydande summa fördes av vapensmugglaren Jelena Stasova till Sankt Petersburg där det hamnade i den bolsjevikiska partikassan. Slutligen beslagtog polisen drygt 50 000 rubel i samband med att fem av rånarna greps i Finland kort tid efter rånet.

Flyktvägar Flykten från Helsingfors gick för många av gärningsmännen norrut, först till Tammerfors och sedan vidare mot Uleåborg och Torneå. I Torneå var det möjligt att ta sig över till Haparanda på den svenska sidan. Färden mot Haparanda och Sverige skedde med tåg, släde och till fots. Både flykt och smugglande av rånbytet underlättades av att många inom det finländska tull- och polisväsendet var tsarkritiska och därför ibland lät bli att följa protokollet, särskilt om det handlade om flyktingar och dissidenter.

Finland Dagen efter rånet greps tre unga gärningsmän: Krišjānis Treimanis, Kārlis Čoke och Gustavs Čoke. De hade tagit ett norrgående tåg från Fredriksbergs station i Böle, men uppträtt på ett sådant sätt att stationspersonalen hade fattat misstankar. Efter en knapp timmes färd stoppades de av poliser och ryska gendarmer på stationen i Kervo. Där utbröt vild skottlossning, varvid en gendarm sköts ihjäl. Männen lyckades fly söderut, men efter ytterligare skottväxling greps de tre i en hölada i Ytterkervo, några få kilometer från stationen. Målet för deras tågresa var av allt att döma Tammerfors där Nikolaj Burenin skulle ackompanjera några ryska sångare i en konsert på kvällen. Det var avtalat att Burenin skulle ta emot stora delar av rånbytet för vidare transport till Sankt Petersburg. miniatyr|vänster|Jānis Čoke (mitten) dömdes av brottmålsdomstolen i Tammerfors till tre gånger livstid plus 19 år. I Tammerfors skedde ett ännu våldsammare gripande än i Kervo. Två av gärningsmännen, Jānis Čoke och Pēteris Saliņš, hade anlänt dit med tåg från Helsingfors och utgav sig för att vara baltiska flyktingar. På den socialdemokratiska tidningen Kansan Lehti fick de hjälp av chefredaktören, Vihtori Kosonen, att finna husrum i staden. Kosonen kände inte till deras inblandning i rånet, men fattade misstankar då de nästa dag ville gömma ett större paket på redaktionen. Den 1 mars greps först Saliņš på Kansan Lehtis redaktion. Kort därefter greps Čoke på tågstationen. Gripandet av Saliņš skedde utan större dramatik, men Čoke, som fördes till polisstationen som var inrymd i Tammerfors rådhus, kom under flera timmar att göra stort motstånd. Polisen hade vid gripandet missat att Čoke förutom två skjutvapen också bar på en dolk. Denna använde han i polishuset för att övermanna de poliser som vaktade honom. Han klarade dessutom att återta en av de pistoler som tagits ifrån honom. Samtliga polismän på stationen flydde ut ur byggnaden. Därpå följde en väpnad konfrontation mellan Čoke och polisen som varade i drygt tre timmar. På torget utanför rådhuset samlades en stor folkmassa som den instängde Čoke försökte uppvigla. Det var till slut stadens brandkår som övermannade våldsverkaren genom att från två håll bombardera honom med vatten. Innan han övermannades hade Čoke skjutit eller knivhuggit tio personer. Tre av dessa − två poliser och en civilperson − dog till följd av sina skador.

Sverige