mini|Vagn från 1898 från Kockums inköpta av privat bolag Järnvägsvagnar introducerades i Sverige från när järnvägar började anläggas vilket brukar räknas från 1856 när de första stambanorna öppnade. Introduktionen styrdes till del av ett reglerat införande beslutat av Sveriges riksdag som via föregångaren till Statens järnvägar började med anläggande av statligt äga stambanor som senare kompletterade med privata bibanor.
Fram till 1890 inköptes till stambanorna fyrhjuliga vagnar, därefter betydligt längre vagnar baserade på två boggier med fyra hjul vardera och där vagnkorg och underrede satt fastare ihop.. På de privata banorna användes fyrhjuliga vagnar längre då passagerarantal på bibanorna var lägre och den framförda hastigheten på tågen där var lägre. Öppna gavelplattformar efterträdde på 1870-talet sidodörrar för på- och avstigning och denna typ av vagnar användes fram till 1960-talet då vagnar med helt täckta sidoplattformar ersatt denna typ av vagnar. Tågtoaletter fanns inte inledningsmässigt och ända fram till 1970-talet användes toaletter som öppnades ett hål genom vagnens underrede, vilket lät avfallet landa på spåret
På 1930 talet började rälsbussar användas och från 1970-talet motorvagnståg och de från loket avskilda personvagnarna ersattes med vagnar som både hade framdrift och passagerarutrymmen. Statsbanornas vagnar 1856-1890 mini|1a klass personvagn från 1856, littera A 103 ommålad, var klarblå Nils Ericsson fick 1855 ansvaret leda byggandet av de statliga stambanorna. Han utsåg Carl Gottreich Beijer och Gustaf Theodor Stieler att utifrån erfarenheter i utlandet rekommendera standard för och inköp av järnvägsvagnar. De gjorde därför en studieresa sommaren 1855 i England, Frankrike och Tyskland. De fann att utformningen av vagnar speciellt för persontransporter skilde sig åt mycket och att det var lätt konstatera brister i utformning av både hur de tekniskt var uppbyggda och hur de var utformade för passagerare. Resan gav möjlighet till att utforma en genomtänkt standard och påbörja inköp av bra lösningar, som senare kunde kompletteras med vagnar byggda i Sverige. Den första leveransen gjordes av det tyska företaget Lauenstein med början i december 1856 och bestod av 40 vagnar för 1a och 2a klass och 8 bagagevagnar. Den beställningen följdes året därpå av 18 3e klass vagnar varav 10 från från Lauenstein.
Dessa första vagnar bestod alla av ett underrede med fyra hjul och en vagnkorg fäst på underredet: Den grundkonstruktionen bibehölls till 1890 då vagnar betydligt längre vagnar tillkom baserade på två boggier med fyra hjul vardera och där vagnkorg och underrede satt fastare ihop.
Vagnarna hade till mitten av 1870-talet utgång åt sidorna men fick därefter utgång mot gavelplattformar. Värme och klosetter fanns inte de förrän slutet av 1860-talet och belysningen var mycket primitiv, kunde först bara ordnas från taket utifrån. Personvagnar fanns för tre klasser, där tredje klassen snabbt blev den populäraste, även fast den var mer primitiv med träbänkar och utan klosett och i början rådde även vagnbrist av 3-klassvagnar. Resor Stockholm-Malmö var nästan hela tiden omöjligt klara på en dag och nattåg infördes men inga sovvagnar, men i 1a och 2a klass var det mjuka sittbänkar det gick att ligga på.
Förutom personvagnar fanns det gods och bagagevagnar, postvagnar och fångvagnar och mer och mindre öppna vagnar främst för användning under sommaren.
Bilder
Se även Sveriges järnvägshistoria Referenser
Externa länkar