Harry Richman, ursprungligen Henry Reichman, född 10 oktober 1895 i Cincinnati, Ohio, död 3 november 1972 i Hollywood, Kalifornien, var en amerikansk sångare och skådespelare. På 1920- och 1930-talen var Richman en av USA:s högst betalda artister. På Broadway spelade han främst i revyer och övergick senare till att bli nattklubbssångare.

Biografi

Tidig karriär Richmans föräldrar var Katherine Golder och Henry Reichman. Fadern var född i Ryssland. Föräldrarna och de två äldsta barnen emigrerade från Europa till Cincinnati 1890. Fadern var försäljare och avled när Harry var 14 år gammal. 1907 började Richman spela piano på kaféer och klubbar i hemstaden. Som fjortonåring slog han följe med en violinist från Ohio, Bud Remington, och de flyttade 1914 till San Francisco. Sedan duon splittrats, gjorde sig Richman ett namn som komiker. I slutet av 1910-talet var Richman ackompanjatör för artister som Mae West och Dolly Sisters.

Richman spelade en tid med Cliff Friend på vaudevilleteatrar i Ohio och turnerade på västkusten med Buddy DeSylva. Inspirerade av Al Jolson, sökte sig Richman och Friend till New York i början av 1920-talet för att komma in på Broadway. Jolson hjälpte dem tidvis att få jobb. När radion var i sin linda i början av 1920-talet, sjöng Richman för den ena av New Yorks två radiostationer, WHN. Han blev därvid involverad i payola, eftersom radion inte avlönade artisterna. 1923 satte Richman ihop ett vaudevilleprogram, där han imiterade Al Jolson och David Warfield. Han blev mer populär vid 1920-talets mitt på grund av sin unika röst.

På scen och film miniatyr|Richman i Fåfängans marknad (1930). 1922 gjorde Richman blygsam debut på Broadway. På 1920-, 1930- och 1940-talen spelade Richman på Broadway och Palace Theatre i New York. Återkommande sågs han i George White's Scandals och 1934 turnerade han med Say When. Även om Richman var missnöjd med sin insats, hyllades Say When av kritikerna. Bob Hope värvades till en av rollerna av Richman personligen, och på villkor att Hope ställde upp, investerade Richman 50 000 dollar av privata pengar i projektet.

1931 var han konferencier under uppsättningen av Ziegfeld Follies. Enligt Richman själv tjänade han över 20 000 dollar i veckan, vilket var synnerligen mycket pengar för artister vid den tiden. 1937 uppträdde han inför Storbritanniens George VI och drottning Elizabeth med sånger som The Birth of the Blues. Åren 1925–1932 samt 1936 och 1947 spelade Richman in över 100 skivsidor för grammofonbolagen Brunswick Records, Columbia Records, Victor och Decca.

När ljudfilmen kom, syntes Richman i filmer som Musiken går runt... (1936) och Kicking the Moon Around (1938). Mest känd blev han 1930 i Fåfängans marknad, där han sjöng Irving Berlins Puttin' on the Ritz. Utöver dessa titlar, var Richman inte särskilt framgångsrik på film. När vaudeville blev omodernt, spelade Richman på London Palladium. På 1940-talet förlorade han sin sångröst och slutade uppträda. 1963 gjorde han en misslyckad comeback inför en äldre publik i New York. 1966 utgav han sina memoarer, A Hell of a Life.

Några låtar som förknippades med Richman var On the Sunny Side of the Street och This Is My Lucky Day. Bland låtar han själv skrev och komponerade märks Muddy Water, I Don't Believe It, Say It Again och There's Danger In Your Eyes, Cherie. Till hans attribut på scenen hörde en stoltserande gång och spatserkäpp, toppad av antingen en halmhatt eller cylinderhatt.

Privatliv I sina memoarer skildrar Richman sig som en kvinnokarl. Enligt honom själv tjänade han 13 miljoner dollar i dåtida värde under sin karriär och spenderade allt. Richman hade på 1930-talet kontakter med den undre världen; Bob Hope blev vid ett tillfälle, när han spelade mot Richman i Say When 1934, vittne till att gangstern Lucky Luciano och hans gäng närvarade bakom scenen. När Hope frågade Richman hur de kommit in, svarade Richman att Luciano var föreställningens finansiär. Skämtsamt tillade Richman, att om Hope inte presterade, skulle han få "en överrock av cement". På Park Avenue drev Richman på 1920-talet den populära nattklubben Club Richman. Klubben brann ned 1929.

Richman gifte sig tre gånger: 1918 med sångerskan Yvonne Epstein, 1938 med Hazel Forbes och 1943 med dansösen Yvonne Day. Även det tredje äktenskapet slutade med skilsmässa. Därutöver hade Richman flera förhållanden med kända kvinnor och friade till Clara Bow. Skilsmässorna och Richmans extravaganta leverne gjorde att han efter karriärens slut tampades med ekonomiska problem. Richman var känd för att köra dyra Rolls Roycebilar och dela ut guldmynt värda 10 000 dollar som souvenirer åt förbipasserande.

Till Richmans intressen hörde segling och flygning. Under ett party i juli 1931, exploderade hans yacht Chaval-mar II, varvid en person omkom. 1935 satte satte han höjdrekord med ett amfibieflygplan. 1936 flög Richman och piloten Henry T. Merrill över Atlanten i ett Vultee-plan, lastat med 40 000 pingisbollar för att hålla planet flytande ifall det skulle störta i havet. De flög från New York till Wales på 18 timmar och 38 minuter. Detta var den tjugonionde transatlantiska flygningen någonsin. Från Wales fortsatte Richman och Merrill till Paris och flög via London till Newfoundland, där resan måste avbrytas. Detta var den första transatlantiska flygningen tur och retur från och till Amerika.

Harry Richman är gravsatt på Hillside Memorial Park Cemetery i Culver City, Kalifornien.

Filmografi Film + År Titel Roll Notering 1930 Fåfängans marknad Harry Raymond 1930 Clinching a Sale Försäljare 1932 I Love a Parade/II Sångare Musikfilm där publiken sjunger med. 1936 Musiken går runt... Harry Wallace 1938 Kicking the Moon Around Harry

Referenser

Externa länkar

Harry Richman på IMDb

Kategori:Män Kategori:Födda 1895 Kategori:Avlidna 1972 Kategori:Musiker från Cincinnati Kategori:Amerikanska pianister Kategori:Amerikanska skådespelare under 1900-talet Kategori:Amerikanska sångare under 1900-talet