Ricardo Velázquez Bosco, född i Burgos den 3 juni 1843, död i Madrid den 31 juli 1923, var en spansk arkitekt.
Velázquez Bosco föddes i Burgos, men kort efter hans födelse flyttade hans familj till Madrid på grund av faderns arbete som tjänsteman i finansdepartementet. Han började sina första studier i Madrid och 1863 arbetade han som ritare för restaureringsarbetena i Leónkatedralen, under ledning av arkitekten Matías Laviña. Efter Laviñas död utsågs han till interimistisk chef för arbetena fram till att Juan Bautista Lázaros tog över ansvaret. Hans arbete i den provinsiella monumentkommissionen, vilket ledde honom till att samla in arkeologiska föremål för det nybildade nationella arkeologiska museet Museo Arqueológico Nacional de España, resulterade i att han 1868 utnämndes till medlem av Real Academia de Bellas Artes de San Fernando (Kungliga konstakademin i San Fernando). Han fortsatte sitt restaureringsarbete på den arkeologiska platsen Lancia, den kungliga pantheonen San Isidoro de León och klostret San Miguel de Escalada.
År 1869 deltog han i en resa till Orienten med fregatten Arapiles som tecknare. Efter sin återkomst bosatte han sig permanent i Madrid och arbetade för tidskriften Museo Español de Antigüedades. År 1875 började han studera arkitektur i Madrid samtidigt som han arbetade som teckningslärare vid Escuelas de Artes y Oficios de España (Konsthantverkskonservatoriet), och tog sin arkitekturexamen fyra år senare med höga betyg, vilket ledde till att han 1881 fick professuren i arkitekturhistoria.
Velázquez Bosco ägnade sig således helt åt arkitektur och fick flera uppdrag från Ministerio de Fomento (ministeriet för offentliga arbeten), bland annat genom att 1883 organisera en utställning i Retiroparken över gruvbrytning, för vilken han byggde det som nu är känt som Velázquezpalatset. Denna framgång ledde till fler uppdrag i den spanska huvudstaden, såsom skolan för döva och blinda och gruvingenjörsskolan, vilket gjorde honom till en av de mest kända arkitekterna på den tiden. År 1886 utsågs han till arkitekt för civila byggnader i Madrid och fick i uppdrag att restaurera Casón del Buen Retiro efter en svår orkan. Ett år senare byggde han Kristallpalatset för den filippinska utställningen. År 1889 utökade och renoverade han den gamla fakultetsbyggnaden i Santiago de Compostela och restaurerade kort därefter Burgos katedral.
Från och med 1891 fokuserade han på Andalusien, där projekt under fyrahundraårsjubileet av Amerikas upptäckt tog honom till La Rábida-klostret i Huelva. I staden Córdoba blev han fascinerad av spansk-muslimsk konst och ägnade flera år åt olika projekt där. År 1910, medan han arbetade med restaureringen av moskén i Córdoba, begärde han tillstånd att utgräva Medina Azahara, byggd av kalifen Abd al-Rahman III. Han gjorde en resa till Egypten, tillsammans med sina elever, som till stor del var finansierad av honom själv, för att studera denna arkitekturen och dess koppling till Spanien.
Året därpå ansökte han om ett stipendium för att fortsätta sina studier utomlands och fastställa influenserna av nordafrikansk arkitektur på andalusisk arkitektur. Med det beviljade stipendiet reste han till Egypten, Tunisien och Algeriet, där han besökte monumenten i Alexandria, Kairo, Kairouan och ruinerna av Kartago. Ricardo Velázquez ägnade fjorton år åt utgrävningar och restaureringar av den arkeologiska platsen Medina Azahara.
Hans verk kännetecknas av en djärv behandling av volymer, användningen av mansardtak och appliceringen av keramisk dekoration på fasaderna på hans byggnader. Arkitekter som Antonio Palacios, som följde hans monumentalistiska tillvägagångssätt, influerades av hans stil. Han utvecklade det mesta av sitt arbete i Madrid, där han också undervisade på Arkitektskolan.
Källor
Noter
Kategori:Män Kategori:Födda 1843 Kategori:Avlidna 1923 Kategori:Spanska arkitekter Kategori:Personer från Burgos