Trädgårdens historia innefattar den teknik, skötsel och utformning som genom historien har påverkat och influerat det fysiska rum som genom historien har använts för odling av nyttoväxter, blommande växter, buskar och träd.
Trädgårdens tidigare historia är till stor del sammanhängande med jordbrukets historia, och trädgården som fenomen uppstod främst då trädgårdar huvudsakligen var prydnadsträdgårdar, vilka stod som statussymbol för olika historiska överklasser. Mindre privata trädgårdar hade i allmänhet odling av köksväxter som primärt ändamål.
I Sverige var det främst genomdrivandet av enskiftesreformen i början av 1800-talet som gjorde det möjligt för enskilda hushåll att bedriva trädgårdsodling i någon större skala.
Etymologi Ordet "trädgård" kommer från fornsvenskan trägarþer, och har använts sedan åtminstone 1526. Betydelsen av ordet har förändrats över tid, då det tidigare i historien hade en mycket mer konkret betydelse: ett avgränsat område för odling av träd, oftast fruktträd. Platsens syfte avgjorde snarare benämningen på densamma, därför kunde det förekomma flera områden avsedda för odling, såsom kål-, lök- och örtagård. På 1600-talet anses ordet fått sin moderna betydelse, den mer omfattande innebörden med allting odlat. Kjell Lundquist sammanfattar betydelsen av ordet i sin artikel:
Översikt Avgränsande av avsedda ytor för odling började troligen omkring 10 000 f.Kr. Sannolikt var denna avgränsningen främst till för att stänga ute djur, kanske med början i Västasien, och därefter spred sig till Syd- och Östasien, och västerut till Grekland och Europa. De moderna engelska orden "garden" och "yard" är ättlingar till det fornengelska ordet "geard", som betecknar ett staket eller en inhägnad. Det svenska ordet "gård" är belagt sedan åtminstone 1525, och anses härstamma från det fornsvenska ordet "garþer".
Redan i de tidigaste civilisationerna började välbärgade medborgare anlägga trädgårdar för de rent estetiska värdena. Egyptiska gravmålningar från 1500-talet f.Kr. är några av de tidigaste fysiska bevisen på odling och landskapsdesign. Persiska influenser nådde det hellenistiska Grekland efter Alexander den stores död. Omkring 350 f.Kr. fanns det trädgårdar vid Akademien i Aten, och Theofrastos, som skrev om botanik, ärvde förmodligen en trädgård från Aristoteles. Epikuros hade en trädgård där han promenerade och undervisade, och han testamenterade den till Hermarkos av Mytilene. Alkifron hänvisade också till privata trädgårdar i sina författarskap.
De mest betydande antika trädgårdarna i västvärlden var Ptolemaios trädgårdar i Alexandria, Egypten, och den trädgårdstradition som Lucullus förde med sig till Rom. De rikaste romarna byggde omfattande villaträdgårdar med vattenfunktioner såsom fontäner och bäckar, formklippta växter och skuggade arkader. Arkeologiska bevis finns bevarade vid platser som Hadrianus villa.
Vitruvius, en romersk författare och ingenjör, skrev den äldsta bevarade designhandboken år 27 f.Kr. De architectura libri decem (Tio böcker om arkitektur) behandlade designteori, landskapsarkitektur, ingenjörskonst, vattenförsörjning och offentliga projekt, såsom parker och torg. Vitruvius hävdade att firmitas (fasthet, hållbarhet, styrka), utilitas (vara, bekvämlighet, nytta) och venustas (glädje, skönhet) var de primära målen för design. Vissa anser fortfarande att dessa element är avgörande för en kvalitetsdesign av landskap.
Bysans och det moriska Spanien fortsatte trädgårdstraditionerna efter 300-talet e.Kr. och Roms fall. Samtidigt formades det en separat trädgårdstradition i Kina, som även överfördes till Japan, där den utvecklades till aristokratiska trädgårdar med miniatyriserade och simulerade naturlandskap centrerade kring dammar, och den stränga zenträdgårdsformen som ofta förekommer vid tempel.
Kinesiska och japanska trädgårdar vänster|miniatyr|Klippskulptur från den "Lingering Garden" i Suzhou, Kina Både kinesisk och japansk trädgårdsdesign är traditionellt avsedd för att framhäva det naturliga landskapet med berg och floder. Den avsedda utgångspunkten på trädgårdarna skiljer sig dock: kinesiska trädgårdar var avsedda att upplevas inifrån trädgården, och är avsedda som en miljö för vardagslivet. Japanska trädgårdar, med några få undantag, var avsedda att ses inifrån huset, ungefär som ett diorama. miniatyr|Trappstenar i Kiyosumi-trädgården i Fukagawa, Tokyo Traditionella kinesiska trädgårdar behandlar också oftare växterna på ett mer naturalistiskt sätt, medan traditionella japanska trädgårdar kan ha växter som klippts i till exempel berg- eller molnformer. I kontrast till detta står användning av stenelement: i en japansk trädgård placeras trappstenar i grupper som en del av landskapet, men i en kinesisk trädgård kan en särskilt utvald sten till och med placeras på en piedestal på en framträdande plats så att den lättare kan uppskattas.
Europeiska trädgårdar
Medeltida trädgårdar Kloster upprätthöll en tradition av trädgårdsdesign och tekniker för trädgårdsskötsel i Europa under medeltiden. Snarare än någon specifik trädgårdsteknik som användes, var det de olika syften som klostren hade för sina trädgårdar som avgjorde vilken teknik som brukades. När det gäller trädgårdsmetoder är dokumentationen begränsad, och det finns inga bevarade klosterträdgårdar som är helt trogna sin ursprungliga form. Det finns dock dokument och planer som visar vilka typer av trädgårdar ett kloster kan ha haft, såsom de för Sankt Gallen i Schweiz.
Generellt sett bestod klosterträdgårdar av köksträdgård, sjukhusträdgård, kyrkogårdsträdgård, och vingård. Enskilda kloster kunde möjligtvis också ha en gräsplätt med trädplantering där hästar kunde beta, samt privata trädgårdar för munkar som innehade särskilda poster inom klostret. vänster|miniatyr|En grind av flätverk håller djur borta från kålodlingen, från 1400-talet (Tacuinum Sanitatis, Rouen).|299x299px Ur ett utilitaristiskt perspektiv bidrog grönsaks- och örtträdgårdar till att ge både närings- och medicinalgrödor, som kunde användas av munkarna. I vissa fall kunde även samhället utanför få dra nytta av överproduktionen. I köksträdgårdarna kunde fänkål, kål, lök, vitlök, purjolök, rädisor och palsternackor odlas, såväl som ärtor, linser och bönor. Sjukhusens trädgårdar kunde innehålla Rosa gallica ("Apotekarrosen"), kyndel, bockhornsklöver, rosmarin, pepparmynta, vinruta, iris, salvia, bergamott, mynta, libbsticka, fänkål och spiskummin, bland andra örter.
Ört- och grönsaksträdgårdarna tjänade ett syfte utöver produktion, nämligen att deras anläggning och underhåll gjorde det möjligt för munkarna att uppfylla den manuella arbetskomponenten i den religiösa livsstil som föreskrivs i Benedikts regel.
Fruktträdgårdar fungerade också som platser för livsmedelsproduktion och för manuellt arbete. Kyrkogårdsfruktträdgårdar, som den som beskrivs i planen för Sankt Gallen, visade ännu större mångsidighet. Denna producerade inte bara frukt, utan manifesterades också som en naturlig symbol för Paradisets trädgård.
Texter, konst och litterära verk ger en bild av utvecklingen inom trädgårdsdesign under hög- och senmedeltid. Under slutet av 1100-talet fram till 1400-talet var europeiska städer muromgärdade, för försvar och för att kontrollera handeln. Trots att utrymmet inom dessa murar var begränsat, visar bevarade dokument att det fanns djur, fruktträd och köksträdgårdar innanför stadsgränserna.
Fruktträd var vanliga och nya sorters frukter ympades ofta på. Gräs beläggs också först i den medeltida trädgården. I Albertus Magnus' De Vegetabilis, skriven cirka 1260, ges instruktioner för plantering av gräsytor. Upphöjda vallar täckta med tuvor, så kallade "gräsbänkar", anlades för att ge sittplatser i trädgården. Den franska trädgården miniatyr|Porträtt av André Le Nôtre (1613–1700) av Carlo Maratta|234x234px Den franska trädgårdsstilen nådde sin kulmen under Ludvig XIV av Frankrike (1638–1715) och hans chefsträdgårdsmästare André Le Nôtre (1613–1700). Inspirationen till dessa trädgårdar kom ursprungligen från den italienska renässansträdgården från 1300- och 1400-talen och idéer från den franske filosofen René Descartes (1576–1650). Vad som skiljde dessa två åt var den tilltagna storleken på den franska. Dessa trädgårdar var tänkt att framhäva monarken och "människan" med dominerande och manipulerande egenskaper över naturen, för att visa sin auktoritet, rikedom och makt.
Den engelska trädgården Flera traditioner påverkade engelsk trädgårdsskötsel under 1700-talet, varav den en var att runt hus plantera en stor mängd träd. Vid mitten av 1600-talet blev plantering av skottskog vidare spritt och ansågs visuellt och estetiskt tilltalande. Medan skogsområden var främst använda för jaktändamål i Storbritannien under medeltiden, visar 1700-talets mönster en ytterligare avvikelse i trädgårdsutformning från helt och hållet praktiskt till mer estetiskt.
Den engelska trädgårdsstilen uppstod i slutet på 1700-talet, som en av flera strömningar inom den mer övergripande romantiska rörelsen. Vid 1790-talet kom en reaktion mot de alltför fabricerade trädgårdarna och landskap; i stället började det förespråkas för en mer orörd och romantisk trädgård. Ledaren för rörelsen var William Gilpin. Han föredrog det naturliga landskapet framför det välskötta, och uppmanade formgivare att anpassa sig till topografin på en given plats. Han noterade också att medan klassisk skönhet förknippades med det släta och prydliga, hade pittoresk skönhet en vildare, otämjd kvalitet. Utformningen kunde också innehålla fabricerade detaljer, såsom gotiska ruiner, för att göra landskapet mer intressant och levande.
Trädgårdens historia i Sverige
Förhistorisk tid Odling i Sverige har än så länge kunnat spårats till för omkring 6000 år sedan. Odlingarna då anses ha bestått av små intensivt skötta, välgödslade ytor anlagda med närhet till boningshus. De spår av växter som har hittats i Sverige har varit få, men anses underrepresenterade. Spår från odling på andra platser i Europa vid samma tid eller tidigare visar på odling av kulturer som dill, selleri, hampa, ärta och bondböna. Möjligtvis skulle även kulturer som lin och opievallmo nått Sverige kring samma tid, då det finns belägg för trattbägarkulturens användning av dessa kulturer i Centraleuropa.
Under tiden för bronsåldern blir spåren för att odling förekom fler. Spannmålsodling fick en större betydelse under denna tid, detta beläggs med en mindre mångfald av spannmålsarter under tiden. Spår i landskapet börjar visa sig först i mitten av bronsåldern, vilka är som mest 3000 år gamla. Detta förklaras med att sättet att bruka jorden förändrades runt denna tiden. Tidigare hade jorden brukats med svedjemetoden, vilket innebar att odlingen flyttades runt för att den näringsrika jorden skulle kunna utnyttjas. När fasta bosättningar började förekomma, uppstod kvarlämnade kulturlandskap. I samband med fasta bosättningar uppkom också möjligheten för mer permanenta stall för djuren, vilket tillgängliggjorde större mängder gödsel som kunde användas i jordbruket.
Från äldre järnålder finns det fastslagna belägg för ytor som har brukats för odling i anslutning till bostäder. Exempel på sådana platser är i Östra Fyrislund i Uppsalatrakten, Hulje och Mörtlösa i Östergötland. Från yngre järnålder är fynden desto fler. Förutom flera fynd i Mälardalen, är Skänninge, Nyköping och Uppåkra exempel på platser där fynd förekommit. Köksväxter som odlades under denna period är till exempel rova, kål, morot, palsternacka, hampa, senap och kyndel.