Japanoxidering eller japaneringSAOB, japanera är en estetisk ytbehandling av konstföremål och inredningsdetaljer som är tillverkade av kopparlegeringar. Förledet Japan i detta begrepp är en stilreferens till materialet shakudō och den estetik som den djupa, jämna och kanske något mystiska mörkheten har utgjort i japanskt konstsmide sedan 1400-talet.
Japanoxidering på västerländskt vis är att ge kopparlegeringar en dekorativ yta utan bildandet av guldmodulerad kopparoxid som används i den traditionellt japanska ytbehandlingen Niiro-shiage av kopparlegeringen shakudō. Japanoxiderade mässingsföremål har en matt, sammetslen yta och en färglyster på en skala från varmt och mörkt kastanjebrunt till purpursvart.
Konsten att koka färg
Materialet shakudō som är en kopparlegering är visserligen speciellt i sig själv eftersom det innehåller en liten mängd guld. Men det är inte tillräckligt för att uppnå den eftertraktade japanska estetik som refereras till här. I sitt opatinerade tillstånd ser shakudō ut som brons eller en något mörkare koppar. Transformationen till den djupt blå- eller purpursvarta ytan sker genom niiro-shiage (煮色仕上げ) som kan översättas till ”färdigställande genom kokning av färg”. Detta är en våtkemisk process som skiljer sig fundamentalt från västerländska metoder som ofta byggde på applicering av syror med pensel eller värmebehandling (anlöpning). Niiro kräver fullständig nedsänkning och en delikat kemisk balans.
Komponenter och process
Kärnan i niiro-processen är den kemiska lösningen, som traditionellt baseras på ingrediensen rokushō (bokstavligen ”grön rost”, se ). Även om recepten varierar mellan olika skolor och tidsperioder är de grundläggande komponenterna i badet konsekventa:
Rokushō: Historiskt sett en komplex blandning av kopparacetat, kopparhydroxid och kopparkarbonater. Den framställdes genom en långsam korrosion av koppar i närvaro av plommonvinäger (umezu) och halm, ofta lagrad under lång tid för att stabiliseras. Kopparsulfat (CuSO4): Ofta benämnt som blå vitriol i äldre texter. Alun (kaliumaluminiumsulfat): Fungerar som betmedel och buffert. Klorider: Ibland tillsatser av salt (NaCl) eller naturliga källor till kloridjoner.
Bildandet av patinan på shakudō är ett läroboksexempel på elektrokemisk korrosion styrd till passivisering. Processen kan delas in i distinkta faser:
Initiering och selektiv korrosion: När shakudō-objektet sänks ned i den kokande, svagt sura och salthaltiga lösningen, initieras en korrosionsprocess. Eftersom guld är ädlare än koppar (har en högre standardpotential vilket betyder att metallen inte oxideras lika lätt), kommer kopparatomer på ytan att oxideras och lösas ut i elektrolyten, medan guldatomerna förblir intakta. Ytanrikning: Denna selektiva upplösning leder till en anrikning av guld på ytan. De kvarvarande guldatomerna bildar katodiska punkter på mikroskopisk nivå. Galvanisk koppling: Det uppstår en galvanisk cell mellan de guldrika områdena (katod) och den exponerade kopparmatrisen (anod). Denna koppling accelererar oxidationen av kopparen intill guldatomerna. Bildandet av cuprit: Produkten av denna reaktion är inte den gröna rokushō (som är badets ingrediens) utan koppar(I)oxid eller cuprit (Cu2O). Normalt är cuprit röd eller brunaktig. Men på shakudō växer detta oxidskikt under strikt kontroll till en tjocklek av cirka 2–3 mikrometer.
Det japanska inflytandet i väst
När Japan öppnade sina hamnar efter Meijirestaurationen 1868 flödade japanskt konsthantverk ut i världen. Världsutställningarna i Wien (1873), Paris (1878, 1889) och Chicago (1893) blev skyltfönster för irogane-teknikerna. Irogane är en japansk metallbearbetningsteknik (särskilt för svärd) där man kombinerar olika metaller för att skapa mönster och färger vilket innebär bland annat polering och kemisk behandling. Västvärlden häpnade över metallfärgning man aldrig sett förut. Särskilt den sammetslena svärtan hos shakudō.
Europeiska och amerikanska metallurger försökte analysera och replikera dessa legeringar. De stötte dock på hinder:
Kostnader: Att använda 5 % guld i en legering för att gjuta stora prydnadsföremål var ekonomiskt orimligt för massproduktion. Teknisk komplexitet: Niiro-processen nämnd ovan var känslig och krävde så kallad ”tyst kunskap” som inte fanns i västerländska verkstäder.
Japanese Bronze
Lösningen blev imitation. Begreppet Japanese Bronze började dyka upp i västerländska receptböcker för ytbehandlingar men betydelsen hade förskjutits. Det refererades inte längre till en legering, utan till en ytbehandling applicerad på standardmässing eller brons för att efterlikna utseendet.
Källor som Henley’s Twentieth Century Formulas (början av 1900-talet) avslöjar hur industrin löste problemet. Istället för rokushō och guld använde man aggressiva kemikalier:
Sulfat-metoden: Järnsulfat, kopparsulfat och kaliumpermanganat. Detta är en oxidationsprocess som skapar en mörkbrun/svart mangan- och kopparoxidhinna. Anilin-metoden: Anilin och saltsyra. Detta är i praktiken en kemisk bets eller färgning, där anilinsvart fälls ut på ytan. Arsenik-metoden: Doppning i arsenikklorid för att få en stålgrå eller svart yta. Detta var giftigt men effektivt för att skapa en matt, mörk yta som påminde om äldre patinerad brons.
Dessa metoder producerade en visuell likhet men saknade den metallurgiska djupverkan och slitstyrka som äkta shakudō besitter.
Kända svenska förekomster
Den svenska lamptillverkaren Bröderna Malmströms metallvarufabrik i Malmö lanserade en våtkemisk japanoxidering, framtagen efter ”långvariga experiment”, på sina belysningsarmaturer av mässing år 1931 och använde denna metod i 25 år för att ”avsevärt förhöja armaturernas utseende och värde”. Denna japanoxidering erfordrade stor omsorg och noggrannhet i framställningen och betingade därför ett 10 % högre pris än vanlig standardoxidering. Japanoxidering förekommer också på Nordiska Kompaniets belysningsarmaturer (modell nr 28924) från år 1935.
Se även Japonism Världsutställningen 1873, Wien. Världsutställningen 1878, Paris. Världsutställningen 1889, Paris. World's Columbian Exposition (världsutställningen 1893), Chicago. Metallfärgning
Legering Oxidering Carl Peter Thunberg
Referenser Noter
Kategori:Konst Kategori:Metallbearbetning