Skämttidningar var vanliga under 1800-talet. De fyllde ett tomrum i en tid då de vanliga nyheterna var torra och hårt censurerade.
De renodlade skämttidningarna var de första som använde karikatyrer av kända politiker, vilket gjorde politiken begriplig även för dem som inte var högutbildade. Några av de första var Le Charivari (1832) i Frankrike, och Punch (1841) i Storbritannien.
Svenska skämttidningar Söndags-Nisse började ges ut 1862 och var landets första skämttidning. Året därpå kom Blandaren (1863). Därnäst kom Kasper 1869. De blev fler under de decennier som följde: Figaro (1878), Nya Nisse (1891), Strix (1897), Puck (1901), Grönköpings Veckoblad (1901) Karbasen (1901), Naggen (1912).
Det fanns även lokala skämttidningar, ofta kopplade till universitetet, däribland D.U.G. (ca 1884, Lund), Jätten Finn: Lunds stifts skämttidning (1893, Lund) m.fl.
Omkring 1900 fanns det sextio skämttidningar i Sverige. Tidningarna var koncentrerade till huvudstaden.
Framgångssagan blev kort och på 1920-talet hade allmänhetens intresse försvunnit i stort. De flesta tidningarna upphörde med sin utgivning. Undantag finns. Söndags-Nisse och Strix gick ihop och bildade Söndagsnisse-Strix som fortsatte till 1955. Blandaren och Grönköpings Veckoblad ges fortfarande ut.
På 1960-talet grundades Svenska Mad som blev oväntad försäljningsframgång och kom att bli något av en kultfavorit för generationer av svenskar.