Petrus Serlachius (1655–1738) var en finländsk luthersk präst och kyrkoledare under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Han var kyrkoherde i Pernå i 57 år och framträdde som en betydande företrädare för den lutherska ortodoxin i Finland. Under Stora ofreden (1713–1721) spelade han en central roll i upprätthållandet av kyrklig och världslig ordning i det ryska ockuperade Finland.

Biografi

Bakgrund och utbildning Namnet Serlachius härrör från Särklax gård i Pernå, som utgjorde släktens säte. Godset hade grundlagts av kyrkoherden Anders Bartholdi i Lappträsk och ärvdes av hans dotter Gertrud. Hennes make Daniel Welamsson var verksam som skatteuppbördsman, och deras son Johan Danielsson, bergmästare och innehavare av Strömsbergs kungsgård, gifte sig med den förmögna Anna Thorwöste. Av deras söner antog Daniel namnet Starman, medan Petrus och Johannes tog namnet Serlachius under sin skolgång.

Petrus Serlachius och hans bror Johannes studerade först vid trivialskolan i Helsingfors och därefter vid Viborgs gymnasium samt vid Åbo Akademi. De undervisades där privat av Petrus Bång, senare biskop i Viborg. Petrus Serlachius deltog första gången i akademiska sammanhang 1675 som respondent vid Bångs disputation och försvarade 1677 en avhandling av Martin Miltopaeus. Båda bröderna studerade även i Uppsala, men endast Johannes avlade magisterexamen. Johannes blev senare lektor vid Viborgs gymnasium samt kyrkoherde i Kexholm och Helsingfors, innan han flydde till Sverige 1713 och verkade som kyrkoherde i Östra Husby. Bröderna var på mödernet kusiner till pietisten Peter Schäfer, utan att själva tillhöra dennes riktning.

Kyrkoherde i Pernå Petrus Serlachius valde en kyrklig bana framför en akademisk. År 1679 kallades han till kyrkoherde i Borgå, men tjänsten gick till en annan. Som kompensation erhöll han av kungen exspektans, vilket innebar företrädesrätt till nästa lediga kyrkoherdetjänst i en kunglig församling i Viborgs stift. Sådana fullmakter gavs till duktiga präster som saknade eller gått miste om en tjänst som motsvarade deras meriter.

Hans akademiske lärare Petrus Bång, som förefaller ha varit hans välgörare, prästvigde honom 1680 i Pernå kyrka – en plats som framstår som ett förebud om hans framtida bana. Bång var vid denna tid superintendent i Narva. Serlachius tjänstgjorde därefter en tid som huspredikant hos Åbo hovrätts president Ernst Johan Creutz.

När hans svärfar Zacharias Stachaeus, kyrkoherde i Pernå, avled 1681 tillträdde Serlachius tjänsten. Han kom att verka som kyrkoherde i hemförsamlingen i sammanlagt 57 år. Han utnämndes 1690 till kontraktsprost i Nyland, deltog som riksdagsman 1693 och 1697 samt utsågs 1699 till preses för synodalmötet.

Stora ofreden Under Stora ofreden stannade Serlachius kvar i det av Ryssland ockuperade Finland, till skillnad från många andra präster som flydde till Sverige. Han fortsatte att leda sin församling och övertog även omfattande civila uppgifter: han skaffade förnödenheter åt ockupationsmakten, skötte olika civila göromål och talade för sina församlingsbor för att undvika olidliga pålagor. När både biskopen i Viborg och ledningen för interimskonsistoriet i Borgå hade lämnat landet kom Serlachius att leda konsistoriets verksamhet under krigets sista år. I denna roll prästvigde han studerande, och vid behov även unga män som långt ifrån hade blivit klara med sina studier.

Efter freden Efter freden 1721 deltog Serlachius fortsatt i domkapitlets arbete 1722–1724 och bidrog till övergången till den nye biskopen Johannes Gezelius den yngre. Under denna tid sammanträdde domkapitlet ofta på Särklax gård, vilket vittnar om Serlachius ställning som kyrklig ledargestalt och rådgivare.

Serlachius åtnjöt stort stöd i sin församling, vilket bland annat visade sig genom att hans son Peter efter faderns död nästan enhälligt kallades till kyrkoherde. Hans ställning stärktes även av hans roll som ägare till Särklax gård och omfattande jordegendomar. Han var involverad i flera ekonomiska tvister men utövade också välgörenhet, bland annat genom att årligen bjuda socknens fattiga till måltid vid Persmäss. Själv förde han en sträng diet i fråga om såväl mat som dryck, vilket kan ha bidragit till att han uppnådde en hög ålder.

Teologi och pietistkonflikt Teologiskt företrädde Serlachius den lutherska ortodoxin, med betoning på sakrament, kateketisk undervisning, kyrkotukt och själavård. Han motsatte sig pietistiska strömningar, särskilt den Hallepietism som förekom vid vissa adliga gods. Konflikten skärptes i relationen till general Carl Gustaf Armfelt, vars hovpredikant Johann Nicolaus Reuter höll privata andakter vid vilka även tjänstefolk och utomstående deltog. Serlachius ansåg att dessa andakter splittrade församlingsgemenskapen, medan Armfelt försvarade sig med hänvisning till sina ståndsprivilegier. En slutlig konflikt uppstod 1736 i samband med Armfelts begravning, då de anhöriga anlitade en pietistsympatiserande präst i stället för Serlachius, vilket sårade honom djupt.

Familj Petrus Serlachius var tre gånger gift, samtliga gånger med kvinnor ur adeln. Hans första hustru Elsa Stachaea avled 1703 i barnsäng efter att ha fött elva barn. Den andra hustrun, Anna Maria Christina Huggut, avled likaså i barnsäng, och deras enda barn dog spädbarn. Genom detta äktenskap blev Serlachius släkt med ätten Stierncreutz och förvärvade Fasarby gård. Den tredje hustrun, Brita Catharina Bosin, var mycket förmögen och bodde efter makens död kvar på Särklax. Vid Serlachius död 1738 hade han sammanlagt 96 ättlingar i fyra generationer.

Referenser

Kategori:Män