miniatyr|350x350px|Annons i Chicago Daily Tribune, 1858. Höjningen av Chicago är lyftningen av byggnaderna i centrala Chicago som gjordes under 1850- och 1860-talen. Ingenjörsprojektet genomfördes för att lyfta staden ur dess dåvarande låglänta, sumpiga mark. Byggnader och trottoarer höjdes med hjälp av domkrafter och arbetet finansierades av både privata fastighetsägare och med offentliga medel.
Historik Under början av 1800-talet låg Chicagoområdet obetydligt högre än Michigansjöns kustlinje. När Chicago fick stadsrättigheter 1837 var befolkningen några tusen personer, men växte sedan till 30 000 personer år 1850 och över 100 000 personer år 1860. Den kraftiga befolkningsökningen gjorde att kapacitet hos dränering blev otillräcklig, vilket resulterade i stora mängder stillastående och sjukdomsframkallande vatten. Dessa förhållanden orsakade flera epidemier, däribland tyfusfeber och dysenteri. I sex år i rad härjade epidemier och kulminerade i ett kolerautbrott 1854 som dödade sex procent av stadens befolkning.
Epidemin tvingade stadsingenjörerna och rådmännen att ta dräneringsproblemen på allvar. Efter många hetsiga diskussioner – och åtminstone ett misslyckat försök – förverkligades det hela. Ingenjören Ellis S. Chesbrough utarbetade år 1856 en plan för ett stadsomfattande avloppssystem samt översvämningsskydd, som han lämnade in till Common Council (likt kommunfullmäktige), som antog den. För att dräneringen skulle fungera behövdes stora delar av Chicago rivas, flyttas eller höjas. Arbetare byggde dräneringar, täckte och renoverade vägar och trottoarer med flera fot jord och lyfte de flesta byggnaderna med domkrafter till den nya marknivån.
Flera av stadens gamla träbyggnader ansågs inte värda att höjas, då lät fastighetsägarna antingen riva dem eller placera dem på hjul och flytta dem till utkanten av Chicago. Affärsverksamheten i sådana byggnader fortsatte under förflyttningen.
Första höjningen av en tegelbyggnad I januari 1858 blev den första murade byggnaden i Chicago lyft. Byggnaden låg vid det nordöstra hörnet av Randolph Street och Dearborn Street och var fyra våningar hög, 21 m lång och vägde 680 ton. 200 domkrafter användes för att lyfta byggnaden till sin nya nivå, som låg 1,88 m högre upp än tidigare, ”utan minsta skada på byggnaden.”
Det var den första av fler än 50 jämförbart stora tegelbyggnader som lyftes det året. Entreprenören bakom detta var ingenjören James Brown från Boston, som senare samarbetade med ingenjören James Hollingsworth; Brown och Hollingsworth blev det första och möjligtvis mest hektiska partnerskapet för byggnadshöjanden i staden. Vid årets slut lyfte ingenjörerna tegelbyggnader som var mer än 30 m långa och följande vår tog de sig an ett kontrakt för att höja ett halvt tegelmurat kvarter, motsvarande den dubbla längden.
Kvarteret på Lake Street miniatyr|350x350px|Lyft av en hel rad av byggnader på Lake Street. 1860 ledde ett konsortium med inte mindre än sex ingenjörer, inklusive Brown, Hollingsworth och George Pullman, ett projekt för att lyfta ett halvt kvarter på Lake Street, mellan Clark Street och LaSalle Street, helt och hållet, i ett enda svep. Det var en bastant, 98 m lång tegelbeklädd husrad med butiker, kontor, tryckerier m.m., bestående av tegel- och stenbyggnader. Husen var fyra till fem våningar höga med en totalyta på nästan 4 000 m2 och en uppskattad sammanlagd vikt på 35 000 ton, inklusive trottoarer.
Verksamheterna i lokalerna var öppna under operationen; folk kom och gick, handlade och arbetade medan byggnaderna höjdes, precis som en vanlig dag. På fem dagar hade hela raden av hus lyfts 1,42 m av 600 man med totalt 6 000 domkrafter, så att nya husgrunder kunde läggas ut. Spektaklet lockade folkmassor i tusental, som på den sista dagen fick gå bland domkrafterna på den gamla marknivån.
Tremont-huset Det följande året ledde konsortiet av ingenjörerna Ely, Smith och Pullman ett arbetslag som lyfte hotellet Tremont, vid det sydöstra hörnet av Lake Street och Dearborn Street. Denna sexvånings tegelbyggnad var lyxigt inredd och hade en yta på över 4 000 m2.
Återigen fortsatte verksamheten som vanligt även i denna byggnad, som det gjordes vid lyftet vid Lake Street,. Några av gästerna som bodde där vid den tiden, bland vilka fanns flera VIP-personer och en amerikansk senator, var helt omedvetna om att 500–600 män arbetade i täckta diken med 5 000 domkrafter för att höja byggnaden. Det gästen Henry Ward Beecher märke att hotellet lyftes eftersom trappstegen in till hotellet blev brantare för varje dag och att de lägre fönsterna, som varit i ögonhöjd när han checkat in, nu var flera fot över hans huvud.
Hotellet, som bara fram till året innan hade varit den högsta byggnaden i Chicago, höjdes 1,8 m utan några incidenter.
Robbins-byggnaden miniatyr|350x350px|Robbinsbyggnaden Robbins-byggnaden låg på hörnet av Wells och South Water street, var 46 m lång, 24 m bred och fem våningar hög järnbyggnad. Byggnadens utsmyckade järnstomme, 305 mm tjocka tegelväggar och golv fyllda med "tungt gods" gav en uppskattad vikt på 24 000 ton, som krävde 1 584 domkrafter för att lyfta Utöver det skulle även den 70 m långa stentrottoaren intill byggnaden lyftas. Den 15 november 1865 lyfte Hollingswoth och Coughlin byggnaden och efter tre dagar hade den lyfts 0,7 m "utan minsta spricka eller skada."
Franklin House Franklin House lyftes år 1860 och var ett tegelhus på fyra våningar. Huset lyftes med hydraulisk utrustning av ingenjören John C. Lane, från Lane and Stratton-partnerskapet i San Francisco.
Kaliforniska ingenjörer hade använt hydrauliska domkrafter för att lyfta tegelbyggnader i och runt San Francisco så tidigt som år 1853.
Flyttade byggnader Många av centrala Chicagos hastigt uppförda träbyggnader ansågs vara olämpliga för den växande och alltmer rika staden. Istället för att lyfta dem föredrog ägarna ofta att flytta de gamla träbyggnaderna och ersätta dem med nya tegelkvarter, byggda enligt senaste standard.
Följaktligen var det så vanligt att ställa gamla flervånings träbyggnader, intakta och möblerade – ibland hela rader av dem en bloc – på vagnar och flytta dem till stadens utkanter eller i förorterna, att det inte ansågs vara något annat än rutinmässig trafik. Byggnaderna behöll ofta sin funktion under flytten, med ätande restauranggäster, handlande butikskunder och verksamma kontorsarbetare i byggnaderna medan de rullades nerför gatan.
Tegelbyggnader flyttades också till och från platser, 1866 gjorde den första av dessa. Det var en tegelbyggnad på två och en halv våning och gjorde en kort flytt från Madison Street till Monroe Street. Senare rullades många andra och ännu större tegelbyggnader över mycket längre sträckor över Chicago.
Referenser
Externa länkar
Kategori:Byggteknik Kategori:Väg- och vattenbyggnad Kategori:Avlopp Kategori:Chicago under 1800-talet