Guvernör Rosensteins förordning av den 30 juni 1787, även känd som "Coloniallagen", var den lag som reglerade slaveriet på Svenska Saint-Barthélemy mellan 1787 och 1847. Den hade inget officiellt namn, men har informellt ofta kallats "coloniallagen" och "Guvernör Rosensteins förordning av den 30 juni 1787" på svenska. Lagen reglerade slaveriet och rättigheterna för de olika lagliga klasserna på ön: slavar, vita och "fria couleurta" (fria färgade) i kolonin, som alla hade olika rättigheter. Lagen för vita och slavar var oförändrade under hela dess verkställighetstid. Däremot reformerades lagen vad gällde de fria färgades rättigheter 1821-1833.

Bakgrund När ön blev svensk 1784 hade den länge varit en fransk koloni. När ön blev svensk infördes svensk lag, det vill säga 1734 års lag. Eftersom slaveriet i Sverige hade avskaffats 1335 och inte längre existerade i svensk lag, fanns det dock behov av att skapa en ny lag för att hantera det slaveri som redan utövades av öns dåvarande franska befolkning. Lagen utarbetades av guvernör Salomon von Rajalin med utgångspunkt från en fransk förlaga som utfärdades på Martinique den 25 december 1783: Ordonnance de police generale des Negres et gens de coleur libres, tryckt som Code de la Martinique (1786). Den proklamerades sedan av guvernör Pehr von Rosenstein 30 juni 1787.

Införande Lagen proklamerades på franska och engelska men aldrig på svenska språket. Svenskarna var i minoritet på ön, som tidigare hade varit en fransk koloni, och som under svensktiden också drog till sig ett stort antal engelsktalande till hamnen Gustavia. Den franska befolkningen fortsatte att utgöra en majoritet av befolkningen på landsbygden, medan engelsmän kom att utgöra en stor del av stadsbefolkningen i Gustavia: svenskarna på ön kom endast att utgöra en minoritet knuten till öns myndigheter och förvaltning i staden Gustavia.

Lagen var därför viktigare för den franska och engelska befolkningen än den svenska. Lagen fick aldrig ett officiellt svenskt namn, men omtalades ibland informellt som "coloniallagen" och som "Guvernör Rosensteins förordning av den 30 juni 1787". Den franska befolkningen på ön torde ha kallat den code noir, vilket var den allmänna lagen för slavlagarna i de franska kolonierna. I öns engelskspråkiga tidning The Report of St. Bartholomew kallades den år 1804 för "Ordinance of Police relative to the Treatment of Black and Colored Persons, free or slave, and other matters", och 1805 för "Ordinance concering the Treatment & Police of Negroes & coloured People".

Innehåll Lagen var på många sätt en kopia av den franska, men något justerad och ändrad. Den tredje paragrafen som stadgade kroppsstraff för en fri svart som attackerade en vit person, fanns till exempel inte i den franska lagen. Medan den franska versionen bestod av 56 paragrafer bestod den svenska av 34, då den anpassades efter förhållandena på ön, som till exempel hade mycket begränsat jordbruk.

Lagen erkände tre olika klasser på ön: vita, slavar och "fria kulörta", som alla till viss del hade olika rättigheter. Vita personer hade samma rättigheter som svenska medborgare i Sverige. Slavars rättigheter reglerades i slavlagen.

"Fria kulörta" utgjorde ett mellanskikt. De bestod av både frigivna slavar samt alla fria personer på ön som inte var vita. Dessa hade i stort sett samma rättigheter som vita, men det fanns också en del diskriminerande skillnader: fria kulörta hade inte rösträtt- eller valbarhet; de anställdes inte i statlig tjänst eller som officerare i milisen; om de dömdes för ett brott kunde de utsättas för samma typ av kroppsbestraffning som en slav; och under vissa omständigheter (om de hade gömt en förrymd slav, eller inte hade papper på att de var fria), kunde de också dömas till slaveri som straff för ett brott.

Kolonin och moderlandet 1787 års slavlag, som reglerade slaveriet på Svenska Sankt Barthélemy, gällde enbart på ön och inte i själva Sverige, där slaveri hade varit förbjudet sedan 1335. Allmän uppfattning och praxis var att slaveriet inte existerade eller erkändes i lag i Sverige, och att slavar därmed inte kunde existera där, men det blev inte uttryckligt formulerat i lag förrän i 1830 års förbud mot slavhandel, då det stadsfästes att "en negerslaf, så snart han ankommer på swensk grund, är från samma ögonblick fri".

I Sverige var opinionen i allmänhet abolitionistisk mot slaveriet, men den var främst präglad av det internationella fördömandet av slaveriet i de franska och brittiska kolonierna. Medvetandet om att Sverige hade en egen koloni där slaveri förekom tycks inte varit bred nog att organisera någon abolitionistisk rörelse i Sverige.

Reformer och avskaffande Lagen förändrades inte när det gällde slavarnas rättigheter under hela dess existens. Däremot reformerades de fria färgades rättigheter mellan 1821 och 1833.

Detta var ett resultat av oroligheter och krav framställda av de fria färgade på ön. 1822 hade 28 fria färgade män, sedan de bevittnat ett offentligt piskstraff av tre färgade män, lämnat fram en petition till kungen där de anklagade guvernören för övergrepp och krävde att kroppsstraff avskaffades för fria färgade i kolonin; 25 juli 1829 utbröt ett upplopp i form av gatuslagsmål mellan unga vita och fria färgade män i Gustavia som nådde sådan intensitet att myndigheterna ställde upp laddade kanoner vid vakthuset i hamnen om situationen skulle gå överstyr, och en amerikansk tidning tolkade till och med upploppen som ett uppror innan det slutligen dog ut i september.

Oktoberbråken 1830 utlöstes då ett amerikanskt teatersällskap besökte Gustavia och en vit man, William Bonnet, samlade en namnlista för att utesluta fria färgade den andra kvällens föreställning och vägrade dem tillträde genom att hålla vakt vid dörren, något som några dagar senare ledde till ett sådant bråk utanför teatern att hela staden samlades för att bevittna det.

Fria svarta journalister som Andrew Steinmertz drev opinion i pressen och arrangerade petitioner, och i november 1830 lämnade öns fria färgade fram en kravlista på reformer, som guvernören rådde kungen att bifalla med hänvisning till julirevolutionen i Frankrike och att fria svarta över hela Karibien just då fick utökade rättigheter.

År 1821 fick fria färgade rösträtt (dock utan valbarhet); 1827 avskaffades skillnaderna i vilka straff de kunde dömas till i jämförelse med vita; och 1833 avskaffades "fria färgade" som särskild juridisk samhällsklass, när de fick valbarhet och samma medborgerliga rättigheter som alla andra fria medborgare. Alla paragrafer som gällde fria färgade togs då bort från denna lag, vilket gav dem samma rättigheter som vita.

Lagen upphörde att gälla på Svenska Sankt Barthélemy när slaveriet upphörde 1847.

Referenser Källor

Noter

Kategori:Svenska Saint-Barthélemy Kategori:1787 i Sverige Kategori:Juridikåret 1787 Kategori:Politikåret 1787 Kategori:Slaveri i Sverige Kategori:Svenska historiska lagtexter