FN:s generalförsamlings resolution 194 antogs i slutskedet av kriget i Palestina 1947–1949. Resolutionen fastställer principer för hur en slutlig uppgörelse ska kunna uppnås, inklusive frågan om de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande.
I artikel 11 slås fast att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar bör få göra det så snart det är praktiskt möjligt. De som väljer att inte återvända ska få ekonomisk ersättning för sin egendom. Ersättning ska även betalas för förlust eller skada på egendom, i enlighet med internationell rätt, och detta ansvar ska bäras av de regeringar eller myndigheter som är ansvariga.
Resolutionen föreskriver också att en särskild förlikningskommission – FN:s förlikningskommission för Palestina – ska inrättas för att främja fred mellan Israel och de arabiska staterna. Detta arbete skulle bygga vidare på de medlingsinsatser som tidigare letts av FN:s medlare Folke Bernadotte, efter att han mördats 1948.
Vid tiden för omröstningen hade FN 58 medlemsländer. Resolutionen antogs med 35 röster för, 15 emot och 8 nedlagda röster. De sex arabländer som då var medlemmar i FN och som deltog i kriget röstade emot resolutionen. Även flera kommunistiska stater röstade nej. Israel var vid denna tid ännu inte medlem i FN och motsatte sig flera delar av resolutionen. Palestinska representanter avvisade också resolutionen.
Resolution 194 – särskilt artikel 11 – har senare hänvisats till i andra FN-beslut, bland annat i resolution 302 som inrättade FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA). Vissa menar att resolutionen därmed fastslår en rätt för palestinska flyktingar att återvända, medan Israel bestrider att någon sådan juridiskt bindande rätt etablerades.
Bakgrund Under kriget i Palestina 1947-1949 flydde eller fördrevs omkring 700 000 palestinska araber, vilket motsvarade cirka 85 procent av den arabiska befolkningen i de områden som kom att kontrolleras av Israel. FN:s medlare i Palestina, Folke Bernadotte, ansåg att de fördrivna palestinierna hade rätt att återvända till sina hem. Bland annat föreslog han att FN skulle erkänna rätten för de invånare som på grund av kriget hade tvingats lämna sina hem att återvända utan begränsningar och återfå sin egendom.
I en rapport, presenterad den 16 september 1948, skrev Bernadotte att det skulle strida mot grundläggande principer om rättvisa att neka civila offer för konflikten rätten att återvända, samtidigt som judiska immigranter tilläts flytta till Palestina — något som i praktiken riskerade att permanent ersätta den palestinska befolkning som hade levt där i generationer.
Han argumenterade vidare för att FN uttryckligen borde bekräfta de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina hem i områden som stod under judisk kontroll så snart som möjligt. FN borde dessutom övervaka att rimlig ekonomisk kompensation betalades till dem som valde att inte återvända.
Israel avvisade offentligt Bernadottes rapport. Samtidigt medgav landets utrikesminister, Moshe Sharett, att det ur humanitär synvinkel var svårt att motsätta sig en så grundläggande princip som en människas rätt att återvända till det hem hon hade drivits bort från med våld.
Kort därefter mördades Bernadotte av judiska paramilitära grupper. Trots detta kom hans tydliga ställningstagande för flyktingarnas rätt att återvända att bli en viktig grund för innehållet i FN:s generalförsamlings resolution 194. Åsikter om resolutionen Flera organisationer och bedömare menar att FN:s generalförsamlings resolution 194 fastslår en rätt för palestinska flyktingar att återvända till sina hem i de områden som Israel kontrollerade efter kriget 1948. FN:s generalförsamling har återbekräftat resolution 194 årligen sedan 1949, och även andra FN-resolutioner – bland annat resolution 169 från 1980 – har hänvisat till flyktingarnas rätt till återvändande.
Palestinska och arabiska åsikter De arabiska staterna röstade ursprungligen emot resolution 194, men ändrade hållning under våren 1949 och kom därefter att bli starka förespråkare för den. Palestinska representanter avvisade först resolutionen, eftersom de ansåg att den indirekt legitimerade staten Israel. Enligt deras synsätt hade Israel ingen rätt att hindra det palestinska folket från att återvända. Senare kom dock Palestinska befrielseorganisationen (PLO) och andra palestinska aktörer att betrakta resolution 194 som en central rättslig grund för rätten till återvändande.
Den palestinskledda BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar och sanktioner) hävdar också att Israel måste följa internationell rätt genom att respektera och främja de palestinska flyktingarnas rätt att återvända enligt resolution 194.
Israelisk syn Israel anser inte att landet är juridiskt skyldigt att tillåta flyktingarna att återvända. Denna hållning uttrycktes redan innan resolution 194 antogs. I juni 1948 sade Israels första premiärminister David Ben-Gurion att palestinierna hade flytt och förlorat kriget, och att deras återvändande måste förhindras – även efter kriget.
År 1992 sade premiärminister Yitzhak Shamir att de palestinska flyktingarnas återvändande ”aldrig kommer att ske”, och att endast det judiska folket har en rätt att återvända till Israels land.
Israel har också hävdat att landet inte ensidigt är skyldigt att kompensera flyktingar för övergiven egendom. I en presskonferens 1949 sade utrikesminister Moshe Sharett att kompensation för övergiven arabisk mark skulle kunna diskuteras inom ramen för en övergripande fredsuppgörelse, där även Israel skulle kräva ersättning från arabländer för krigets kostnader och skador.
När Israel ansökte om medlemskap i FN 1949 lovade landets FN-representant Abba Eban att Israel skulle samarbeta med FN i genomförandet av resolutionerna 181 (delningsplanen) och 194. Samtidigt betonade han att flyktingfrågan krävde regionalt samarbete och internationellt stöd. Israel antogs därefter som medlem i FN i maj 1949, under förutsättning att landet accepterade FN-stadgans förpliktelser. Kritiker menar dock att Israel därefter inte genomförde det som de utlovat. Opinionsundersökningar Opinionsundersökningar visar starkt stöd bland palestinier för en lösning baserad på resolution 194. I en undersökning 1999 uppgav en majoritet av palestinier i Israel att flyktingfrågan bör lösas i enlighet med resolutionen, och i de ockuperade palestinska områdena ansåg över 80 procent att den utgjorde en rättvis lösning. Bland judiska israeler var stödet däremot mycket lågt – färre än 5 procent ansåg att resolution 194 var rättvis eller genomförbar.
Röstningsresultat För: Argentina, Australien, Belgien, Brasilien, Kanada, Kina, Colombia, Danmark, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Etiopien, Frankrike, Grekland, Haiti, Honduras, Island, Liberia, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Nicaragua, Norge, Panama, Paraguay, Peru, Filippinerna, Sydafrika, Sverige, Thailand, Turkiet, Storbritannien, USA, Uruguay, Venezuela .
Mot: Afghanistan, Vitryska SSR, Kuba, Tjeckoslovakien, Egypten, Irak, Libanon, Pakistan, Polen, Saudiarabien, Syrien, Ukrainska SSR, Sovjetunionen, Jemen, Jugoslavien .
Nedlagd röst: Bolivia, Burma, Chile, Costa Rica, Guatemala, Indien, Iran, Mexiko . Referenser
Kategori:Juridikåret 1948 Kategori:Sidor med ogranskade översättningar