FN:s säkerhetsråds resolution 242 antogs enhälligt den 22 november 1967, efter sexdagarskriget. Resolutionen antogs med stöd av kapitel VI i FN-stadgan, som rör fredlig lösning av tvister. Den lades fram av Storbritanniens FN-ambassadör Lord Caradon och var ett av fem förslag som diskuterades.
I ingressen betonas att det är otillåtet "att förvärva territorium genom krig” samt behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred i Mellanöstern, där varje stat i regionen kan leva i säkerhet. I den centrala operativa delen fastslås att en rättvis och varaktig fred kräver att följande principer genomförs:
Tillbakadragande av israeliska väpnade styrkor från territorier som ockuperades i den senaste konflikten. Upphörande av alla anspråk eller tillstånd av krigstillstånd, samt respekt för och erkännande av varje stats suveränitet, territoriella integritet och politiska oberoende i området, och deras rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser fria från hot eller våld.
Egypten, Jordanien, Israel och Libanon inledde samråd med FN:s särskilda representant om hur resolutionen skulle genomföras. Syrien fördömde först resolutionen 1967 men accepterade den villkorligt i mars 1972. Syrien accepterade formellt även säkerhetsrådets resolution 338 från 1973, som innebar vapenvila efter oktoberkriget (Yom Kippur-kriget) och bekräftande av resolution 242.
Resolution 242 har kommit att bli en av de mest centrala och ofta åberopade resolutionerna i den arabisk-israeliska konflikten. Den har legat till grund för senare fredsförhandlingar, inklusive fredsavtalet mellan Israel och Egypten 1979, fredsavtalet med Jordanien 1994 samt Osloavtalen med Palestinska befrielseorganisationen 1993 och 1995. Resolutionen anses därför lägga grunden för en framtida tvåstatslösning.
Bakgrund Resolution 242 föreslogs av FN:s säkerhetsråd för att lösa den arabisk-israeliska konflikten efter sexdagarskriget 1967. Målet var att få slut på det krigstillstånd som då rådde mellan Israel och Egypten, Jordanien, Syrien och Libanon.
Resolutionen behandlar fem huvudprinciper:
Israels tillbakadragande från territorier som ockuperades i den senaste konflikten. Fred inom säkra och erkända gränser. Fri sjöfart genom internationella vattenvägar. En rättvis lösning på palestinska flyktingfrågan. Säkerhetsarrangemang, inklusive möjligheten till demilitariserade zoner.
Den föreskrev också att en särskild FN-representant skulle utses för att verka i regionen och främja en fredlig och accepterad uppgörelse i enlighet med resolutionens principer.
Den 23 november 1967 utsåg generalsekreteraren den svenske diplomaten Gunnar Jarring till särskilt sändebud för att förhandla om genomförandet av resolutionen med parterna, den så kallade Jarring-missionen. Regeringarna i Israel, Egypten, Jordanien och Libanon erkände Jarrings utnämning och gick med på att delta, även om de var oeniga om hur resolutionen skulle tolkas. Syriens regering avvisade Jarrings uppdrag med motiveringen att ett totalt israeliskt tillbakadragande var en förutsättning för ytterligare förhandlingar. Samtalen under Jarrings beskydd varade fram till 1973, men gav inga resultat. Efter 1973 ersattes Jarring-uppdraget av bilaterala och multilaterala fredskonferenser.
Olika rättsliga tolkningar Enligt folkrättsjuristen Michael Lynk finns tre huvudsakliga tolkningslinjer kring resolutionens formulering om tillbakadragande:
Den flexibla tolkningen – Den obestämda formuleringen medger territoriella justeringar genom förhandling, men inte ensidig annektering. Den strikt folkrättsliga tolkningen – Resolutionen måste läsas i ljuset av principen om att territorium inte får förvärvas genom krig. Därför innebär den i praktiken ett krav på fullständig reträtt från ockuperade områden. Den normbaserade tolkningen – Säkerhetsrådet kan inte skapa ”kryphål” i tvingande folkrätt (jus cogens). Avtal som bygger på tvång eller våld är ogiltiga enligt internationell rätt, inklusive Wienkonventionen om traktaträtten.
En sydafrikansk rättslig studie har argumenterat för att territoriernas slutliga status och gränser måste fastställas genom förhandlingar enligt resolutionerna 242 och 338. Samtidigt påpekas att fjärde Genèvekonventionen begränsar möjligheten att ändra statusen på ockuperat territorium genom avtal som ingås under militär ockupation.
Resolutionens innehåll
Ingress I ingressen betonas:”Otillåtligheten i att förvärva territorium genom krig och behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred där varje stat i området kan leva i säkerhet.”Bedömare har påpekat att erövring genom krig före 1945 i praktiken kunde ge upphov till territoriella anspråk. Efter första världskriget begränsade Nationernas förbund denna princip, men avskaffade den inte helt. Efter andra världskriget förändrades rättsläget tydligt genom artikel 2 i FN-stadgan, som förbjuder hot om eller bruk av våld mot en stats territoriella integritet eller politiska oberoende.
Folkrättsjuristen Michael Lynk menar att FN-stadgan befäste den redan framväxande principen att territorium inte kan förvärvas genom erövring. Denna princip hade tidigare kommit till uttryck i olika internationella deklarationer och doktriner, såsom Stimsondoktrinen 1932 och Atlantdeklarationen 1941.
”Land för fred” Resolutionen introducerade den så kallade principen om ”land för fred”': israeliskt tillbakadragande från territorier som ockuperades 1967 i utbyte mot fred och erkännande från grannstaterna. Vid tiden fanns inga fredsavtal mellan Israel och någon arabstat.
Principen kom senare att ligga till grund för:
Fredsavtalet mellan Israel och Egypten (1979), där Israel drog sig tillbaka från Sinaihalvön. Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien (1994). De avtal som slöts med Palestinska befrielseorganisationen genom Osloprocessen 1993 och 1995.
Under 1990-talet fördes även förhandlingar mellan Israel och Syrien om Golanhöjderna, men dessa ledde inte till något fredsavtal.
Tvisten om formuleringen ”territorier” och gränsdragningar En av de mest omdiskuterade frågorna rörde formuleringen om tillbakadragande: skulle den engelska texten säga ”from the territories” (från territorierna) eller ”from territories” (från territorier'')?
USA:s utrikesminister Dean Rusk förklarade att USA medvetet ville behålla en viss språklig otydlighet. Tanken var att gränserna från före den 5 juni 1967 eventuellt kunde justeras genom ömsesidiga territoriella utbyten för att skapa mer ”rationella” och säkra gränser. Israeliska företrädare har argumenterat för att 1967 års vapenstilleståndslinjer inte är strategiskt hållbara, eftersom landet på vissa ställen då endast var omkring 15 kilometer brett. Därför har Israel förespråkat territoriella justeringar genom förhandling.
Interna amerikanska diskussioner visar att frågan om huruvida Israel skulle tvingas återgå till 4 juni-gränserna var politiskt känslig. President Lyndon B. Johnson underströk att USA inte hade någon förutfattad mening om exakta gränser, men att de måste vara säkra och accepterade av båda parter.
I senare amerikanska uttalanden – bland annat från president Ronald Reagan 1982 – framhölls att resolution 242:s krav på tillbakadragande gällde alla fronter, inklusive Västbanken och Gaza, men att den slutliga gränsdragningen måste avgöras genom förhandlingar.
Resolution som grund för fredsprocessen FN:s säkerhetsråds resolution 242 nämner inte uttryckligen palestinierna som folk, utan talar om en ”rättvis lösning på flyktingproblemet”. Vid tiden för dess antagande 1967 betraktades konflikten främst som en mellanstatlig fråga mellan Israel och dess arabiska grannländer. Den palestinska nationella dimensionen kom först senare att erkännas tydligare i FN:s arbete.
Domare Rosalyn Higgins vid Internationella domstolen i Haag har i efterhand framhållit att resolution 242, tillsammans med senare säkerhetsrådsresolutioner, vilar på två parallella och ömsesidigt beroende principer: Israels rätt att existera i säkerhet samt palestiniernas rätt till självbestämmande och en egen stat. Dessa två principer har sedan dess utgjort kärnan i internationella fredsinitiativ.
PLO:s gradvisa positionsförändring I juni 1974 antog Palestinska nationella rådet - PLO:s lagstiftande organ - det så kallade tiopunktsprogrammet. Programmet innebar en viktig strategisk förändring: samtidigt som väpnad kamp fortsatt betonades öppnade PLO för möjligheten att etablera en palestinsk nationell myndighet på delar av det befriade territoriet.Detta dokument har av flera forskare tolkats som det första officiella steget mot att implicit acceptera en tvåstatslösning. Beslutet ledde till att mer hårdföra fraktioner bröt sig ur och bildade den så kallade Avvisarfronten. Samtidigt började PLO överväga deltagande i internationella fredsprocesser, även om man fortsatt avvisade resolution 242 i dess dåvarande form.
Den 22 november 1974 erkände FN:s generalförsamling genom resolution 3236 det palestinska folkets rätt till självbestämmande, nationell självständighet och suveränitet. Samma år erkändes PLO som det palestinska folkets enda legitima representant och tilldelades observatörsstatus i FN. Detta markerade ett avgörande skifte i hur konflikten definierades internationellt.
Under 1980-talet skedde ytterligare förändringar. I den palestinska självständighetsförklaringen 1988 uppmanade Palestinska nationella rådet till multilaterala förhandlingar baserade på FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338. Detta kom att kallas den ”historiska kompromissen”: PLO accepterade i praktiken en tvåstatslösning och ifrågasatte inte längre Israels existens, utan krävde tillbakadragande från de områden som ockuperats 1967, inklusive östra Jerusalem.
Genom Osloavtalen erkände Israel och PLO varandra ömsesidigt och enades om att resolutionerna 242 och 338 skulle utgöra referensram för de fortsatta förhandlingarna. Därmed institutionaliserades resolution 242 som den centrala folkrättsliga och politiska grunden för fredsprocessen.
Internationell bekräftelse Säkerhetsrådets resolution 1515 (2003) bekräftade åter resolution 242 och gav sitt stöd till den så kallade ”vägkartan” för en tvåstatslösning. Internationella aktörer har därefter konsekvent hänvisat till 242 som utgångspunkt för en förhandlad lösning som ska avsluta ockupationen från 1967 och leda till två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet.
Se även
Fredskonferensen i Paris, 1919 1949 års vapenstilleståndsavtal Camp David-avtalen (1978) Fredsavtalet mellan Egypten och Israel (1979) Madridkonferensen 1991 Osloavtalen (1993) Fredsavtalet mellan Israel och Jordanien (1994) Camp David-toppmötet 2000
Referenser
Kategori:Artiklar som behöver enstaka källor 2020-04 Kategori:Politikåret 1967
Kategori:FN-resolutioner