Sydvästafrikafälttåget var krigshändelser efter utbrottet av första världskriget, varvid Tyska Sydvästafrika invaderades och ockuperades av militära styrkor från Sydafrika, vilka agerade på uppdrag av Brittiska imperiet.

Sydafrikas premiärminister Louis Botha ledde själv krigsmakten som överbefälhavare.

Bakgrund Krigets utbrott i Europa i augusti 1914 fick Sydafrikas politiska ledning att inse betydelsen av landets gemensamma gräns med Tyska Sydvästafrika. När den brittiska regeringen frågade premiärminister Louis Botha om Sydafrikas militär kunde invadera Tyska Sydafrika, fick den positivt svar. Sydafrikanska trupper mobiliserades längs gränsen under kommando av Henry Lukin och Manie Maritz i början av september 1914. Kort därefter ockuperade en annan styrka Lüderitz.

Boerrevolten Inom boerbefolkningen i Sydafrika fanns en utbredd sympati för den tyska saken. Tyskland hade tolv år tidigare erbjudit de två boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten inofficiellt stöd i deras krig mot Storbritannien.

Manie Maritz, som var den som ledde styrkorna vid gränsen till Sydvästafrika, samlade tillsammans med andra höga officerare sammanlagt 12.000 rebeller i Transvaal och Oranjefristaten. Dessa var beredda att slåss i vad som kom att kallas boerrevolten. Regeringen utfärdade krigslagar den 14 oktober 1914 och organiserade regeringslojala trupper under Louis Botha och Jan Smuts för att slå med upproret. Manie Maritz besegrades den 24 oktober och flydde till tyskarna. Upproret hade slagits ned tidigt i februari 1915. Ledande boerrebeller fick fängelsestraff på mellan sex och sju år samt dryga böter. De släpptes två år senare.

Strider mellan tyskar och sydafrikaner Ett första sydafrikanskt invasionsförsök misslyckades med motgångar i Slaget vid Sandfontein, nära gränsen med Kapkolonin, där tyska kolonialtrupper den 26 september segrade över styrkor från Sydafrikas armé. Tyskarna invaderade därefter Sydafrika, varvid Slaget vid Kakamas utspelade sig vid vadställena i Oranjefloden i Kakamas den 4 februari 1915. Sydafrikanerna hejdade vid detta tillfälle tyskarna från att få kontroll över vadställena.

Fälttåget mot Sydvästafrika I februari 1915 var sydafrikanerna beredda för ett nytt invasionsförsök. Louis Botha tog ledningen, med Jan Smuts som befälhavare för styrkorna i söder, men han själv ledde styrkorna i norr. Botha gick iland i Swakopmund den 11 februari och tog direkt kommando över den norra kontingenten och fortsatte uppbyggnaden av denna invasionsstyrka i Walvis Bay. I mars marscherade han från Swakopmund längs floden Swakops dalgång med dess järnvägslinje och intog Otjimbingwe, Karibib, Friedrichsfelde, Wilhelmsthal and Okahandja, för att nå huvudstaden Windhoek den 5 maj 1915.

Tyskarna erbjöd villkor för att ge upp, vilka Louis Botha inte accepterade. Den 12 maj delade Botha sina styrkor i fyra enheter och sände en styrka under Coen Brits norrut mot Otjiwarongo, Outjo och Etosha Pan för att avsnöra de tyska styrkorna från kustregionerna Kunene och Kaokoveld. De tre övriga kolonnerna marscherade mot nordost. De tyska styrkorna bjöd motstånd vid Slaget vid Otavi den 1 juli, men besegrades och gav upp i Khorab den 9 juli 1915.

Jan Smuts landade med en annan styrka vid flottbasen i Lüderitzbucht. Efter att ha säkrat staden avancerade han inåt i landet och tog Keetmanshoop den 20 maj, där han förenade sig med sydafrikaner som tagit sig dit direkt söderifrån. Från Keetmanshoop marscherade Smuts norrut längs järnvägen och intog efter strid Gibeon den 26 maj. Den tyske guvernören Theodor Sietz (1863-1949) gav upp vid Korab, norr om Windhoek den 9 juli 1915.

Förluster Under kriget förlorade Sydafrika 113 döda i strid och 153 som dog i olyckor och sjukdom. Tyskarna förlorade 103 döda och överlämnade 890 som fångar.

Referenser

Noter

Kategori:Namibias historia Kategori:Sydafrikas militärhistoria Kategori:Sydafrika under första världskriget Kategori:Afrika under första världskriget Kategori:Tyska Sydvästafrika