höger|mini|Tukanomän och -kvinnor i en välkomstdans. Tukano (även stavat tucano, också kallade ye'pá masa (”territoriets människor”) och dasea) är ett sydamerikanskt urfolk som lever i Amazonas regnskogsområden längs gränsen mellan Colombia och Brasilien. De är koncentrerade till departementet Vaupés i Colombia och delstaten Amazonas i Brasilien, särskilt i regionen kring Rio Negros bifloder.
Benämningen ”tukano” används ibland i vidare bemärkelse för flera folk som talar tukanospråk. Dessa grupper bildar dock inte ett enda etniskt folk, utan består av flera distinkta etniska grupper som visserligen står varandra nära både språkligt och kulturellt.
Territorium mini|vänster|karta över områden där tukanospråk talas I Colombia lever omkring 7 000 tukano. De flesta bor i indianreservat i östra Vaupés, bland annat i områdena Araricuara, Monfort och Piracuara samt längs floderna Papurí och Paca. En del har också flyttat till städer som San José del Guaviare och Miraflores i departementet Guaviare.
I Brasilien uppskattas omkring 6 000 personer tillhöra tukano. De lever främst i erkända urfolksterritorier i övre och mellersta Rio Negro, såsom Alto Rio Negro, Médio Rio Negro I och II, Pari Cachoeira I–III, Taracuá, Uneiuxi, Yauareté I och II samt i reservatet Balaio. Mindre grupper finns även i städer som São Gabriel da Cachoeira, Manaus och Santa Isabel do Rio Negro.
Historia Tukanofolkets historia liknar i många avseenden andra urfolk i nordvästra Amazonas. Deras traditionella territorium ligger i området mellan floderna Rio Vaupés och Rio Apaporis, men under 1900-talet har befolkningen spridits till flera departement i sydöstra Colombia, särskilt Guaviare. Enligt muntlig tradition ska tukano ha invandrat från områden i nuvarande Colombia och senare etablerat sig vidare vid floderna Papurí och Rio Tiquié.
höger|mini|Fyra katolska missionspräster tillgörande Monfort-missionen vid Rio Papuri. Under 1900-talets första årtionden påverkades regionen starkt av ”gummiboomen”, då exploateringen av naturgummi i Amazonas ledde till omfattande ekonomiska och sociala förändringar. Samtidigt etablerade katolska missionärer, bland annat monfortaner, verksamhet i området kring floden Papurí. Senare har även andra naturresurser utvunnits i regionen.
På 1950-talet började grupper av tukano tillsammans med andra närbesläktade folk – såsom Kubeo, Wanano, Desano, Siriano och Piratapuyo – att migrera från området kring Vaupés till Guaviare. Samtidigt anlände nybyggare från andra delar av Colombia, särskilt under perioden av våld och politisk oro som kallas La Violencia. När urfolk och nybyggare möttes i Guaviare förändrades regionens demografi och ekonomi. Nya näringar växte fram, bland annat guldutvinning och senare odling av kokablad.
Traditionellt liv Födelse och tidiga ritualer När ett barn föds i tukanosamhället följs detta traditionellt av flera ritualer, inklusive det omedelbara nedgrävandet av navelsträng och moderkaka i jorden där barnet fötts. Under de första dagarna efter födelsen ligger fadern i sin hängmatta och följer en särskild diet med begränsad föda, medan vissa typer av kött och större fiskar bör undvikas. Modern äter under samma period huvudsakligen vegetabiliska livsmedel. Äldre släktingar uttalar välsignelser över den nyfödda och uttrycker önskningar om styrka, hälsa och framgång i livet. Därefter namnges barnet och får ofta namn hämtat från djur- eller växtriket eller andra naturinspirerade namn.
En rituell specialist, ofta kallad pajé (en slags schaman och religiös helare), utför en ceremoni där tobaksrök blåses över barnet för att skydda det mot sjukdomar och skadliga krafter.
Barnuppfostran höger|mini|Man och pojke håller upp en stor fisk fångad i Vaupés-floden, 1920-tal. Spädbarnen följer traditionellt modern i det dagliga arbetet och bärs ofta med till odlingsmarkerna (chagras). Arbetsuppgifter börjar gradvis fördelas efter kön. Flickor hjälper modern med hushållsarbete och jordbruk, medan pojkar ägnar sig mer åt fiske, jakt och andra aktiviteter i skogen och vid floderna. Barn lär sig ofta först moderns språk, men förväntas senare behärska faderns språk, eftersom den sociala tillhörigheten följer den patrilinjära släktlinjen.
Pubertet och vuxeninitiering När en flicka når puberteten genomgår hon traditionellt en period av social avskildhet med särskilda matregler. Under denna tid hålls hon isolerad i hemmet och får främst vegetarisk kost. Efter perioden utför en pajé ceremonier där hennes hår klipps och bränns i en rituell eld. Därefter genomförs en nattlig badritual i floden, varefter hon anses ha inträtt i vuxenlivet och kan gifta sig.
Unga män genomgår i tonåren en initiationsperiod i skogen. Under denna tid undervisas de av äldre män och ritualspecialister i stammens traditioner, ceremonier, musik och dans samt i de sociala skyldigheter som förväntas av vuxna män. Initiationen avslutas med en ceremoniell återkomst till byn, där musik, dans och fest markerar övergången till vuxenlivet.
Äktenskap och släktskap höger|mini|Tukano-hövding med två brorsöner utanför en maloca på 1920-talet. Äktenskap bland tukano och andra östtukanska folk knyter samman familjer och byar genom ett nätverk av släktallianser. Som grundregel är det inte tillåtet att gifta sig inom sin egen patrilinjära släkt. Eftersom språket ofta markerar sådan tillhörighet leder detta i praktiken till språklig exogami. Män gifter sig således vanligen med kvinnor som talar ett annat språk än deras eget.
I den traditionella äktenskapsordningen anses äktenskap mellan korskusiner extra önskvärda, även om de inte är obligatoriska. Idealiskt skulle familjer också utbyta systrar genom äktenskap, men detta förekommer sällan i praktiken. Traditionellt anses även den äldste sonen i en familj gifta sig före sina yngre bröder.
Äktenskap arrangeras i regel av familjerna snarare än av de blivande makarna själva. Föräldrar eller andra släktingar söker en partner från en annan grupp och förhandlar med den tilltänkta brudens familj. I vissa fall ingår ett symboliskt bortförande av bruden som en del av ritualen, även om detta normalt sker efter överenskommelse mellan familjerna.
vänster|mini|En maloca Efter giftermålet flyttar kvinnan vanligtvis till mannens hushåll eller till en gemensam maloca, där ofta flera familjer lever tillsammans. Eftersom de inflyttande kvinnorna ofta kommer från olika språkgrupper bidrar detta till den flerspråkiga miljö som är typisk för regionen. När mödrar talar med sina barn använder de oftast faderns språk, men sinsemellan kan kvinnor från samma grupp tala sitt eget språk.
Vid äktenskap betalas vanligtvis ett brudpris i form av varor eller redskap. De flesta äktenskap är monogama, även om vissa lokala ledare traditionellt har haft mer än en hustru. Vid skilsmässa återvänder kvinnan oftast till sin fars släktgrupp, medan barnen stannar kvar i faderns grupp.
Arbetsfördelning Kvinnor och män har en tydlig uppdelning i arbetsuppgifter. I kvinnornas sysslor finns att väva männens väskor och deras höftklädesband. De tvättar och lagar kläder, samlar in brännved och vatten, och de ägnar sig åt krukmakeri.
Å andra sidan tillverkar männen träkärl och andra träföremål som båda könen nyttjar, bygger hus, jagar och fiskar, tillverkar kanoter, fiskeutrustning och vapen. Dessutom förfärdigar de rituella redskap som används vid olika ceremonier. Männen är också närmare inblandade i odlingen och bearbetningen av koka.
Generellt är kvinnornas sysslor mer kopplade till familjen, inklusive matlagning, plantering, skötsel och bearbetning av nästan alla ätbara växter. Männen tar dock del av skötsel av en del fruktträd, majs och ananas. På det stora hela kompletterar kvinnors och mäns sysslor varandra, i tukano-folkets dagliga liv.
Ålderdom och död Åldringar fortsätter i regel att delta i det dagliga hushållsarbetet så länge de orkar med det, till exempel med fiske, odling och beredning av kassava. Mor- och farföräldrar är ofta även delaktiga i omsorgen om barnbarnen.
När en person dör begravs kroppen vanligen kort efter dödsfallet. I samband med döden förekommer högljudda klagorop och ritualiserade sorgeuttryck, men efter begravningen återgår livet snabbt igen till det normala. I traditionella föreställningar anses dödsfall sällan bero på naturliga orsaker utan tillskrivs ofta förgiftning eller magiska handlingar från fiender. Den avlidne sveps vanligtvis i sin hängmatta och placeras i en kista som kan tillverkas av en urholkad kanot. Graven grävs inne i eller i anslutning till malocan, och personliga föremål kan läggas i graven tillsammans med den avlidne. I vissa fall hålls senare minnesceremonier där släktingar och allierade samlas för ritualer, dans och dryckesfester förr att minnas den döde.
Språk och kultur Tukanos språk tillhör den östtukanska språkfamiljen och har länge fungerat som ett regionalt kontaktspråk eller lingua franca i Vaupésområdet. Tukano lever i ett samhälle där flerspråkighet är norm. I många bosättningar talas flera olika språk parallellt, eftersom invånare ofta härstammar från olika språkliga grupper.
I en och samma by kan därför flera språk användas samtidigt: männens språk, de olika språk som kvinnorna från närliggande folk talar samt ett regionalt kontaktspråk som används i handel och mellan olika grupper.
mini|vänster|Tukano-fest i Pecoma vid Vaupés-floden, 1920-tal. Barn växer upp i en miljö där flera språk används dagligen. Fadern talar ett språk, modern ett annat, och andra kvinnor i hushållet kan tala ytterligare språk. Detta gör att många barn tidigt blir flerspråkiga. Språkväxling mitt i ett samtal är vanligt, och de flesta vuxna kan förstå och tala flera av regionens språk.
Flerspråkigheten är så självklar i tukanosamhället att den sällan uppfattas som något särskilt av talarna själva. Många har svårt att spontant ange hur många språk de behärskar.
Traditionellt bodde flera familjer tillsammans i stora gemensamma hus, så kallade maloca. Dessa fungerar inte bara som bostäder utan är även sociala och politiska mötesplatser. I dag lever många tukano i mindre enfamiljshus, används fortfarande för ceremonier och gemensamma sammankomster.
Religion och kosmologi I tukanos kosmologi uppfattas universum som en ordnad helhet där människor, djur, växter och andliga krafter ingår i samma kosmiska system. Enligt traditionen var förfadern Ñekú den som upptäckte världens krafter, de första födoämnena och de väsen som befolkar universum.
Religiösa och rituella specialister har en central roll i tukanosamhället. En sådan specialist kallas ku'mú eller pajé (äldre portugisisk stavning: pagé), och beskrivs som en form av schaman. Schamanen har rollen som samhällets läkare, rådgivare och rituella ledare och anses besitta särskild kunskap om växter, läkemedel och andliga krafter.
Schamanen tillkallas vid många viktiga tillfällen i livet, exempelvis vid födelse, sjukdom och andra kriser. Vid ritualer för att bota sjukdomar används bland annat tobaksrök och blåsningar över kroppen, ofta i kombination med massage, ”utsugningar” och växtbaserade läkemedel framställda av blad, rötter och harts. I vissa fall anses sjukdomen kunna avlägsnas genom att schamanen symboliskt "suger ut" den ur kroppen och visar upp föremål som anses representera sjukdomens orsak, till exempel små stenar, benfragment eller fiskben.
I traditionella föreställningar kan sjukdom orsakas av nimá (gift) eller dohoceré, en skadlig kraft eller förbannelse som tros kunna överföras genom andning eller blåsningar från fiender. Schamanen kan även tolka olyckor och dödsfall och avgöra vilka åtgärder som bör vidtas. I vissa fall har sådana tolkningar lett till att hela bosättningar överges eftersom en plats anses ha blivit förgiftad eller farlig.