Kharaj (arabiska: خراج, även translittererat kharāj) är en jordskatt i klassisk islamisk rätt. Skatten lades på viss mark, särskilt erövrad eller avtalsbunden jord, och skilde sig från jizya, som var en personlig huvudskatt på vissa icke-muslimska undersåtar. Kharaj hör till den offentliga finansrätten i den klassiska islamiska staten och behandlas i juridisk litteratur tillsammans med frågor om erövring, ägande, jordbruk, bevattning, statens inkomster och fördelningen av offentliga medel.Al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah, s. 221.Abū Yūsuf, al-Kharāj, s. 39.
Kharaj var inte en skatt på religiös personstatus på samma sätt som jizya. Den var i första hand knuten till marken. Därför kunde kharaj i många juridiska formuleringar fortsätta att tas även om markens brukare eller ägare blev muslim. Al-Māwardī anger uttryckligen att jizya tas från personer och faller bort genom islam, medan kharaj tas från jord och kan fortsätta oberoende av om jordens innehavare är muslim eller icke-muslim. Detta gjorde kharaj till en av de viktigaste skatterättsliga kategorierna i den klassiska islamiska staten.
En neutral beskrivning av kharaj behöver skilja mellan rättslig teori och historisk tillämpning. I teorin behandlades kharaj som en reglerad jordskatt som skulle bedömas utifrån markens bärkraft, grödans art, bevattningssätt och statens behov. I praktiken kunde skatten bli tung, variera mellan regioner och påverkas av administrativ makt, lokala avtal och politisk kontroll. De klassiska källorna själva visar denna spänning: de föreskriver rättvisa och måttlighet, men behandlar också indrivning, dröjsmål, ämbetsmän och tvångsmedel.Al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah, s. 231.Al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah, s. 234.
Terminologi
Ordet kharaj kommer från den arabiska roten kh-r-j, med grundbetydelser som att något kommer ut, utgår eller tas fram. I skatterättsligt språk kom termen att beteckna det som utgick från jordens avkastning eller det som staten tog från markens innehavare. I juridisk litteratur används ordet särskilt om skatt på jord, men äldre och bredare språkbruk kunde ibland använda besläktade uttryck mer allmänt om avgifter eller tributer.Al-Zamakhsharī, Ruʾūs al-Masāʾil, s. 214.
Det är viktigt att inte blanda ihop kharaj med jizya. Jizya var en huvudskatt knuten till vissa icke-muslimska personers status inom dhimmah-systemet. Kharaj var däremot en skatt på jord. En icke-muslim kunde därför betala både jizya på grund av sin personstatus och kharaj på grund av markens skatterättsliga status. En muslim kunde inte betala jizya som jizya, men kunde vara skyldig kharaj om han innehade kharajbelagd jord.Al-Samarqandī, Tuḥfat al-Fuqahāʾ, s. 320.
Termen ska också skiljas från ʿushr, den tionde eller del av jordbruksavkastningen som i klassisk rätt kopplas till viss jordbruksmark och muslimsk beskattning. I många juridiska diskussioner delas jord in i ʿushrī jord och kharājī jord. Den förra beskattas med ʿushr, den senare med kharaj. Frågan om de två kunde förenas på samma jord var omstridd mellan rättsskolorna.Al-Samarqandī, Tuḥfat al-Fuqahāʾ, s. 323.
Rättslig karaktär
Kharaj behandlades i klassisk islamisk rätt som en offentlig jordskatt. Al-Māwardī skiljer mellan jizya och kharaj genom att säga att jizya har en tydligare textuell grund, medan kharaj bygger på juridisk och administrativ bedömning. Han anger också att jizyas lägsta nivå är fastställd i rättslig diskussion, medan kharajs minsta och största belopp bestäms genom bedömning.
Detta innebär att kharaj i hög grad var en fråga för statlig förvaltning. Den skulle inte sättas godtyckligt enligt al-Māwardīs ideal, utan med hänsyn till jordens kvalitet, grödans art och bevattningssätt. Men eftersom den inte hade en enda fast textuell nivå kunde belopp och metod variera kraftigt mellan jordar, regioner och administrativa system.
Kharaj var också knuten till föreställningen om allmän muslimsk nytta. Erövrad jord kunde enligt vissa jurister lämnas oskiftad och belastas med kharaj, så att inkomsterna kom staten och det muslimska kollektivet till del. Detta är centralt i diskussionen om Iraks sawād, där ʿUmar enligt Abū Yūsufs framställning lät jorden vara kvar hos dess brukare men lade jizya på personerna och kharaj på jorden.
Skillnaden mellan kharaj och jizya
Skillnaden mellan kharaj och jizya är grundläggande. Al-Māwardī anger att de liknar varandra i vissa avseenden: båda kunde tas från icke-muslimer i en underordnad politisk relation, båda kunde räknas till offentliga intäkter och båda kunde vara årliga skyldigheter. Men han anger också tre viktiga skillnader: jizya är mer direkt textgrundad medan kharaj är föremål för ijtihād; jizya läggs på personer medan kharaj läggs på jord; och jizya upphör genom islam medan kharaj kan fortsätta även efter att innehavaren blir muslim.
Denna skillnad är avgörande för att förstå klassisk islamisk beskattning. Om en dhimmi blev muslim upphörde hans jizya enligt de juridiska reglerna, men hans jord kunde fortfarande vara kharajbelagd. Detta visar att kharaj inte endast var en skatt på icke-muslimer, utan på jord med viss rättslig status.Abū ʿUbayd, Kitāb al-Amwāl, s. 112.
Abū ʿUbayd återger en rapport där en jordägare som blivit muslim får höra att jizya inte längre gäller honom, men att hans jord fortfarande är föremål för muslimernas rätt. Denna typ av rapport användes i diskussionen om huruvida kharaj kvarstår efter konvertering och om muslimen dessutom ska betala ʿushr på jordens avkastning.
Skillnaden mellan kharaj och ʿushr
ʿUshr och kharaj var båda knutna till jordbruk, men de hade olika rättslig grund. ʿUshr var kopplat till ʿushr-jord, ofta jord som betraktades som muslimsk eller som hade uppstått genom muslimsk odling och bevattning under vissa villkor. Kharaj var kopplat till kharaj-jord, särskilt erövrad jord som lämnats hos sina brukare eller jord som av andra skäl fått kharajstatus.
Al-Samarqandī anger att Iraks sawād betraktades som kharaj-jord och att varje jord som erövrats med våld men lämnats i händerna på sina ägare kunde bli kharajbelagd. Han anger också att kharaj kunde fortsätta oavsett om jordens innehavare förblev icke-muslim eller blev muslim.
Frågan om ʿushr och kharaj kunde förenas på samma jord var omstridd. Enligt den ḥanafītiska ståndpunkten som återges av al-Samarqandī samlas inte ʿushr och kharaj på samma jord: om jorden är ʿushrī betalas ʿushr, och om den är kharājī betalas kharaj. Al-Samarqandī anger samtidigt att al-Shāfiʿī ansåg att de kunde förenas.
Al-Zamakhsharī beskriver samma oenighet i sin sammanställning av rättsskillnader. Han anger att ḥanafiterna inte förenar ʿushr och kharaj, medan al-Shāfiʿī gör det. Han förklarar skillnaden genom att ḥanafiterna ser båda som knutna till markens rättsliga status, medan shāfiʿiterna skiljer mellan kharaj som en jordskyldighet och ʿushr som en skyldighet kopplad till grödan.
Kharaj-jord och ʿushr-jord
Klassiska jurister delade ofta jord i olika rättsliga kategorier. En grundläggande uppdelning var mellan kharaj-jord och ʿushr-jord. Kharaj-jord var mark som bar kharajskyldighet. ʿUshr-jord var mark där ʿushr togs från avkastningen.
Al-Māwardī delar jord i flera kategorier. En kategori är jord som muslimer själva återupplivar och odlar; sådan jord räknas som ʿushr-jord och ska enligt honom inte belastas med kharaj.Al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah, s. 227. Andra kategorier beror på erövring, avtal, tidigare ägare, statens beslut och markens rättsliga historia.
Al-Samarqandī anger att Iraks sawād är kharaj-jord. Han anger också att jord som erövras med våld och lämnas kvar hos sina tidigare innehavare blir kharajbelagd, medan jizya läggs på personerna om de inte blir muslimer. Om de blir muslimer fortsätter kharaj på jorden.
Denna uppdelning visar att jordens rättsliga status inte alltid följde ägarens religion. En muslim kunde äga eller bruka kharaj-jord. En dhimmi kunde i vissa fall inneha jord som genom rättslig omvandling fick kharajstatus. Därför ska kharaj inte beskrivas som en ren ”icke-muslimsk skatt”, utan som en skatt på jord med särskild historisk och juridisk status.
Erövrad jord
Frågan om erövrad jord var central i kharaj-läran. När muslimska arméer erövrade ett område uppstod frågan om jorden skulle delas mellan soldaterna som krigsbyte eller lämnas oskiftad för att ge löpande inkomster till staten och det muslimska samfundet. Denna fråga blev särskilt viktig i diskussionen om Iraks sawād, Syrien och Egypten.Ibn Qudāmah, al-Mughnī, vol. 3, s. 23.
Abū Yūsuf återger att ʿUmar erövrade Iraks sawād och andra områden, och att muslimer föreslog att jorden skulle delas. ʿUmar ska då ha frågat vad som skulle bli kvar för senare muslimer, och han lämnade därför jorden och dess folk på plats, lade jizya på personerna och kharaj på jorden.
Ibn Qudāmah visar att jurister var oense om nyerövrad jord. Han återger tre ståndpunkter: att imamen kan välja mellan att dela jorden mellan erövrarna och att göra den till ett slags allmänt muslimskt waqf; att jorden automatiskt blir waqf genom erövringen; eller att den ska delas. Han föredrar den första ståndpunkten eftersom han menar att både delning och kvarhållande har stöd i tidig praxis.
Denna oenighet är viktig. Den visar att kharaj inte bara är en teknisk skatt utan en del av större rättsliga frågor om krigsbyte, offentlig egendom, statens inkomster och senare generationers rätt. Om jorden delades blev beskattningen en annan; om den hölls kvar som allmän muslimsk egendom eller som kharaj-jord kunde staten ta löpande kharaj.
Iraks sawād
Iraks sawād hade en central plats i den klassiska diskussionen om kharaj. Ordet sawād syftade i detta sammanhang på det bördiga jordbruksområdet i Irak. Abū Yūsuf behandlar det utförligt och frågar vad dess folk behandlades med i fråga om kharaj på jorden och jizya på personerna.
Enligt Abū Yūsufs återgivning lämnade ʿUmar jorden hos dess brukare i stället för att dela den mellan soldaterna. Han lade jizya på personerna och kharaj på jorden. Detta blev ett viktigt prejudikat för senare muslimsk finansrätt, eftersom det gav stöd för att erövrad jord kunde bevaras som en löpande inkomstkälla för staten och det muslimska samfundet.
Al-Samarqandī anger senare att hela Iraks sawād är kharaj-jord. Han använder detta som exempel på mark vars skatterättsliga status inte ändras enbart genom att innehavaren blir muslim.
Iraks sawād visar därför hur kharaj fungerade som en historiskt förankrad institution. Det var inte endast en teoretisk kategori i fiqh, utan en administrativ modell som jurister knöt till ʿUmars beslut, till statens behov och till frågan om hur erövrad jord skulle hanteras.
Avtalsjord och tvångserövrad jord
Klassiska jurister skilde mellan jord som kom under muslimsk kontroll genom tvångserövring och jord som kom in genom avtal. Tvångserövrad jord kunde enligt flera jurister antingen delas, lämnas hos brukarna mot kharaj eller behandlas som allmän muslimsk egendom. Avtalsjord kunde däremot styras av de villkor som hade avtalats med invånarna.
Abū Yūsuf behandlar skillnaden mellan ṣulḥ, avtal, och ʿanwatan, erövring med våld, i anslutning till Iraks sawād och andra områden. Ibn Qudāmah nämner också olika områden som enligt tidigare auktoriteter räknades som erövrade genom tvång eller genom avtal, och han kopplar detta till reglerna för jordens status.
Skillnaden hade praktiska följder. Om jorden hade kommit in genom avtal kunde avtalet bestämma vilken skatt eller tributsumma som skulle betalas. Om jorden hade erövrats genom våld blev frågan om imamen fick dela den, behålla den eller lägga kharaj på den en fråga för rättslig bedömning och politisk nytta.
Bedömning av skatteförmåga